Älskar alkoholisten vin? Tablettmissbrukaren medicin? Känner sexmissbrukaren sig harmonisk framför datorn eller hel tillsammans med den tillfällige kontakten? De flesta vet svaret. Men hon/han älskar kanske för ett kort, kort ögonblick personen de tror att de är i dimman. Ruset som ger illusionen av styrka.
Samma kan gälla kärleken, eller det vi tror är kärlek. Vem har inte känt kicken från det grandiosa? Villigheten till storverk och odödlighet i VI? Liksom baksmällan när det inte blev som vi tänkt oss.
Beroendet innehåller några bestämda komponenter: avsaknad av kontroll, uppslukande/besatthet, blindhet inför negativa konsekvenser och ihärdiga försök till ångestlindring. En del av oss har varit där när det kommer till parförhållanden En relation vi till varje pris vill rädda trots repriser när det gäller förminskande av Jaget, integriteten och självförtroendet. ”Om personen mitt emot bara såg mig! Och sina problem.”
Vi vill få ihop det – för: ”jag älskar ju honom/henne!”
Låt oss pausa en liten stund: är kärlek att älska någon, då vi samtidigt tappar bort oss själva i kaos? Eller är det bundenheten till en stark förhoppning? En längtan efter att bli sedd och bekräftad som drar starkt?
Vilken längtan projicerar vi på personen vi är tillsammans med eller har mist? Vilka stup är det som skall överbryggas?
Beroende syftar till att maskera osäkerhet, ensamhet, existentiell ångest (tomhet inför livet) och rädsla. Kärleken befriar!
Hälsosamma relationer har realistiska förväntningar. Tillit som motsats till destruktivt kontrollbehov. Ett behagligt varande. Ett plus ett som blir mer än två – eftersom fantastiska möten lyfter fram det bästa inom oss.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Ja det är så sant så sant! Tack!
Så svårt att veta vad som är vad. Jag har haft ett dysfunktionellt förhållande, ja. Med beroende, självutplåning, två själar som inte kände sig sedda, och inte kunde kommunicera. Nu är det över. Att säga att det bara är pga den andres brister vore fel. Det finns en anledning till att jag hamnade där, och den måste jag ta itu med. Jag har aldrig upplevt den där lugna fridfulla kärleken från barnsben, som du beskriver Michael! Så jag återskapar mitt eget drama. Jag älskade min man, men jag var villig att utplåna sidor av mig själv för att få relationen att hålla. Hade det behövts egentligen? Vad hade vi för relation? Ingen alls! Två samboende som gick omkring och mest kände missnöje. Hur mycket kärlek gav vi till varandra? Mitt beroende dolde en rädsla och osäkerhet. Vem är jag utan honom? Vad är livet utan fasaden man, villa, barn? När jag nu har insikten om hur fel det blev undrar jag; skulle vi kunna skapa något annorlunda han och jag?
Celeste; som vi konstaterat förut så är min historia en karbonkopia på din. För mig är det självklart också så att min dysfunktionella relation inte alls bara handlade om min exmans brister. Inte alls. För mig passade det utmärkt att gå upp fullständigt i hans behov, att hålla liv i hans liv, för då slapp jag fundera över vad jag själv ville egentligen. Även om jag inte såg detta då.
När han lämnade mig stod jag också där; vem är jag utan honom, utan bilden av vår familj? Sakta med säkert har jag återskapat JAG. Och sakta med säkert har jag nått något jag aldrig någonsin i mitt liv upplevt; en visshet om att jag är värdefull, precis som jag är och utan att någon bekräftar den känslan. Den vissheten, och det jag gjort med den vissheten, har förändrat mitt liv.
Din fråga om du och din exman skulle kunna skapa något annorlunda. Ja, det tror jag, förutsatt att ni båda har växt ungefär utifrån de tankar vi delar här på bloggen, och är villiga att fortsätta växa. Där är jag och min exman inte. Jag har genomfört en stor del av min utvecklingsresa, och tänker fortsätta resten av livet, medan jag uppfattar det som att han stått still i den meningen. Och nu är han ute och söker nästa kvinna som ska fylla hans tomrum, ge liv åt hans liv. Så i hans och mitt fall är svaret; nej, absolut inte.
