Hiroo Onoda var en Japansk arméofficer under andra världskriget som vägrade tro att Japan kapitulerat. Isolerad på en Filippinsk ö, fortsatte han kriget 29 år efter att det tagit slut. Onodas måtto var att: ”Aldrig kapitulera!”

Vad vill jag få sagt med den här historien? Jo, att vi ofta håller fast vid saker som vi borde gett upp för länge sen. Likt den japanske soldaten vägrar vi ge upp, trots att det är meningslöst att ”kriga” vidare. Det kan gälla ett jobb som vi inte trivs med, ett destruktivt beteende som vi håller fast vid av gammal vana, eller ett förhållande som vi vet egentligen är dödsdömt.

Oftast vet vi inom oss att vi borde släppa taget, men av rädsla för det okända, vanans makt eller plikt, stannar vi kvar även om det nöter ned oss. Jag vet, eftersom jag gjort så inom ett par olika områden i mitt liv, vilket kostat oerhört mycket känslomässig energi.

Finns det något som du håller fast vid och som du vet att du borde släppa taget om? Om, ja: Vad får du ut av att ”kämpa” vidare?