Några av mina favoritcitat som jag alltid bär nära:
“The purpose of life is to live it, to taste experience to the utmost, to reach out eagerly and without fear for newer and richer experience.” – Eleanor Roosevelt
“Am I living in a way which is deeply satisfying to me, and which truly expresses me?” – Carl R. Rogers
”Desire makes everything blossom; possession makes everything wither and fade. ” – Marcel Proust
Min vän sa något igår som berörde mig: ”du sa det på ett sådant sätt att jag fick tårar i ögonen. Se här!” (och han är normalt sett ingen ”mjukiskille”)
Kontakten med sanningen i orden, rösten, vänskapen, meningen, kärleken och närvaron. Smakerna, dofterna, synintrycken… En blodröd horisont vid havet då den yttersta ansträngningen i kroppen får lungorna att skrika efter mer syre. Utmattning och klarhet.
Ser min vackra dotter när hon berättar för mig med graciösa handrörelser (teckenspråk) – och min andra vilande mot axeln. Jag är en förmögen man!
En person som får hopp i rösten då vi pratar om svårigheterna. Nya och större perspektiv!
Jag beundrar mamman som blivit lämnad – som trots sveket: sårad, förkrossad och i tårar syr upp klänningen till sin lilla dotter. Det är att stå upp för sig själv trots motgångarna. Jag tänker på henne och hur det är att leva bra.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Åååå, himmel, så vackert
Det kanske är så att det alltid, hos oss alla finns ett tomrum som vi vill fylla? En saknad av något eller någon. Ibland är vi kanske så desperata att vi fyller tomrummet med sånt vi inte mår bra av. Och ibland fyller vi det med sånt vi mår bra av. Men finns det verkligen nåt sätt att bli av med tomrummet? Eller är det bara en del av att vara människa. Vi kanske bara ska acceptera det, och då kanske det blir mycket lättare att leva med också. Det kanske finns i oss av en god anledning, det kanske är en drivkraft som gör att vi vill utvecklas, lära oss nya saker, utforska vår omvärld. Jag tror jag bara ska tänka att tomrummet ska få följa mig genom livet. Jag ska inte försöka bli av med det. Men jag ska inte fylla det med saker jag inte mår bra av heller. Ibland ska det bara få kännas tomt, ibland kanske jag fyller det med saker jag mår bra av. 😀
Väldigt fint och klokt skrivet Petra35 – jag tror att det är en del av att vara människa. Vi har så många olika fasetter.
Hmm…tack. Det här dök upp som en ny tanke hos mig idag. Jag har ju väldigt mycket fokus på att det är en kärleksrelation som ska fylla mitt tomrum å ge mig en känsla av lugn/lycka/trygghet. Men jag har insett att jag inte mår så bra av att tro det. Det är utanför min kontroll på så många sätt. Accepterandet av tomrummet kan jag ge mig själv.
Hej Petra35!!
Jag har också tänkt som dig att fylla tomrummet med kärlek men nu bytt spår. Efter ca 1 år har jag nu sett att det finns kärlek i omgivningen runt mig men inte som jag trodde den skulle vara.
Har bytt träningsgäng för ett par veckor sedan och där är värsta kramkalaset så längtar mellan gångerna. 🙂
Har dock inte gett upp drömmen att dela mitt liv med en man men det får inte så stort utrymme nu av min dagliga tankeverksamhet.
Kramar i massor till dig!!
Bra tankar Petra! Ska fundera vidare på det du skrivit.. Låter förnuftigt!
Kram!!
Kramar på er ❤️
Hej Petra! Jag tror inte heller att det handlar om att bli av med tomrummet, utan precis som du skriver att fylla det med bra saker. Framförallt tror jag det handlar om att fylla sitt tomrum själv, inte förvänta sig att någon annan ska göra det.
Jag har dock inte levt enligt det, utan räknade, omedvetet, att min man skulle fylla mitt tomrum. Nu efteråt separationen har jag insett att det inte är så, eller att det ens är kärlek som ska fylla tomrummet. Numera inser jag att jag måste jobba på varje dag för att fylla mitt eget tomrum, med saker som jag mår bra av. På så sätt blir jag inte utelämnad till att någon annan ska ge mig det jag behöver. Därtill är känslan när jag lyckas fylla tomrummet själv obetalbar, då känner jag mig hel på ett helt nytt sätt. Varm kram!