Marianne, trevligt att höra av dig! Jag tror också att jag måste satsa på att bygga upp mitt egna JAG, som raserats efter de senaste årens turbulens. Så ovant att bara tänka: ”Jag bestämmer själv!” Jag var visserligen självständig i vår relation, men att tänka vad JAG verkligen vill ha i mitt liv, när alla yttre attribut fallit, det är läskigt, om det så gäller att inreda lägenheten, eller röja bland gamla lådor på vinden.
Jag tvivlar på att min exman har kommit vidare i sin utveckling. Jag tror att han isåfall måste vända upp och ner på det mesta i sin världsbild, och jag tror inte han är där än. Han vägrar fortfarande prata om annat än barnens praktikaliteter, när jag gång på gång försöker få kontakt. Han har ändå gått med på att gå i samtal. Jag misstänker att det är för att i terapistolen är enda stället han känner sig trygg att kommunicera med mig. Jag är rädd att han inte är mogen för det än. Många antaganden – jag tror att jag därför måste vara väldigt tydlig i förväg med mitt syfte med samtalen. Att i första hand reda ut det som hänt. Sedan får vi se om det finns någon möjlighet till utveckling… Kanske är det mer taktiskt att låta honom pausa ett tag, hinna ikapp med sina egna känslor… Vad lätt allt vore om man levde med någon som var likadan som en själv!
Hej Celeste! När jag läser det du skriver tänker jag; javisst, gå till parterapin om du känner att det kan ge dig något, men ställ inga förväntningar på vad som kommer hända med din exman. Kanske har jag blivit bitter och cynisk, men jag har ändå kommit fram till att min tid är slut för att vara taktisk för att förmå någon annan att utvecklas.
Jag tänker faktiskt istället att jag ska göra det som du avslutar med; vänta tills att jag hittar någon som är likadan som jag själv. Och då menar jag inte likadan i allt hur han är eller vad han vill, utan likadan i att han liksom jag till slut slagit i botten och då inte valt den lätta vägen att fortsätta blunda, utan valt den tuffa vägen att börja titta på sig själv och sitt förhållande till sin omvärld. På tal om det där att bestämma sig för vad som är viktig för en själv, så det är viktigt för mig, en ny relation ska bottna i att vi båda har valt att göra en livsresa. Jag tänker aldrig mer involvera mig i en relation med en människa som fortfarande blundar för sin livsresa. Det gör det för övrigt fullständigt omöjligt för mig att gå tillbaka till min exman, eftersom han bara fortsätter att blunda. Och jag har slutat med att försöka öppna hans ögon. Aldrig mer. Nästa man ska ha öppnat sina egna ögon.
Tack Marianne! Du beskriver det klockrent. Nånting som börjat fara runt i kroppen och hjärnan. När en ny kvinna kommer nära så har jag börjat fundera på hur man kan tala om vad man söker. Jag har tänkt i termerna av en förmåga att spegla, både sig själv och de man möter. Men dina ord beskriver det så bra. Man ska ha reflekterat på sin livsresa, och bottnat ur sig själv. Och inte via genvägar, utan den nakna, krokiga och ibland tuffa resan genom sig själv.
Jag kan känna igen det du skriver Celeste. Jag staller mig själv den frågan just nu…Jag har inte lämnat för kan det bli annorlunda mellan oss? Jag har absolut upplevt den lugna fridfulla kärleken både från barnsben och med mannen som är pappa till mina barn. Men relationen jag lever i nu är där så mycket av mitt eget jag får lägga åt sidan för att det ska funka mellan oss. Eftersom jag dock har känslor för denna man undrar jag, tänk om vi kan få detta att funka.
Samtidigt vet jag att kärlek är enkel. Riktig kärlek behöver man inte fundera på vad som är rätt eller fel.
Vilsen, jag har läst dina tidigare inlägg här på bloggen om er stormiga relation. Om ni ska kunna förändra ert förhållande måste ni båda vilja det och ha förmåga att se de mönster som sätter käppar i hjulet. Jag tror att ni isåfall behöver hjälp utifrån! Vad är det hos dig som gör att du väljer den här mannen, när du upplevt den goda kärleken tidigare?
