Det gör ont att växa. Förbannat ont! Förhållanden, och särskilt då parförhållanden sätter förr eller senare sökarljuset på det ömma inom oss. Det går inte att springa undan vår egen skugga när solen står högt. Visst; vi kan sitta kvar i det svala där strålarna inte når in så att vi slipper exponeras.
Det tar enormt mycket energi att lägga skulden på andra. Och sig själv.
Vi reagerar instinktivt på partnerns beteenden… men vad i oss själva är det som triggas?
Vad är det du gör om och om igen, som du behöver börja göra annorlunda? Vilket stretchande, vridande och jonglerande på insidan tjänar inte ditt liv? Vilka anpassningar och värden tänjer du i alldeles för hög grad på?
Hur långt är du beredd att gå för att relationen skall hålla?
Vad/vem väljer du (medvetet eller omedvetet) att ha i nära inpå? Vilka automatiska rollspel hamnar du ständigt i?
Vissa personligheter lämnar för lätt, medans andra stannar för länge. Hur vi knyter an är grunden.
Kvinnan frågar mig: ”hur skall jag få tillbaka honom?”
Jag: ”få tillbaka honom!? Han saknar all respekt och genuint intresse för att du skall vara en del av hans liv. Och så undrar du… Självvärdet/respekten är det absolut dyrbaraste du har. Skall du sitta utanför hans dörr och be om att bli älskad? När du bryter detta, förändras allt. Allt!”
Mannen berättar att han slutat fly undan kvinnan vid sin sida: ”jag trodde inte det var möjligt. Att någon skulle finnas där. Förut förstörde jag mina förhållanden i förebyggande syfte.”
Det finns så mycket att lära av relationen: vad behöver förändra så att pendeln upphör med att slå tillbaka mot dig – gång på gång? Hon eller han är läraren gällande din självbild.
En skön dag till dig min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hur vet man om man stannat för länge i en relation?
Den frågar ställer jag mig också! Ett ämne kanske vartefter att skriva om.
Om du inte mår bra, om kämpar mer än partnern då har du stannat för länge tyvärr. Saker o ting ska komma naturligt, speciellt kärlek. Man mår bra utan att fundera över de, då är de rätt!
Att man ställer sig frågan är för mig redan svaret. Är man i en sund, varm och kärleksfull relation kommer man aldrig dit att frågan uppstår inom oss.
Tror jag….
Det enkla svaret är nog att man lämnar när man är mogen och redo för det. Sen kan andra tycka det ena och det andra men stannar man länge finns det väl en anledning till det också. Ingen idé att förebrå sig själv efteråt. Att man borde gått tidigare. Fråga dig själv istället varför du inte gjorde det. Och om du fortfarande är kvar i ett förhållande – fråga dig varför.
ja det är en bra frågeställning, varför är jag kvar,vad håller i mig?
Tror man innerst inne vet att ”man är kvar på övertid”! Men att ta steget ut i det okända tar emot!
Nu 6 månader senare mår jag fantastiskt av att ha tagit steget!
Är hellre ensam i ensamheten än i tvåsamheten! Känner mig mycket mindre ensam nu, trots att jag faktiskt inte har någon bredvid mig i soffan….❤️
Det va en gång någon som skrev att den rätta lämnar inte när det blir tufft.
Men hur vet man vad som är tufft och ok och vad som är tufft å inte ok?
kanske hur man själv mår och om man orkar?
Tror inte att någon kille någonsin kommer att stå ut med mig och mina problem
du kommer att ta tag i dom och ändras du också, och då kommer det någon som kan!
Du vet att du stannat för länge när du slutat skratta, sjunga och har svårt att hålla dig vaken i soffan. När dina vänners sorg av att se ditt vägval blir så stor att de drar sig undan och livet bara består av två som aldrig ens möts när de står framför varandra och håller om varandra. När du står där framför spegeln och undrar vart du tog vägen. Då är det dags att plocka fram de delar av dig själv som får dig att älska att leva!
Så bra beskrivet precis så var det skrattade inte längre, jag som älskat att sjunga hade tystnat, somnade i soffan VARJE kväll det gör jag inte längre utan njuter av tysnaden när barnen somnat att få sitta med en kopp te och höra deras lugna andetag medan de sover. Skrattar mycket mer och oftare och framför allt har fått min ork tillbaka..
De där orden tar jag till mig. Mycket bra skrivet, tack!
igenkänning
Tack för dagens sanning: Det gör ont att växa.
