Jag har själv befunnit mig där, och jag ser och lyssnar till alla dem som är och har varit i liknande sits – det destruktiva förhållandet (som inte nödvändigtvis måste vara en parrelation) tillsammans med en missbrukare, härskare och/eller en person som är ljusår från självreflektion, gör oss förblindade. Eller så ser vi men kan inte förmå oss själva att ta de nödvändiga stegen bort från det ”radioaktiva.”
Minns tillbaka då jag själv konfronterades med en härskarperson (såg det inte då), som anklagade och använde ett batteri av manipulation för att styra händelseförloppet enligt sin agenda. Jag var som i hypnos och kände att det var flera grundläggande saker som inte stämde, men likt en förlamning gick det enbart att reagera. Inte agera! I alla fall inte då.
Det finns de som utåt sett ger sken av att vara insiktsfulla, begåvade, verbala och t.o.m. inkännande, men som i grunden enbart är kalkylerande. I omgivningens ögon verkar hon eller han ”helt fantastisk!” Men hur är det för dig som dagligen har denna personlighet nära!
Vi ser inte tavlan eller statyn när står tätt inpå, utan det behövs avstånd för att ögon och hjärna ska kunna tolka och uppleva helheten. Detaljerna kan förblinda!
I destruktiva relationer är det som om vi hamnar i någon slags trans, där medberoende gör att vi känner oss som kärleksfulla hjälpare. Det är som om våra liv ges en mening då vi stöttar, lyssnar och hjälper. I själva verket sker det någonting annat bakom ridåerna: vi förlorar vår grundstomme (känslan av jagvärde) som individer, och anpassar oss av rädsla för att inte duga och vara utbytbara. När vi utsätts för ifrågasättande, kritik och förtäckta hot, anstränger vi oss ytterligare för att inte hamna på härskarens/missbrukaren och/eller den känslomässiga analfabetens sopstation.
Skapa fysiskt, emotionellt och tidsmässigt avstånd, så att dina ögon kan börja se klart. Iaktta och lär av det som hände i backspegeln, men skapa ditt liv genom att blicka ut mot ett vackert landskap som väntar på att utforskas av dig.
Michael Larsen – relationscoach
En helt fantastiskt text som beskriver precis hur det är. Jag är mitt uppe i skilsmässan och vi bor fortfarande under samma tak vilket gör det oerhört svårt att få det där perspektivet. Jag slits emellan dåligt samvete, längtan tillbaka och längtan bort ifrån honom.
Jag har en stark vilja men det är verkligen inte lätt att stå emot och vara stark. Att han missbrukar är inget problem för omgivningen eftersom han uppför sig ”normalt”och ingen riktig förstår hur det egentligen är här hemma. Han döljer sitt missbruk, han ger sig på mig verbalt (inte fysiskt) bara här hemma. Utåt sett är han mannen som gjorde allt för sin familj och sin fru. Den andra sidan känner ingen till. Det är jag som får tar skulden för att jag tog ut skilsmässan. Jag måste vara stark för både mig och våra barn. Jag längtar efter en dag då jag kan andas ut och känna frid igen. Jag vet att den tiden kommer men det är svårt just nu.
Tusen kramar till dig.
Känner igen vad du skriver… ❤️
De var så skönt att läsa detta. Jag inser ju nu hur rätt jag gjorde och tänkte när jag nu en gång för alla valde mig…. han kan sitta där och yla efter sprit hur bäst fan han vill. Jag har fått nog.
Styrkekramar till dej ❤
Styrkekramar! ❤️ Känner så igen mig i texten. Full av insikt och vilja men samtidigt totalt förlamad.
Hög igenkänning- både i texten och i cc:s kommentar.
Oj oj mitt i prick Michael!
Känner igen det du skriver CC, jag har fått lite distans och ser nu tyvärr mönstret. Mitt medberoende ledde verkligen till det som skrivs i texten, under 13 år!.. Alla insikter gör mig så ledsen, besviken, arg och trött både på mig själv och honom. Jag önskar varje dag att jag aldrig träffat honom och måste nu på något sätt lära mig hantera att jag inte kan ändra det som var.
Kan man se webinariet i efterhand om man betalar? Jag kan inte se det den utsatta tiden eftersom jag inte kan visa vad jag ser för min man och han kommer vara i närheten då.
Ibland gör det mer ont än annars.