Ja det är frågan Celeste… Är väl förmodligen rädd för ensamheten.Han har något speciellt som jag aldrig upplevt tidigare. Svårt att beskriva… Men jag har samlat mycket kraft nu, och det är tack vare hjälp utifrån. Relationen jag lever i gör mig inte gott, det vet jag. Och jag vet att jag är den enda som kan göra ngt åt det. Men just när jag tanker att nu får det fan i mig vara slut på detta. Längtar efter min egen tid. Så ja då har vi ju så klart en bra dag och jag backar igen… Hmmm….
Celeste och Marianne, har läst era inlägg flera ggr. Något som slår mig är likheten i hur ni tänker och beskriver era relationer så som jag tänker kring min egen. Skillnaden är att jag var ”en av dem män som inte hade insikt, tillgång till känslor och förmåga till reflektion”. Emotionellt helt avskuren. Jag har liksom konverterat, tagit mig över en metertjock betongmur och raderat ut den. Kan idag på något sätt relatera till båda sidor, den omedvetna blinda-döva-flyende själen och den medvetna färgrika-levande-närvarande själen. Ser dem så tydligt i mina syrrors äktenskap, mina närmaste manliga vänners relationer. Båda sidor.
Tänker att det kanske inte är så konstigt att igenkänningsfaktorn mellan oss på det här forumet är hög. Vi som börjat reflektera och fundera på varför saker och ting blev som dem blev. Vad som faktiskt är viktigt i livet, vad som betyder något. Och vad som är skitsamma, livet är helt enkelt för kort. Och detta oavsett vilken ”sida”vi befunnit oss i våra relationer. Tippar på att de allra flesta av oss som följer bloggen kommer från mer eller mindre dysfunktionella förhållanden. Kanske alla? Det kanske bara är en fråga om hur två individer läser av och ser på verkligheten?
Har den senaste tiden förundrats över att man allt oftare kan känna ett vilande i att vara själv. Jag har haft en skräck tidigare att ens vara själv ett par timmar under en helg. Ångesten kom direkt och rädslan att den egna tomheten skulle börja göra sig hörd. Det är kanske där Jaget startar, att lugnet finns inombords även om lördag kväll inte är inbokad, tvåsamhet finns inte och framtiden är ett vitt blad. Styrkan sitter i att jag vet att det är mitt beslut hur jag vill må, hur min omgivning ska få påverka mig, att det är jag som bestämmer vem som får tillgång till det innersta och när det är dags att bjuda in någon. Och om denna någon inte hanterar sitt/mitt innersta väl, så kommer vår kommunikation att spegla det. I tid och på ett sätt så att vi båda växer. Kanske är detta kärlek?
Håkan, vad fick dig att transformeras? Vad sprängde muren?
Jag känner igen det där med olika typer av själar. Åtminstone är det jag vill tro, jag som ser mig som (början till) medveten, närvarande. Kanske min flyende partner ser något annat hos mig. En god vän, som träffade mig och min exman första gången på senare år, uttryckte det som att jag var i 3D och han i 2D… Hon sa senare att det skulle krävas en livskris av stora proportioner, typ tsunami, för att spränga hans skal. Jag tror inte han är där än…
Jag tror tyvärr det är för få relationer IRL som är alltigenom ”funktionella”. De där man vet vad den andre tänker och respekterar det, och där man anpassar sig med lätthet. De där man ser fram emot att åldras tillsammans.
Just nu ser jag fram emot den dag då jag njuter av mitt eget sällskap och det jag skapat runtomkring mig. Vi har alla med säkerhet en stor livslång kärlek som vi ömt måste vårda för att må väl – Du själv! Jag har en bit att gå… Ha en fin helg!
Du skriver så rent och fint Håkan! Att dessa rader och tankar kommer från en man känns främmande för mig, då jag aldrig haft förmånen att prata med en man med dessa sidor. Jag blir iallafall varm i hjärtat. Det ger mig hopp.
Jag är själv innerst inne en livlig person som är öppen med vad jag känner, tex med vänner, och dom tycker om mig för den jag är. Att våga känna och prata är ju en styrka, inte en svaghet.
Fortsätt som du gör så lovar jag att äkta skön kärlek kommer till dig när tiden är inne. Jag blir iallafall varm i hela hjärtat av dina rader.