Det tar jag med mig idag! Tack!
Ja, det är svårt att veta. Det svåraste, som jag tampas med, efter att ha gått från min relation är att värja mig från allt dåligt samvete som jag själv ibland känner och också det som min ex man öser över mig.
Det går rakt in och jag faller handlöst ner i ett svart hål, sen får jag kravla mig upp igen. Försöker analysera, varför det tar så hårt, men detta automatiska mönster sitter så djupt.
Det är, för mig, alltid ångestfyllt att såra någon annan människa, speciellt när, som min ex man och jag levt så tajta. Men de sista åren var fyllda av så många negativa händelser. Jag stod inte pall för trycket….jag lämnade….och det kan gnaga i mig….vad kunde JAG ha gjort mer för att rädda äktenskapet…och ofta i dessa tankar så lämnar jag utanför…vad kunde HAN ha gjort…eller VI. Jag ville vi skulle gå i familjeterapi för att jag inte nådde honom, jag ville kommunicera. Han höjde bara rösten och svarade att det tänkte han minsann inte göra. Han försökte tyckte han, köpte blommor och började städa mera…men det handlade ju inte om det, våra problem låg på ett långt djupare plan.
Till slut gick vi i terapi, men då hade han börjat träffa en annan kvinna.
Men henne skulle jag strunta i, för det var ju mig han ville vara med. Hade jag inte betett mig som jag gjorde så hade det ju aldrig hänt, och han behövde någon och prata med.
Vi har nosat på om vi har en chans att sy ihop oss igen, men han vill inte släppa sin nya bekantskap. Vill behålla henne som en vän,eftersom hon har hjälpt honom så mycket under sin kris, och det ska jag bara acceptera tycker han.
Helt oacceptabelt, för mig.
Hans liv tog slut när jag drog!!!
Det känns tungt att bära.
Försöker städa upp i mitt känslomässiga träsk. Idag känns det så här, en annan dag känns det bättre. Det går verkligen upp och ner.
Men jag vet ju att man måste vara två som går bredvid varann åt samma håll och det gjorde vi verkligen inte.
Så jag är på rätt kurs, jag kan styra själv.
Ta hand om Er!
Känner så väl igen mej i det du beskriver att kommunikationen saknas. Det blir så andefattigt! Blommor och städning i all ära, men det blir som konstgjord andning. Det är en positiv gest från givaren men jag tänker att tar jag emot detta nu så tror han säkert att allt är bra och kan tuffa på som tidigare, men det är inte det JAG vill.
Konstgjordandning är nog det som många män är bra på.
Något djupare är för farligt…
men killar!! det är tungkyssarna som gör oss tjejer knäsvaga…. 😉
Jag tycker det är så svårt att släppa tankarna på att försöka få tillbaka sin partner. Ibland vill jag det så hemskt mycket att det är allt jag tänker på medan jag andra gånger tänker att jag inte skulle kunna ta tillbaka honom om han ändrade sig. Men jag försöker verkligen släppa de känslorna och framförallt inte agera på dem.
Det finns andra!! varför kasta sig efter en som inte vill??? var modig och SLÄPP!!! 😉
Jag vet att jag skulle ta tillbaka mitt ex om han ändrade sig
Jag vet att jag är värd bättre behandling än den jag får av min partner. Men jag tror på allvar att det är mitt fel att han behandlar mig så, att jag triggar hans beteende, att jag är överkänslig, att jag är den som triggar hans elaka kommentarer, jag som kräver för mycket, jag som frågar om hans känslor.
Jag tänker att om jag bara vore mer förstående, inte så krävande, inte vill ha hans bekräftelse och känslor skulle han inte säga sårande saker.
Det är svårt. Jag vet jag är värd bättre men tänker att jag måste vara en bättre människa för att få den kärlek jag anser att jag ändå förtjänar. Jag ger själv kärlek och tycker jag gör det ganska bra.
Du ska aldrig behöva ändra på dig för att få kärlek av någon annan. Rätt människa älskar dig PRECIS SOM DU ÄR!!
Sväljer man sig själv kommer det ifatt en för eller senare – på nåt sätt.
Du vill väl inte på din dödsbädd ångra att du hela livet anpassat dig efter andra – istället för att leva som ditt mest autentiska jag…?
