”Varför ska jag behöva peka med hela handen och ständig vara på gränsen till arrogant, för att han över huvud taget ska lyssna? Varför når inte det subtila och finstämda fram? Var finns den känslomässiga inkänningen?”
Jag hör det från klienter; kvinnor och män, om hur det skarpa läget, förhållandets yttersta krisläge, får en del människor att göra förändringar som är bra för tvåsamheten. Men uppryckningarna håller tyvärr sällan i sig mer än i ett par veckor. Vi vanemänniskor och faller snart tillbaka in i gamla mönster.
Varaktig förändring kommer från insikter och att kärlek är handling. En vilja att verkligen se sådant som förgiftar tvåsamheten och att agera. Att göra upp med en alltför snäv inställning och gammalt relationsbagage som drar ner.
Självreflektion är en huvudingrediens: ”när jag säger och gör detta upplever min partner troligen följande…”
”Hur är jag att vara tillsammans med? Hur är jag som person?”
Kvinnan fortsätter: ”livet är för kort för att jag hela tiden ska slukas upp av frustration över att inte känna mig respekterad, förutom då jag blir förbannad. Jag längtar efter ömsesidig förståelse. Vill vara med någon som bara har fattat det! Att känslan av samhörighet är allt!”
Alla kan utvecklas och uppgradera sin kommunikativa förmåga, men frågan är om vi ser och lägger energi på det som behöver göras? Det fungerar inte att säga: ”sån är jag bara!” Den levande kärleksrelationen kräver vår öppenhet och ödmjukhet.
Tankar min bloggvän?
Bryt dina destruktiva beteenden – webinar söndagen den 13/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Jag har en sorglig kommentar. Har några manliga nära vänner och många manliga bekanta och det man märker av i mångas attityd (kan ju verkligen bara handla om en attityd) är att de tycker sig tycka det är lite lustigt att uttrycka sig som att ”chefen hemma säger att”…. ”om jag får för frugan”… ”nu blir det väsen hemma” osv. Inte så ofta bland de som är i min ålder (40-ish) utan kanske oftast bland dem som är några år äldre eller mer. Det jag menar är att jargongen kanske tyvärr är något man liksom tycks leva upp till. Utan att de kanske själv tänker på det. Skulle en kvinna uttrycka sig på samma sätt om mannen hemma, att han styr och domderar och förbjuder, då skulle det knappast anses vara så lustigt.
Kommunikation är något av det svåraste som finns – och ändå tycker alla att de kan det.
I ett förhållande krävs att båda kan kommunicera, men detta är något man förhoppningsvis lär sig. Man lär sig tyda varandras signaler. När man känner att den andra inte gör det längre då är det nog sannolikt att något inte stämmer. Behöver inte vara att relationen är ”fel” utan det finns andra saker som ockuperar personens tankar och känslor vilket gör att de inte verkar bry sig längre.
Antingen kan jag som partner i de fallen välja att förutsätta att något är fel i relationen eller så får jag ta tjuren vid hornen och ta reda på vad som är fel. Jag får alltså styra kommunikation själv ett tag. Oftast kommer det ju fram att något hänt på jobbet eller tankar är upptagna av något annat som påverkar i hög grad… då finns man där och kan hjälpa till att prata om det och kanske komma med förslag/lösningar.
I de värsta fallen är det att just att min partner inte känner lika starkt för mig längre och kanske funderar på att bryta sig loss.
Hemskt att behöva få höra men man får kanske en chans att prata om det och hitta tillbaka till varandra annars får man prata om det och gå vidare. Tillsammans kan man komma genom sorgen eller vända det till något positivt.
Inga tankar..igenkänning deluxe!
Tack för känslobekräftelsen om hur det var.
❤