Håller med dig Håkan, tänker också att det är där Jaget startar, att jag är lugn med mig själv, även fast framtiden är ett vitt blad och även fast det inte finns någon vid min sida som bekräftar mig. Jag tog ett jättehopp rakt ut i ett okända när jag bestämde mig för att jag är värdefull, fast det inte fanns någon alls som bekräftade det (har absolut vänner som bekräftar det, men de blir ändå inte på samma nära sätt som en partner eller föräldrar, och där kammar jag noll just nu). Jag började behandla mig själv som värdefull och tryggheten i att jag är jag och detta är min plats på jorden växte.
Jag har nu så sakteliga börjat nå det där att jag bestämmer själv hur jag vill att jag ska må, hur min omgivning ska påverka mig och vem jag vill bjuda in i mitt liv.
Och i det har jag insett att jag inte längre vill hålla på och rätta till saker mellan mig och en partner för att det ska fungera. Självklart kommer jag att kompromissa fortsättningsvis också, och vara lyhörd, men antingen finns den gemensamma grunden i ett eget ansvarsfullt växande hos oss båda, eller så finns den grunden inte, och då ska vi inte ha en relation.
Jag har insett att mitt liv är för värdefullt för att läggas på att försöka omstöpa omgivningen så att jag ska må bra i den. Nu väntar jag tills att jag hittar en omgivning där jag mår bra. Men i detta finns också en tuff insikt om att det är precis det jag har gjort – försökt att omstöpa omgivningen så att den skulle passa mig, verkligen inget positivt. Och det gjorde jag för att jag var så livrädd för att vara ensam. Nu när jag kommit till ro med mig själv behöver jag inte längre försöka få andra att förändras (vilket ju verkligen inte är en positiv egenskap), utan nu kan jag låta människor vara som de är och leta mig till sammanhang där både jag och motparten mår bra bara i vad som är.
Det var exakt detta jag kände i min förra relation. Det fanns ingen tillit – bara kontroll. Jag var kvar i tre år. Sen skrek det i hela mig (tack och lov) att jag skulle avsluta det hela. Det var tufft på många sätt men jag växte enormt mycket av det känns det som. Har varit singel i 7 månader nu. Och gått på Al-Anon möten lika länge. Skaffat mig en sponsor och arbetat med de 12 Stegen.
Slutsatser. Jag är medberoende men jag tillfrisknar. Har en förmåga att gå in i dysfunktionella relationer. Har en förmåga att där anpassa mig till gränsen av självutplåning. Har svårigheter med att ta ansvar för och uttrycka egna känslor, behov, tankar och åsikter. Går istället in i disassociation (stänger av känslomässigt och är ”i huvet”). Jag gör mig själv till offer och partern till förövare.Jag spelar martyr. Jag tar ansvar för partnerns problem och behov, t ex svartsjuka, genom att anpassa mitt liv efter det, så han inte ska må dåligt.
Inget av det här är kärlek. Det har jag lärt mig nu.
Åh, vad jag känner igen mig i det där om medberoende. Att inte ha kontakt med sina känslor. Att sitta fast i huvet och det intellektuella analyserandet. Jag är expert på att analysera mina partners fel i oändlighet, istället för att själv agera. Att dissociera; det här händer inte mej! Det är svårt att stå upp för sina behov och ta ansvar för dem, när man inte vet, nej inte känner, vad man känner. Att välja att bli offer – varför då? Jag är lika ”emotionellt resursstark” som någon annan…
Spot on Celeste och Lena. Detta offerspel urlakar ens person mentalt. Visst, en del klokhet och förnuft finns kvar, men med facit i hand (delvis) är det ändå helt galet vad man tillåter sig själv att gå igenom. Jag har verkligen fått tvinga mig själv att sluta eller åtminstone minska mitt analyserande för det leder ingenstans. Det enda det gör är att bygga på min egen frustration över att se än mer tydligt vad som behöver förändras. Jag upplever att jag är uppfylld av denna förändring och alla insikter och då är det lätt att tro att andra ska uppfatta det på samma sätt. Min exman har tagit många steg tillbaka och jag har börjat förstå att det kanske aldrig kommer handla om ett uppvaknande för hans del.
Tar med mig ”att ta ansvar för och uttrycka mina egna känslor”. Så viktigt.