Jag har bara fått en sådan uppfattning att män, nu generaliserar jag, inte är så känslosamma och visar sina känslor. Att jag helt enkelt får acceptera att det är så i en relation med en man. Svårt att veta vad som är så att säga mina egna beteendefel och vad som är brist på självkänsla, att jag inte tror jag förtjänar mer.
Jag förstår vad du menar Mikaela. Jag tror å ena sidan att det absolut finns män som är känslosamma och visar känslor, men jag tror å andra sidan också, av egen erfarenhet, att man kan trigga varandras sår och sårade inre barn.
Så är det/var det med mig och min make. Vi triggade varandras sår. Han drog sig undan, jag sprang efter, i en evig dans som till slut bara hade bitterhet och ångest att ge.
När jag nu är inne på min utvecklingsresa ser jag mer och mer hur jag vill få bukt med mina barndomssår. Jag behöver inte ändra MIG, men jag behöver arbeta med att inte agera på alla instinktiva sårade känslor, eftersom de ofta, ofta inte har med den aktuella situationen och dagens förhållande att göra, utan med det jag inte fick som liten. Jag har insett hur min enorma rädsla för att bli övergiven har drivit både till att acceptera alldels för mycket, och att kräva alldeles för mycket. Jag har låtit mitt mående styras av min mans mående och jag har försökt få honom att fylla mitt inre tomrum.
Om min nästa relation är med min make eller inte vet jag inte. Men jag vet att jag vill vara en tryggare person i nästa relation, och med det både kunna sätta bättre gränser och inte hela tiden gå igång på allt.
Skickar styrkekramar!
Oj så klokt skrivet Marianne…
Kram
Mikaela,
Du nämner flera gånger att du är värd bättre. Vad får dig att acceptera något som är sämre än det?
Vem vill du vara?
Vad behöver du just nu?
hoppas du läser vad du skriver själv!! läs igen….en gång till!!! det är underbart att du tror att du är så viktig och betydelsefull att du kan styra en annan människas känslor och handlingar, men verkligheten är nog en annan……sorry…..
Och om du inte vill ha närhet och bekräftelse och komunication, hur älskar man då??…….bara en tanke… styrkekram!
Svårt att veta hur länge man ska kämpa. Om båda försöker och behandlar varann med respekt finns det gott hopp. Jag har kommit på att jag är en ”givare” som tycker om att vara kärleksfull, gosig och tala om att jag tycker om honom, älskar honom men blir ofta besviken då han inte ger något tillbaka. Han har svårt med nära känslor. Eller så är jag inte den rätta för honom. Hans replik när jag tar hans hand och talar om att jag fortfarande är så förälskad var att börja prata om vädret! Blev ledsen och arg vilket jag också sa till honom. Kände mig så totalt dissad. Olika scenarier typ denna händer rätt ofta. Ska jag sluta ”ge” gör att slippa bli besviken? Jag vill ju ha en varm och kärleksfull relation och vill vara en bra partner. Svårt..
Precis så är det i min relation också. När jag berättar hur underbar man han är och att jag är så glad över att han finns i mitt liv kan han svara att bilen borde föras till service snart….
Han bryr sig inte i kärleksord så för hans del kan han lika gärna vara utan sådant har han berättat. Han kommer heller aldrig att ge sådana till mig har han sagt.
Känner igen det där att vilja ha en varm och kärleksfull relation medan min partner har en helt annan bild av hur en sådan relation ser ut. Att kärleken mer handlar om praktiska saker man gör tillsammans eller att man ställer upp och repararer bilen åt en istället för att säga något kärleksfullt.
Hej Lovisa. Låter jätte mysigt att du är som du är och visar känslor och säger som du gör. Skulle stortrivas i det. Det lustiga nu är att jag börjat dejta lite efter jag blev lämnad. Träffade en kvinna jag verkligen va intressant av. Lärt mig av mina misstag nu och gjorde allt med att visa ömhet respekt kärlek smek kel ja allt som jag oxå vill ge och känner att det är sån jag är. Men då kan inte hon ta det eller visa hälften tillbaka. Jag tog avstånd då från henne för första gången i mitt liv. Då jag känner att jag vill ha någon som visar just känslor. Förr hade jag stannat kvar bara för att fylla upp min tomhet. Hon va inte rätt för mig. Jag letar vidare. Kram
bra jobbat! du växte där genom din smärta, fast det gjorde ont att lämna så tog du beslutet att det inte var rätt och fullföljde beslutet! så starkt jobbat!
Har så ONT idag i hjärtat å djupt ner i själen.. Känns nattsvart..
