En nivå i mannens psyke kommunicerar: ”det känns underbart att vara tillsammans med henne!” Och en annan del som säger: ”det finns inga garantier! Jag behöver mitt utrymme och alltför ofta känns det som om hon vill kontrollera mig.”
Kanske fick han tidigt lära sig att ”man är ensam mot världen och jag klarar mig bäst på egen hand.” Kanske såg han föräldrarna ha det emotionellt fattigt emellan varandra, och började resonera med sig själv: ”så ska jag aldrig ha det!”
Relationskoden läggs ner i oss i unga år: vi lyssnar, iakttar, fångar upp kärleksspråket som antingen är välutvecklat eller ytterst begränsat, och sedan processar vi det genom vår medfödda personlighet. Liksom erfarenheterna som vi samlar på oss längs med vägen upp i vuxen ålder.
Kvinnan som han lever tillsammans med känner sig ofta osäker och oälskad av honom, då han tycker att hon är ”svår och omständig” som vill prata om mer än det som rör sig på ytan. Hon försöker skapa en djupare kontakt och förståelse.
Det kliar på hans känslomässiga hud när hon vill vara nära efter att de har haft sex. Lugn och ömhet gör honom rastlös. Hon i sin tur känner sig bortstött och oälskad.
Han förstår henne inte! Han vill bort! Han vill känna sig fri eftersom han tolkar vardagsnärhet i ett förhållande som någonting kravfyllt, vilket får honom att söka fel och brister i den han är tillsammans med.
En kvinnas känslor känns som silvertejp som sätts över hans näsa, mun och händer. Han vill fly från hennes sorgsna blick som han själv skapat genom distansen. Känslor provocerar! Det som han såg i 5 – 16 års åldern, innan föräldrarnas skilsmässa, var tystnad och kaos om vartannat.
En millimeterantydan till konflikt får honom att backa. En ansiktsryckning hos kvinnan som han efter sin förmåga älskar, skapar en blixtsnabb reaktion i hans hjärna: ”då var vi här igen! Va f-n!”
Så där gör vi – vi människor: tolkar situationer, kroppsspråk, samtalsämnen, röstläge, ordval, en annan människas önskemål/förväntningar, emotionella uttrycksformer…den egna kodningen i kombination med en annan människas kärleksprogrammering.
Vi har mycket att lära av varandra om vi klarar av att stå kvar (gäller inte den som håller fast vid det destruktiva). Kollisioner som kan slipa av våra alltför vassa kanter.
Michael Larsen – relationscoach
Känner mig lite sorgsen när jag läser texten… för visst är det mycket igenkänning. Efter en stor kris hade jag önskat att han stannat, och att det kunde varit ett tillfälle att fördjupa relationen. Men det blev tvärtom. Han for iväg och relationen dog. Utan självreflektion blir det så.. Hoppas yngre generationer är bättre rustade, att de lär sig tidigare i livet vad som är viktigt för att relationer ska fungera.
Detta är precis som han jag lever med. Vad gör man? Jag har gett honom all frihet han behöver… jag älskar honom. Jag vet hans historia. Känslan att känna sig värdelös o oälskad är hemsk. Vad man än säger o gör ibland är bara fel…. jag är så medveten om att mkt följer till nästa generation. Frågan är den ska jag lida för att han är fucked up?
Nu med lite distans kan jag känna att sorgen inte är lika överväldigande men den slår mig ändå.
Nu när jag läser din text.
Jag tänkte så ofta bli inte en sån där kvinna som ska älta känslor och prata för mycket, man har ju hört att män pratar illa som sina fruar/flickvänner när de ska pratas för mycket. De vill att man ska vara rolig, positiv, enkel, uppmuntrande, generös och omhändertagande så håller jag mig till det och inte krånglar till saker för mycket.
Och för det allra mest så var det enkelt och bekymmerslöst men de få gånger jag kände att jag ville ta upp något som inte kändes bra så blev det tyst och slutet och jag satt kvar med känslan av ”varför sa jag det, nu har jag förstört det”.
Trodde hans otrohet skulle vara något bra, kan låta konstigt men jag tänkte att nu äntligen får han prata och se att jag kan lyssna och förstå och att det inte är farligt att öppna upp sig och vara innerliga.
Men som du skrev Michael så backade han istället.
Jag ville så gärna ta ansvar för mina beteenden, få höra om hur han önskade sig att vi kunde fördjupa oss och växa men jag hörde bara honom säga att jag var jättefin, han älskade mig och ville leva med mig men att jag inte gick att kommunicera med och sen gick han till den han varit otrogen med, med orden ”jag tror det måste bli så här”…
Många frågor i huvudet. Många känslor att bli lämnad med.
Tacksam för alla som skriver här och berättar om sina situationer och tankar och för att du hjälper med dina reflektioner.
Tack
Åh så mycket jag känner igen mig i detta. Förstod inte då men ser nu i efterhand hur mycket den kärlekslösa och kalla uppväxten präglade relationen! De olika märkliga reaktionerna mina känslor utlöste som hade sin botten i ett stört känsloliv sedan barndomen. Och den sista tiden var ett vacuum, ett svart hål utan luft. Rädsla för hur varje ord, uttryck eller andetag skulle uppfattas. Sedan avslutade HAN förhållandet för HAN kände sig instängd, trängd och upplevde att allt kändes fel….
Tack Michael för alla dina kloka ord. De har gett mig förståelse för att allt inte berodde på mig, var mitt fel. Du anar inte hur befriande det var att lägga av sug det oket och resa sig upp och gå vidare!
Tack!
Tack för en fantastisk blogg!
Hur tar jag mig in på webinaret ikväll?
Tack!
Oj oj oj vilken igenkänning!
Lever just nu i en destruktiv relation där jag konstant blir ”utslängd”! Min sambo är inte svensk utan vi bor i hans hemland med hans familj, i mars valde jag efter 3år att flytta hem temporärt för studier och han skulle komma med mig under tiden! Han kom aldrig utan hamnade i någon form av depression och hr som jag förstår blandat tabletter och alkohol och massa annan skit medan jag va borta! Väl tillbaka här under mitt lov har det enbart kommit glåpord och tom. två slag! Jag insåg att han är väldigt sjuk, detta är inte människan jag levt med i 3 år utan detta är nått helt annat, vad hände? Nu efter 2 veckor och förändring varit på väg två ggr men nästa dag är allt detsamma har jag fått nog! Jg kan inte hjälpa han mer innan han själv förstår att han är sjuk och behöver hjälp! Jag känner mig egoistisk som lämnar men jag vet inte längre vad jag kan göra, det gör så ont k mig att se Detta vandra runt och förstöra den underbara människa jag levt med i 3år! Vi är helt och hållet främlingar för varandra nu!