På dagens promenad gick jag med känslan av att hjärtat blödde och brytningen slet i bröstkorgen. Ibland gör det så fruktansvärt ont i kropp och själ och sorgen är då ödsligt närvarande.
Vissa dagar har jag inte den välgörande distansen.
Mitt X är, tyvärr, känslomässig analfabet. Det är väldigt obehagligt att kommunicera med honom. Mig ger det en obeskrivlig ödslighet, smärta och sorg över att vara ensam.
Igår sågs vi kort och separationen gjorde sig påtagligt påmind igen.
Trots mitt förnuft så fattar inte kroppen. Jag får försöka stå ut och ta smällarna när de kommer ett tag till.
Må distansen skapa utrymme att andas frisk luft så att alla läkande krafter får syre. Det tar tid att läka.
Ibland är så fruktansvärt tungt och tufft att ensam vara lok och dra tåget mot någon framtid som eventuellt blir bättre.
Den självständiga ensamheten kan ge en så väldigt angenäm och stärkande känsla och jag trivs med den men saknaden och övergivenheten är bara sorglig.
Jag vill dela mitt nu för att inte vara ensam.
Känner med er alla, särskilt med dig Alexandra. Förra sommaren träffade jag en kille som var så go och snäll. Trodde jag. Han började sakta dra sig undan och behandla mig som att han tog mig för givet. Allt handlade om honom hela tiden, hans stress, jobb och känslor. Känslor som han hade svårt att få. Jag blev medberoende och försökte stötta och hjälpa, men där någonstans glömde jag mig själv. Jag dög inte. Han visade inte mycket känslor när vi sågs, men uppmuntrade mig via chatt om att han tyckte om mig väldigt mycket.
I höstas tog det slut då han inte var redo för ett förhållande och inte mådde bra i sig själv. Men mina känslor då? Ja de var inte av betydelse.
Före jul hörde han av sig och sa att han tycker om mig, saknar mig och vill vara med mig. Jag försökte träffa honom upprepade gånger men han kom alltid med undanflykter. Hände något i hans omgivning var det katastrof och han hade inte tid att ses (familjesituationer och sjukdomar). Ville vänner gå ut och dricka så valde han det först. Han såg allt i svart och vitt.
Idag tog jag tjuren vid hornen och frågade hur han kände, för jag klarar inte av denna ovisshet. Jag sa att jag känner mycket för honom och vill finnas för honom i tuffa stunder.
Hans svar var att han har mycket i hans liv och inte vet vad han känner för mig och att han inte vill ha ett förhållande just nu.
Nu har jag äntligen ett ord för hans beteende. Känslomässig analfabet:
En oförmåga att förstå och hantera ens egna känslor.
Problem att förstå andra personers känslor.
Deras brist på emotionell självkännedom gör dem vanligtvis väldigt känsliga. De överreagerar på i princip alla problem och känner sig utmattade eller överväldigade av alla utmaningar, oavsett hur små eller stora.
De känner inte empati. De är inkapabla att sätta sig själva i andras skor.
De har väldigt stela sociala färdigheter. De kan utvecklas, men de har ingen känslighet, bestämdhet eller intimitet som behövs för meningsfulla, osjälviska relationer.
Exakt så. Och jag är tyvärr medberoende.
Wow, vilken hög igenkänning! Både i texten och bland kommentarerna! Tusen tack för era ord.
Det har gått sju månader sedan jag bröt, han är blockad på telefon och alla sociala kanaler. Dessvärre finns det en del av mitt liv där jag fortfarande behöver möta honom och det har varit ofantligt svårt. Speciellt känslan att jag inte har kunnat tänka klart. Att känslorna och logiken inte helt har matchat.
Det slog mig häromdagen, att han nu är extremt tillmötesgående och uppsökande efter mig. Han lägger till charmen och jag känner ingenting! Jag ser honom nu för den han är och jag förstår vad han försöker göra. Det har tagit lång tid att komma hit och kanske kommer jag återigen att snubbla, men det känns verkligen som att jag har landat! Fokus ligger inte på honom, att försöka förstå irrationellt beteende utan istället på mig själv. Vad behöver jag och vad mår jag bra av, vem vill jag vara? Känner mig idag stark! Hoppas att det fortsätter så.
All kärlek till er som kämpar! Det går att komma ut på andra sidan, ett steg i taget.