Sagt nej till en relation där jag var ”den andra kvinnan”.. Orkade inte mer.. Och fast jag vet förnuftigt att jag gjort rätt så är inte känslorna med.. Sorgen å saknaden är enorm.
Men som Mikael skrev här uppe i sitt exempel så är det väl samma sak här: Han saknade intresset av att dela sitt liv med mig PÅ RIKTIGT…
Och jag måste visa nån slags respekt mot mig själv å backa ur å släppa taget. Hur tungt å sorgligt det än må kännas just nu och en lång tid framöver..
Men vet att din blogg kommer hjälpa mig framåt, Michael..
Va himla starkt av dig!!! Att säga nej, till det du allra helst önskar, av respekt mot dig själv! Beundransvärt! ❤️ Tycker du ska känna dig jättestolt över ditt kloka, om än smärtsamma beslut! Det kommer leda dig till något gott. Kram
Åh Tack Petra ❤️känner mig allt annat än stark..!
Men tacksam för den här fina bloggen å alla fina förstående människor här…
Kraaaam på dig ❤️
Ett bra steg i rätt riktning även om det är tungt!!
Kram
BRA jobbat! det är ju just detta som gör ont i växandet!! styrkekram
Jag har också en lite jobbig helg. PMS och ont i själen. Gör bara det jag måste, typ tvätta å äta. Har inte lust med något. Och tankarna hamnar så lätt i det där jobbiga: jag är 35 år och har aldrig haft ett riktigt förhållande med en kille…hur tragiskt är inte det? Och det som är ännu mer tragiskt är hur mycket jag försökt duga, vara intressant, ge av mig själv till killar som inte varit intresserade av hela mig. Oftast har de visat intresse när de velat ha sex, ingen har velat lära känna mig på djupet. Verkligen finnas nära och stanna nära. Ja, så nu har jag känt att ALDRIG MER. Jag ska inte ens försöka få kontakt med killar som intresserar mig. Nu får nån kämpa för att få komma nära MIG. Jag tänker skita i relationer å killar nu och kommer att söka in på en folkhögskola utanför Göteborg till våren. Fokusera på att lära mig mer om hälsa.
Åh men du, Petra, ❤️du gör ju helt rätt som sätter dig själv först nu och gör det DU vill göra! Folkhögskola låter ju hur bra som helst..
Känner samma som du med killar.. nu får det vara nog..
Det finns ju ingen som vill ha mig PÅ RIKTIGT, hela mig…
Som att jag inte duger mer än till, ja som du skriver, sex..
Måste fundera över mig själv.. Har antagligen en hel del saker att jobba med, min självbild å självkänsla (oj så klokt å förnuftigt det låter, men har ingen aning om vart jag ska börja).. Men måste kravla mig upp ur mitt sorge-hål nu först bara…
Kram till dig, Petra!
Tack!!! Jag tror vi fixar det om vi hjälps åt 😀 Påminner varandra om vårt värde å att det finns saker vi kan göra för att bygga upp en annan verklighet. Som du gjort nu! Du har sagt STOPP jag är värd mer! Tänker inte fortsätta gå åt det här hållet med dig om du inte vill ha hela mig och bara mig!!! Det är en jätteviktigt å stort steg du tagit nu. Helt enkelt genom att inte tillåta någon att få delar av dig. 😀
Åh kära ni. ❤️
Tufft, tufft… och lite mer tufft och sen är det dax för solsken i livet.
Varma kramar till er! ❤️
Petra,
Vi är många som läser dina varma och omtänksamma kommentarer. Du inger hopp för många.
Det finns inget tragiskt i något av det du skriver. Bara värdefulla erfarenheter att bygga vidare på.
Du har kommit en lång väg på din vandring 😉
Hej Petra35!
Vet känslan över att aldrig ha haft ett riktigt förhållande med en kille. Jag har själv passerat 37 och har haft några killkompisar genom åren men aldrig en kärleksrelation där man varit pojk- och flickvän. För att krydda till det har jag en stor längtan efter barn. Känner en stor stress över situationen och vet inte heller hur man skall träffa mannen i sitt liv.
De studierna lät väldigt intressanta.
