Det knyter sig i magen, dunkar skoningslöst runt tinningarna, från noll till hundra på ett par meningar….Du vill kanske göra verbala utfall, ropa ”Sanningen”, läxa upp och gå din väg med en hårt igenslagen dörr bakom dig.
Det kan vara ett alternativ, men frågan är om det alltid är det bästa. Vi är människor och har all rätt att få känna som vi gör i pressande och utmanande situationer, men konsten att ha is i magen är en gåva som de flesta av oss behöver utveckla. Det handlar inte om att förtrycka någonting, eller spela ut en fasad där allt verkar fint på ytan, utan om friheten att kunna välja. Det är så lätt att vara slav under känslorna. Så lätt att ångra ord som aldrig borde ha uttalats. Ett kroppsspråk som gör att det fullständigt sluter sig i partnern.
Han har just berättat något som gör henne fly förbannad och i den här stunden skulle allting kunna vara över. Några ord för mycket och ett par för starka sådana hade kunnat vara de sista raderna i deras kärleksberättelse. Men kvinnan lyckas hitta rummet på insidan med högt i tak. Hennes inre katedral. Hon förhandlar inte bort sin bort sin känsla och integritet, men ser parallellt även det genuina som finns mellan dem. Och ärligheten i mannens ögon och röst.
Amygdala, som ibland lite slarvigt kallas för reptilhjärnan, är både vår fantastiska vän, men även det lilla området som kan ställa till det rejält för oss. Gissa om många gått skilda vägar p.g.a. bristen på tillgång till större hjärnutrymme.
Ett par utsträckta händer, blickar som vilar, ett tonläge som sänker temperaturen, viljan att förstå, ett ego som backar och ett större jag som kliver fram och säger:
”Jag finns här och tänker lyssna på din emotionella verklighet utan att döma och värdera. Min kärlek till dig är starkare än impulsen som är mästare på att dra slutsatser. Du kan lita på att jag står kvar därför att du är oerhört betydelsefull för mig.”
Återigen; det handlar inte om att sälja ut det egna värdet, utan att inte vara alltför snabb. Ett av de mentala ankarna är inställningen att lyssna mer än vi pratar. Att verkligen inse att det finns oändligt mycket mer styrka och lugn inom oss än vi kan förställa, att våra fötter med axelbrett emellan och de djupa andetagen kan göra underverk.
Utrymmet/tiden mellan impuls och agerande är en av våra mest enastående vänner.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Precis, utrymmet/tiden mellan impuls och agerande är en av våra enastående vänner. Tänk om min partner och även jag hade kunnat leva efter det. Jag vet att jag varit väldigt tjatig och krävande, men det hade lugnat ner sig om han hade kunnat karma om mg istället för att börja skrika och gapa. Tyvärr har mitt eget lugn försvunnit. Istället för att vara den lugna och förstående har jag blivit gapig och skrikig tillbaka… det blir ju bara helt fel allting. Nu har vi gått skilda vägar. Vi hamnade i en sådan negative spiral så det fans ingen direkt återvändo. Fast, jag känner mig faktiskt så mycket piggare och gladare. Inte så stressad, arg och ledsen längre. Känner mig mer harmonisk. Visst finns saknaden men det går over…
Trevlig måndag alla!
Åh…precis som jag haft det.och helt plötsligt blev det bara helt tyst…..svårt att hantera att de inte finns en konflikt. ..så vad vid att kämpa. .och gråten ligger på lur hela tiden .Men jag vet intellektuellt att det kommer att gå över…och att jag vill faktiskt ha något annat. ..
Åsa! Är det du som skrev för ca 1 1/2 år sen, då funderade du på att skilja dig. Du levde i en jobbig relation, Är det Du?
Anna..kan nog vara jag. Har tagit lång tid
Förstår så väl vad du menar, även om jag inte lyckas praktisera det alltid, dock ändå allt mer ofta. Hade ett exempel från i helgen då jag tog upp ett känsligt ämne med mitt ex. Det blev ett ovanligt konstruktivt samtal där jag verkligen kände att vi nådde varandra. Tror att jag bidrog genom att jag redan på förhand var trygg i mig själv i frågan och därmed tror jag inte att jag presenterade ämnet som någon anklagelse, eftersom jag inte hade något att försvara.
