otrohet, relationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kände ett par som i mångas ögon var ett idealpar. De såg bra ut, hade det som många skulle kalla ”bra jobb”, bodde fantastiskt, skrattade ihop, var kommunikativa och utstrålade genuin omtänksamhet. Idag är de skilda. Kanske var det yta vi andra såg.

Ett tag efter skilsmässan kom jag att prata med kvinnan som i det här fallet valt att lämna och frågade henne vad som hände. Hennes svar kan i vissas öron låta lite förvånande eftersom en hel del människor har det motsatta problemet: ”vi skulle diskutera allt, analysera och ständigt förstå varandra. