Ser det i mig själv och andra: lojaliteten och förtroendet till hoppet. En optimism som inte går eller bör tyglas – Jantes fiende. Men så kommer vi till det här som ibland låter lite tråkigt: jämvikt.
Balansen mellan att hålla kvar vid hoppet och att klippa det kan verka skrämmande eftersom vi faktiskt kan fatta fel beslut. ”Tänk om jag håller kvar vid idén om att han/hon skall ångra sig och komma tillbaka, och så händer det inte? Kanske bröt jag för tidigt? Skulle nog ha stått kvar vid förhoppningarna om oss lite till. Läkarna har sagt att det inte finns något mer de kan göra, men tänk om…”
Att hoppas och tro har genom historiens gång räddat oändliga människoliv. Under de mest kritiska omständigheter har personer hållit fast, fortsatt framåt, kämpat för sådant som verkat dödsdömt – och så plötsligt så vänder allt. Livsfläktar som återigen börjar snurra.
I mitt arbete ser jag även förhoppningarna som motarbetar den egna personen: Jagkänslan och integriteten som offras: ”han/hon kanske kommer tillbaka om jag gör så här eller så?”
Lägg aldrig energi på personer som inte anstränger sig för att du skall vara en del av deras liv, som har en aggressiv livshållning och som inte behandlar dig respektfullt. (Självklart finns det personer som vinner insikt och jobbar på att bryta destruktivitet. De bör ha en chans om vi är villiga till det).
Personlig mognad innefattar bl.a. att känna och veta när det är dags att se hoppet i en annan horisont. Tid och kärlek är våra mest värdefulla tillgångar och bör generöst slösas på rätt områden och personer.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Så sant!
Lustigt att du tar upp detta idag, för jag låg inatt och funderade över just det här med hopp! Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan men ibland måste man ge upp hoppet. Speciellt när man vet att det inte är lönt att fortsätta hoppas. Men att veta hur man bör göra och att sedan göra det, ja, det är två helt skilda saker. På något sätt kan jag känna att om jag ger upp hoppet, då blir jag totalt uppgiven….
Kan det vara så att vi aldrig skall sluta känna hopp inför det som är bäst för oss på sikt – inte bara det som känns bäst för stunden?
Det sista som överger oss är nog hoppet. Min kära mamma fick en stroke i veckan så hoppet är mycket stort just nu; hoppat att hon ska kunna gå igen (hon var fullt frisk, åt hälsosamt och promenerade dagligen för bara en vecka sedan) och bli helt frisk.
Är en relativt ny följare och har börjat verkligen se fram emot dina dagliga inlägg!
Har varit lite FB frånvarande ett tag och har nu flera inlägg framför mig att ta igen……:-)
Usch så tråkigt att höra Julia. Hoppas att din Mamma blir bra snart. Jag har nära personer i min omgivning som också drabbats av stroke, men de har hämtat sin fullt ut. Vård i rätt tid och träning, träning…Kroppen har enastående förmåga att kunna reparera sig själv. Tack för dina fantastiskt värmande ord Julia. De betyder mycket för mig. Kram