En person jag känner har kommit till insikt om en sak: ”argumentation fungerar inte!”
Vi lär oss tidigt i livet att rätt sakfrågor, argumentation och rappa repliker gör oss till segrare. Det fungerar helt säkert i en del sammanhang, men INTE i en relation. Förhållanden är inte arenan för att besegra en annan.
Det verkar som om vi män är särskilt formade (säger detta mot bakgrund att jag för många år sedan arbetade som lärarvikarie och såg mönster hos killarna) till att försöka vinna genom ”smarthet.” Fällan av emotionell blindhet ligger mitt framför våra fötter och gång på trampar vi rakt i den.
En person som känner sig tillplattad genom härskarmetoder förlorar samhörighetskänslan och resan utför har påbörjats. Upplevelsen av ensamhet tillsammans med en annan är nådastöten. Själen av ett VI flagnar sönder.
Kruxet är att vi är så automatiska i våra beteenden att vi inte ser hennes tillbakadragande. Värmen som tynar bort i hennes ögon. Samtalen vi undviker eftersom det ändå bara ”tjatas.” Och sen undras det: ”varför vill hon aldrig?”
Argumentation kan nå intellektet, men inte känslodjupet. Aldrig. Vi behöver upphöra med att vara så förbannat smarta och på. Använd inte en av de största ledarskapsklyschorna: ”jag hör vad du säger”, för att ögonblicket senare köra ditt eget race.
Det ensamma hjärtat kommer förr eller senare söka efter den som ser, lyssnar och förstår.
Bli inte den som en dag står där med en förvånad min: ”vad hände!? Vad gjorde jag för fel?”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Bingo!
Men om vi som människor, om jag som man, är så inttänad i mitt beteende. Om jag är den personen som jag är! Är det då inte rimligt att jag kanske behöver någon som kan möta mig någorlunda på mitt eget plan? Att helt bli någon annan i vissa lägen… funkar det? Kan man må bra i det?
Små förändringar för att mötas är ett måste! Men om gapet är stort. Är allt värt att strida för? Finns det kanske andra, ännu okända, rrlatiober i ens framtid?
Just det du beskriver M är så verkligt, värmen i blicken som tynar bort….
När vi har slutat att försöka nå in i varandras hjärtan blir vi bara varandras ägodelar, när vi slutat se varandra, har vi också slutat att välja varandra. Det är så smärtsamt att både känna att partnern slutat se ens behov, och slutat försöka förstå….
När vi argumenterar om våra behov att bli sedda är relationen död. Antingen väljer vi att strypa vår längtan och stannar kvar eller så leder den oss ur relationen.
Så bra Du beskriver det!
Tack Rebecca!
Måste bara checka av…
Om jag trycker på ”svara” under en annan persons kommentar, innebär inte det att jag svarar just den personen?
Blev lite osäker här, av Ditt svar Michael.
Det stämmer Rebecca:-)
Håller med dig till 100 % Cecilia. Tack för dina kloka ord!
Det finns inget värre än att leva ensam i tvåsamhet.. Andra gången jag får gå igenom det. Många frågor till mig själv vad jag gjort för fel. För jag ser. Jag möter upp om jag älskar. Något jag upptäckte nyligen var att när jag inte blir sedd så slutar jag också att se. Jag slutar lyssna. Jag börjar längta ut. Bort. Jag ser honom mest som något ångestfyllt inombords varje gång han kommer hem, då han jobbar borta på veckorna. Ledig hela helgen men väljer att inte komma hem då mina döttrar från ett tidigare förhållande är hemma. Kommer hem då det bara är jag och våran son. Sprätter sina tre öl och en whiskey, rutinmässigt. Fredag, lördag. Jag lägger mig vid 23-tiden, frågar om han inte ska komma han med.. Men ölen och tvn är viktigare. 🙁
Du beskriver en torftig situation Susanne. Det ligger nära till hands att skuldbelägga sig själv, men tänk på att människor förändras – den du en gång träffade hade kanske charmen, var närvarande, omtänksam etc. Tiden går och vardagsjaget hos partnern träder fram. Inte ditt fel, utan han som saknar den emotionella uthålligheten, dvs vara där för familjen – hela vägen. Kan du förändra situationen? Om, ja – vad behöver hända? Värme till dig.
Intressant men också sorgligt att läsa dagens inlägg.
Funderar på egna erfarenheter…
Orden ekar inom mig – ”Nä, så är det inte! Nä, det handlar inte om det! Nä, Du tänker fel!” (Ofta gärna i kombination med att säga mitt namn, för att förtydliga ytterligare.)
Avväpnande kommentarer för att hålla mig tillbaka. Jag får inte ha min uppfattning, mina känslor och tankar, för de stämmer inte överens med de som han har.
När varje situation el argumentation kräver att vi landar på hans sida av mållinjen, då sinar energin och lusten efter hand.
Tack Michael, för ännu ett inlägg som skapar tankar att fundera över!
Rebecka! Vilken bra beskrivning du gör, speciellt ditt sista stycke! Är oxå där! Eller har du lämnat honom, framgår inte av texten. Tyvärr orkar jag inte stå på mig och jag får känslan ibland av att jag är eleven och han den aktoritära läraren som man varken får avbryta eller säga emot……Kram Anna!!
Hej Anna!
Jag är på språngbrädan, redo att hoppa ut för att skapa mitt fortsatta liv.