Styrkekramar
Men ååååhhh va ni är snälla!!! TACK!!! Fina, fina människor!!! ❤️❤️❤️
Ni gav mig den energi jag behövde för att ta mig ut på en joggingrunda! Tack, nu känns det redan bättre! ❤️
Vad skönt Petra att du lyckades ge dig ut på din joggingrunda och att den gav dig energi!Varm kram
Om man har en väldigt stor barnlängtan skulle jag åka till danmark, där kan även singlar få hjälp med sin barnlängtan. Jag hade gjort det om jag varit under 40.. Petra, folkhögskolan låter helt rätt för dig, ny livssituation ger många nya möjligheter och chanser till nya möten.
Trevlig helg och enstor kram!
Kram till dig Petra! Jag tror att det är rätt inställning, att lägga männen åt sidan för ett tag. Det bästa brukar hända/komma till en när man minst anar det
Hej Petra. Kommer du till Sveriges framsida kan du ju höra av dig för en fika. Så kan jag visa dig runt lite i stan. Välkommen.
Hej Petra35!
Om det är den folkhögskolan jag tror du menar bor jag i samma stad om du vill blir det fika!
Hälsningar Jennie
Jag ska lämna…nytt boende fixat, familj och nära vänner informerade…att berätta för barnen kvarstår…jobbigt…tänk om det är fel ändå? Han är ju en bra man… Men mina känslor och attraktionen är borta. Har försökt att hitta det igen, men kan inte… Det gör mig hemskt ledsen!
Det kommer att gå bra! Kram!
Tack! Ibland känns det också som om jag har kommit över Honom med stort H, du vet vem jag menar. Och DET känns också sjukt jobbigt…för det vi hade var så fint. Nåja.
Hoppas att det är bra med dig 🙂
Förstår den känslan! Men tror att vi får se dessa män, som vi känt sådana känslor för, som våra ’ögonöppnare”! Vi kommer att möta någon ny ”honom med stort H” i framtiden!! Det är bra med mig! Är ensam hemma, barnen hos sin pappa! Visst saknar jag dem men har inga problem med att bara vara med mig själv!
Klart att vi kommer att göra det!!
Skönt att höra! Det är ungefär ett år sedan ni separerade, eller? Ha en trevlig kväll!
Nu hamnar kanske det här svaret på fel ställe, hoppas du ser det Marie!
Det har gått lite just över ett år sedan separationen. Och snart har det även gått ett år sedan det tog slut med den andra mannen. Det känns faktiskt som man brukar säga, att det tar minst ett år att landa och komma över. Det kanske låter tufft men jag har gjort någon slag inre resa och känner mig som en roligare och trevligare person! Och jag har återupptagit kontakt med gamla vänner.
Jag känner fortfarande att beslutet om separation var rätt. Även om det såklart känns tufft emellanåt! Känslorna för den andra mannen bleknar sakta bort!
Så håll ut, det blir bra!
Hej Marie,
Man kan nog aldrig veta helt säkert. Det är jobbigt och ledsamt att bryta.
Men, du har försökt och det gick inte. Nu måste du försöka något annat och det är precis det du gör
Kudos
Ja, det är det klart. Jag har märkt att det var längesen som jag var så glad som jag är nu sen jag fick lägenheten och flytten blev definitiv. På nåt sätt känns det skönt att veta vart man är på väg. Eller iaf ana 🙂
När känslor och attraktion är borta så är det kört.
Man kan göra några desperata försök för att känna något igen. Funkar kortvarigt. Till slut funkar inte det heller.
Lycka till med ditt nya liv, du kommer inte att ångra dig. Det kommer att vara tufft men det blir bra.
Varma styrkekramar i din separationsprocess, Marie.
Tack, och du har så rätt! Känner mig lite som en bov ändå, tyvärr… Mina föräldrar har så svårt att se varför jag vill lämna (dom stödjer mig dock), dom tycker att vi har ”allt”(fina barn, fint hus, bra ekonomi etc) och att vi passar så bra tillsammans. Det är sååå svårt att förklara för dom att mina kärlekskänslor och attraktionen är borta. För utomstående är vi det ”perfekta” paret, men jag känner att där inte finns nån kemi. Kan emellanåt känna mig så ytlig i mitt beslut 🙁
Känner igen det där att man har allt, att man ses som det ”perfekta paret”…
Oj, oj, vilket inlägg. Vilken igenkänning! Mitt äktenskap, eller snarare den paus som kan vara slutet på det, har verkligen, verkligen skakat om mig i grunden.
Redan innan denna paus hade jag börjat i terapi för att försonas med mitt anknytningsmönster från barndomen, och lära mig hantera mina sår så att jag inte ständigt går på samma sak i ett förhållande.