Att utplåna sig själv bortom allt vett och sans och leva i ett, på sätt och vis, dysfunktionellt förhållande. Det är många av oss som har gjort det, men också många som kommit till insikt. Jag har förstått att allt börjar med mig – vad vill jag? Tänk att ställa sig den frågan och inte kunna svara på den. I början blev jag livrädd över min egen osäkerhet, men nu inser jag att något som varit bortglömt under så många år måste få tid på sig att komma fram. Som någon annan skrev tidigare – vem är jag utan min man? Den fullständigt bedövande känslan bodde hos mig tidigare. Att min identitet, betydelse och sammanhang gått förlorat. Det var tomt. Jag har förstått att jag inte har varit ensam om att känna dessa känslor.
Nu är jag på god väg att landa i mig själv, och kan nästan känna en ömhet över att jag faktiskt står här och nu, och greppat vad det handlar om. Att jag är någon i mig själv. Jag är på väg.
Det blir bättre och bättre och jag känner sällan panik över ensamheten numera. Jag har börjat ”titta på mig själv” när jobbiga känslor och tankar dyker upp, för det gör de, och jag inser att jag kan lära mig mycket genom att vara uppmärksam på mig själv. Nu vågar jag känna en känsla utan att den bygger bo, och veta vad den står för och bara låta den passera. Att det är en del av utvecklingen.
Jag kan fortfarande tänka på hur allt hade varit om jag och min exman vaknat upp i tid och tagit oss an att arbeta med vår relation. Vad hade hänt? Men samtidigt vet jag att vi kunde inte bättre, vi visste inte hur. Och det är ju just det som är nyckeln. Det finns ingen genväg eller quick-fix.
Det börjar med mig.
Precis vad jag behövde läsa idag då längtan efter mitt ex börjar kännas av inom mig. Han hör av sig per sms och jag blir svag igen…. Känner jag vill bjuda hem honom igen och få dela passionen. Samtidigt vet jag att han inte är där då jag behöver honom, han jämför mig med sitt ex till min nackdel osv…. HUR kan jag då vilja ha mer av honom? Och svaret fick jag i detta inlägg – tack!!
Vad jag känner igen mig i mycket av allt det ni skriver. Självklart är det så att jag har anpassat ihjäl mig. Jag har svårt för att stå upp o säga det vill jag, detta känner jag osv. Har man den personligheten så blir det så klart ännu svårare med vissa människor, som min partner. Han är väldigt ego, omedvetet tror jag. Så klart att det blir enkelt med mig då eftersom jag har förmågan att anpassa mig, alldeles för stor förmåga.
När jag då mer o mer vaknar, sätter ner foten. Då blir det bråk. Och ingen av oss fattar vad som händer. Min anpassning, rädsla gör att det blir svårt att bryta. Men jag vet att jag kan inte växa, ta hand om mig själv tillsammans med honom. Det är för många minnen. För infekterat…
Vilsen; känner igen det där med att det blir mer bråk nu när jag till slut vaknat och sätter ner foten gentemot mitt ex. Och någonstans där måste jag hitta nivån, vad vill jag strida för och vad vill jag inte?
Liksom du har jag anpassat ihjäl mig. Men jag har också insett att jag har försökt att få min partner att förändras. För jag var inte så trygg med bara med själv att jag kunde vänta in rätt partner, utan jag valde en som valde mig och när han egentligen inte passade mig, utan jag var tvungen att anpassa sönder mig för att det skulle fungera, så försökte jag också gång på gång ändra på honom så att jag inte skulle behöva anpassa mig så. Nu har jag dock insett att jag måste ju våga vänta in och välja en partner som jag inte behöver anpassa mig för och som jag inte heller behöver förändra för att passa mig. Om det blir en lång ensam resa dit, så låt det vara det. Jag har mig själv idag.
Tack Marianne. Jag hör att du förstår precis vad jag menar.
Har försökt svara på flera ställen, men det verkar som mina kommentarer försvinner i cyberspace. Jag har kanske skrivit för mycket… Någon som har samma erfarenhet?
Illa! För jag tar gärna del av dina kloka ord! Försök gärna igen!
Nehej, går fortfarande inte att skriva mer än ett par meningar för mej. Jag får försöka på en annan dags tråd.