Det har varit en lång process, men det är dags nu!
Du är värdefull Anna för Din egen skull!
Varm kram till Dig!
Nej, Marcus. Du kan inte räkna med att hitta någon som älskar dig om du vill vinna varje argumentation och inte vill lyssna och se den andre människan. Om du inte vill anstränga dig för den andre personens skull, varför ska hon anstränga sig för dig?
Att bli älskad är ingen självklar rättighet. Du måste förtjäna att bli älskad. Det måste finnas något att älska också.
Så klart kan ingen tvinga dig att ändra dig och du kan fortsätta med inställningen ”jag ska bli älskad som jag är”, men ingen kan tvinga någon att älska dig och du kommer bli ensam så det är ju bara att välja.
Oj! Det där var läskigt träffsäkert!
En beskrivning av mig..
Ärligt av dig att kunna se det. Ett stort steg på vägen.
Jag är kvinna. Men kan känna igen mig i att både platta till, använda härskartekniker och ”höra vad du säger”. Jag hoppas dock att en del av det faktiskt handlade om att vi båda tog fram det sämsta i varandra i vår relation. Det andra får jag medvetet arbeta för att inte föra in i min nya relation. Men där har vi ett annat sätt att tala till varandra från början. Med en ömsesidig respekt där ingen känner sig intellektuellt underlägsen den andre.
Vad gäller relationer så överanalyserar vi nog emellanåt. Vi tänker istället för att göra. Jag tror att det ibland är så enkelt att två människor helt enkelt valde fel när de valde varandra. Eller?
Håller med om att vi ibland överanalyserar på bekostnad av handling och djupare förståelse. Och visst blir det också fel i valet av partner emellanåt. Men alltför ofta ser jag genom mitt arbete, hur många repeterar samma mönster om och om igen. När vi förändras blir det också andra resultat. Tack för dina tankar Marie:-)
Finns det något blogginlägg om hur man kan komma fram till att man inte älskar längre. Jag har helt glömt bort vad kärlek är, vilket gör det svårt att orka ta steget. Är bara sur och grinig och vill helst vara själv.
Du skriver så otroligt bra och träffande i allt så vore tacksam för några ord om ämnet på vägen…
Jag skrev ett lite längre inlägg tidigare idag som inte tycks ha kommit fram. Men summan av det jag skrev där är att jag känner igen mig i detta också. Visst argumenterade jag men jag kände inte att jag använde härskarteknik. Men förstår att det kan uppfattas så av den andra. Jag möttes av tystnad som också är en form av härskarteknik. Det som är så farligt med att vara tyst och inte bemöta är att, i alla fall jag, började svara på mina egna frågor när hon svarade med tystnad. Jag antog saker och allt blev bara fel. Otroligt destruktivt. Vi gick i terapi men bröt efter fyra gånger då terapeuten tyckte att vi inte kom längre. Hon kunde inte uttrycka sig eftersom hon var så arg och besviken och jag som var i försvarsställning fyllde i tystnaden. Jag fortsatte själv i terapi i ett år och fick otroligt mycket insikt om mig själv, vårt förhållande och varför jag reagerade som jag gjorde. Det är bagaget jag bär med mig och rädslan för att hamna utanför och inte vara behövd som triggade denna emotionella storm. Inte att förglömma sorgen över att bli lämnad, att inte duga. Misslyckandet. En av de saker som terapeuten noterade om mig och som jag själv inte var medveten om var/är att det var/är viktigt för mig att få sista ordet i en diskussion. Att ”vinna” diskussionen om man så vill. Nu är jag medveten om det och tänker på det. Det är inte så viktigt längre. Det måste varit himla jobbigt för båda. När det finns kärlek löser sig allt automatiskt känns det som. När den grå vardagen kommer (eller är den så grå? Är inte vardagen livet som man skapat) är det svårt att måla varandra i färger och kärleken glider sakta ur händerna. Då slutar man kanske förstå varandra och präglade beteenden (manligt/kvinnligt) tar över?
Bo: skall kolla upp vad som hänt med inlägget.
Fint att du delar med dig Bo. Tror att många kan känna igen sig i det du skriver om att få känna sig behövd. Tack för din öppenhet!
Tack Michael! För mig känns det bra att vara öppen, det är en del i en sorg- och läkeprocess. Kan jag hjälpa någon med mina erfarenheter eller att förstå, oavsett vilken sida någon är på, kanske det bidrar till att rädda något förhållande. Det handlar ju om att förstå varandra och förstå förändringar hos sig själv och sin partner. Någonstans någon gång fanns det så oändligt mycket kärlek. Vad händer med oss? När är det dags att gå? Troligen när man skadar sig själv och sin tidigare kärlek. När man kämpat och letat men brunnen har sinat. Kärleken är borta och man plågar sig själv, då är det dags hur ont det än kan göra. Vill den som blir lämnad (som jag) till slut förstå varför kan man börja sin väg framåt. Och jag har lärt mig och förstått hur oerhört ont det gör att lämna och splittra sin familj om man ser förbi ilskan och besvikelsen.
Bo. Vilken verbal förmåga du har! 2014, är det oftast det, som öppnar upp en kvinnas hjärta. Lycka till i ditt sökande!
Tack Helene! Det värmde.
Mitt i prick..
Argumentation/debatt som en grundläggande kommunikationsteknik i en relation är verkligen avtändande…
Verkligen avtändande.