Några veckor in i terapin sa min man att han ville ha en paus. Och jag som är/har varit maniskt rädd för att bli övergiven förstod inte hur mitt liv skulle gå vidare.
Men sedan… jag har fått en sådan rivstart i terapin, som inte hade varit möjlig om jag just nu hade varit i mitt äktenskap. Jag tog chansen och har sedan dag för dag konfronterat min rädsla. Och istället för att använda mina vanliga flyktvägar – projecera min rädsla på min man och få för mig att han är på väg någon annanstans, fokusera på hans känslor och hans mående, böna och be om bekräftelse – så står jag kvar mitt i rädslan, ångesten och smärtan. Och inser att det gör fruktansvärt ont, men jag klarar det. Med hjälp av vänner, denna blogg, andra forum och en egen stark vilja och tro på att förändring är möjlig gör jag resan till en tryggare och starkare person.
Igår tänkte jag på att jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd för att bli övergiven. Och när jag idag läste Michaels rader:
Skall du sitta utanför hans dörr och be om att bli älskad? När du bryter detta, förändras allt. Allt!”
så ser jag hur rätt han har. Hur allt i mitt liv verkligen ändras när jag slutar vara rädd för att bli övergien och därmed kan sluta sitta utanför en mans dörr och be om att bli älskad. Hur detta gör att jag kan stå stark och trygg mitt i mitt eget liv, oavsett vem jag delar det med. Jag vill absolut leva i en relation igen, kärlek är det finaste vi har, men jag vill aldrig mer be om att bli älskad. Och tänker att nyckeln är att sluta överge mig själv, då behöver jag heller aldrig mer vara rädd för att bli övergiven.
Vilket jobb du har gjort och gör med dig själv.
Starkt!
Lycka till på din resa! 🙂
Kram
ja det är en bra fråga, hur gör jag? jag försöker få mig och partnern att växa…..han har insett att en förändring krävs (av mig) och säger att han vill och vart han vill, men sen händer inget….ord och handling är inte samma….så då börjar jag trycka på……irritation, prat och mer prat, hot och handling……möts av motstånd som ska hanteras…..igen hjälpa att växa genom motståndet……genom det jobbiga, genom smärtan……ser det tydligare nu….motstånd mot det jobbiga….alla vill växa men ingen vill göra jobbet att komma dit för det gör ont…..så där står jag själv och känner mig trött…
Tack för att du delar med dig, Elisabeth!! Skönt att höra att du mår bra! Bra gjort! Du har ju stått med två sorger samtidigt… Det är nog mer än vad dom flesta skulle klara av…
Jag känner också att jag gör en enorm inre resa, men jag gissar att den bara har börjat, och att det som sagt kommer bli tufft och att det kommer komma dagar då jag faller. Min mamma sa till mig idag att jag är i den lätta fasen nu Det är kanske så, men fasen! Jag vill inte påstå att det har varit lätt att komma fram till ett beslut… Jag har mått så sjukt dåligt(ingen ska påstå att det är lätt att lämna!), kommer säkert att göra det igen, men på nåt sätt mår jag ändå lite bättre nu när jag har tagit ett beslut.
Självklart delar jag med mig! Ja det har varit tufft känslomässigt men känner att vändningen har kommit! Vet inte om jag håller med det din mamma sagt om den lätta fasen?! Visst kan det vara en lättnad att man fattat ett beslut. För det är ju som du säger inte ett lätt beslut att ta, det är inte lätt att lämna! Men nog tänker jag att det är tufft i början när allt är nytt och man ska försöka hitta en ny väg i livet.
Men man fixar det!
Skönt att höra att hon inte har rätt i sitt påstående! Eftersom jag har mått så dåligt under perioden fram till beslutet, började jag nästan tvivla igen… Och jag har inte kommit över mannen jag träffade innan… Jag som trodde det! Pratade med honom idag, och jag blir helt knäsvag. Vi passar så bra tillsammans! Han tycker nog också det, men skulle aldrig erkänna det. Iaf inte så länge jag fortf är gift.
Problemet är jag blir så kylig när jag pratar med honom…men det är ju bara för att jag vill ha honom men inte kan få honom! Löjligt!
inte alls löjligt!
Nä inte löjligt! Har tänkt detsamma om mig själv och mina känslor och över hur jag betett mig. Men vi är inte löjliga! Bara människor med känslor som vi inte alltid vet hur vi ska hantera!