Så jag tänker att detta med impulskontroll kommer av att jag blir tryggare i mig själv och vad jag står för. Är jag trygg i det så behöver jag inte hävda min sanning, och jag kan låta andra ha sin sanning. Ur det kan vi istället finna en väg där vi förhoppningsvis får tydligare bilder av varandras sanningar och ser om de kan mötas någonstans.
Svårt. Har haft förb..at svårt med detta. Har varit som en vindflöjel tidigare där mitt mående har varit helt beroende på vad som sagts, hur hon tittar på mig, på kroppsspråket hos chefen. Snedvridna tolkningar av situationer där min hjärna övertygat om den kommande katastrofen.
Blev jag pressad reagerade jag ofta med att stänga in mig, blev tyst och svårtillgänglig. Jag mådde skit och blev som en tryckkokare.
När väl insikter börjat komma så har det tagit tid, oändligt med tid känns det som. Från att förstå att jag kan inte välja hur andra för fram sina budskap till att jag väljer hur jag vill reagera har det tagit år. Tills jag känner att man kan stanna upp, observera, acceptera och välja-agera eller släpp. Om så bara det handlar om sekunder, att känna att man har den styrkan är enormt befriande.
Att det tagit sån tid från insikt till att man känner att man agerar annorlunda tror jag ligger i att det är starkt kopplat till självkänslan. Är man ett tomt skal, även om det är pansar, så skriker man efter yttre bekräftelse. När väl konturerna av en själv börjar skönjas, när man börjar tycka att jag är bra och känner sig trygg i att hantera sina rädslor så kan man också skilja på ”sin egen skit och andras”. Idag talar jag om för hen att du sårar mig, alt vänder andra kinden till och låter det inte gå in djupt i mig. Ingen annan än jag bestämmer om mitt mående.
Det där hade kunnat vara jag Håkan, mkt likheter med hur jag haft det! Och nej det är inte lätt men insikten att man faktiskt har ett val och inte behöver agera på sina känslor ”direkt ” är ett stort steg.
Oj vad jag känner igen mig i er Marianne o Håkan!!!!
Kram
Hmm, jag vill nog inte leva med en människa som inte kan ”tända till lite”, visa lite humör. För det vill jag själv våga göra i en relation. Jag skulle bli galen av att alltid mötas av ett empatiskt leende och lugn. Däremot skulle jag aldrig vilja att orden blev för hårda eller respektlösa. Det är såklart en balansgång som lätt kan tippa över. Men man måste ju även kunna förlåta och gå vidare. Som sagt: man måste vara aktsam, men jag känner också att i en trygg relation så är det värsta som händer inte att någon agerar på sina känslor emellanåt.
Fast jag ska ändå erkänna att jag blir lite osäker på om jag är ”skadad” av att ha vuxit upp i en miljö där impulskontroll knappast existerat. Där respektlöshet och höga röster egentligen varit mer regel än undantag. Så vill jag verkligen inte heller ha det i en relation. Jag tänker nog att något mittemellan vore sunt. En miljö där känsloreaktioner får komma till uttryck inom vissa gränser.
Åsa! Är det du som skrev i början av Januari 2015, du skrev jag gav dig mod till att även du skulle våga gå…jag skrev jag då hade berättat för mina föräldrar om situationen och du tyckte jag var så modig. Själv hade du inte sagt ngt till någon…har tänkt hur det gick för dig (återvänder till gamla inlägg ibland)Har Du separerat idag?
Det där är en balansgång, mellan att luta sig tillbaka i lugnet och bara finnas, till att stänga av och inte vilja lyssna. Jag har varit kass på att vara tyst och luta mig tillbaka. Jag blir nästan provocerad när den andra partnern är tyst och inte säger någonting alls. Det blir som att prata med en vägg, som tyvärr ibland övergår i att jag går igång ännu mer. Idag har jag blivit betydligt bättre på att bita ihop när jag känner att jag blir irriterad. Känslan efteråt är så stark! Som en seger. Den känslan ska jag fortsätta med att uppleva.