Ja, å samtidigt…när man älskar fullt ut så handlar ju det om att man öppnar sitt hjärta, och låter någon få en stor känslomässig betydelse i ens liv. Det går ju inte att älska utan att vara sårbar. Alltså man gör sig ju på ett känslomässigt plan beroende av en annan människa. När den försvinner mår man dåligt. Men det är ju också att leva fullt ut, att ta en risk för kärleken! Fast samtidigt kunna ge sig själv annat man mår bra av i kropp å själ. Kram på dig med Marianne!!! ❤️
Hej Petra! Självklart; så ser jag det också, att man när älskar fullt ut så gör man sig sårbar och låter en annan person få en stor känslomässig betydelse i ens liv. Och att det såklart därmed gör fruktansvärt ont om det försvinner.
Absolut, så vill jag ha det även fortsättningsvis. Och jag kommer definitivt ta nya risker för kärleken, hur sårad jag än blev senast och hur överj-vligt det än har varit att ta sig upp från den grop jag hamnade i.
Det jag menar med att att inte begära av någon annan att fylla mitt tomrum handlar mer om att jag med min make överlät åt honom att definiera om jag är ok, om min åsikter är ok, om mina känslor är ok. Och att jag har överlåtit åt så många andra runt mig att göra detsamma. Jag vet att jag redan för flera år sedan konstaterade att jag alltid gör 120 procent, men ändå alltid undrar om jag är ok.
Det jag gör nu är att börja definiera mig själv istället. Sätta mina egna gränser och själv börja fastställa att jag är ok, att jag är hel, värdefull och meningsfull bara precis som jag är och för att jag just ÄR. Det är mer detta jag menar med att inte överlåta åt någon annan att fylla mitt tomrum.
Sedan behöver jag absolut andra människor. Just nu fyller du och andra bloggläsare mycket hos mig. Och mina IRL-vänner likaså. Och min son. Och spinningen. Och musiken. Och naturen. Och en allmän glädje av att vara vid liv. Men i fortsättningen ska jag och ingen annan sätta ok-stämplen på mig. Jag vill självklart även fortsättningsvis ha komplimanger, men de ska vara en bonus, inte något jag behöver för att veta att jag är ok. Det bestämmer jag själv att jag är.
Marianne: Du är verkligen en enastående kvinna! Sååå klok! Jag behöver träna på att göra detsamma! Jag vill tom ibland fråga andra om de tycker om mig fast jag har mina sidor som jag själv blir less på å skäms lite över. Men du har rätt, det gäller att kunna ge den ok-stämpeln till sig själv…acceptera och inte döma ut och kritisera sig själv. Ibland märker jag att jag förminskar mig själv högt inför andra bara för att få höra att det inte stämmer. Haha…ja, visst förstår jag hur tokigt det blir om man själv dömer å överlåter åt andra att fria eller fälla! :-/ Kram på dig!
Marianne, du skriver alltid så fint och jag tycker du verkar vara en så klok och varm person. Tack för att du delar med dig!
Tack för dina fina ord, Mikaela! Det gör mig varm och glad! Varm kram till dig!
så bra du tänker! <3 kram!
Att läsa dina ord är verkligen berikande!
Tack fina du!
Jag önskar att en en gång få tacka dig för det du gör med din blogg. Du hjälper oss, du stärker oss och du får med dina ord oss att våga känna av livets dalar och våga tro på glädjen och kraften inom oss. Dina ord inte bara berör – de når rakt in i själen och gör oss medvetna om det som är det viktigaste: att våga tro på kraften inom oss.
Du inspirerar mig! Tack! Tack!
jag orkar inte idag…….jag orkar inte tänka alla tankar färdigt……orkar inte känna alla känslor färdigt…….orkar bara lyssna på musiken….och kan inte låta bli att röra på mig till den…….kram på er
Tomrummet vissa av oss känner innehåller nog olika saker tror jag. Mitt tomrum rymmer utanförskap( alla andra har ordentliga liv, relationer mm) tror man iaf när man känner sig deppig och ensam eller att jag är nog ensam om att känna detta ständiga tomrum som finns där ute i periferin av mitt liv !! Det är nog också på grund av denna ” Tomrums känsla som vi ( jag ) gärna väljer att jaga distraktion och ett nytt förhållande som ska fylla oss med allt vi ” tror ” ska bli så bra för själen och tomrummet. Vi som arbetar med oss själva och våran personliga utveckling eller vad man nu ska kalla det ….Vet ju så väl att det är helt fel väg att gå !!! Det är som att gå utifrån och in när vi egentligen behöver gå inifrån och ut. Att gå den vägen är samma sak som att be en blomma som står i full blom att knoppa sig !!! Blev kanske lite väl filosofisk där men hoppas att ni förstår. Slutligen vill jag bara säga att det är bara JAG och ingen annan som kan fylla upp MITT tomrum med saker som lyfter och stärker mig. Att lägga den uppgiften i andras händer blir aldrig bra 🙂 Den gamla klyschan….För att kunna älska någon annan behöver man kunna älska sig själv <3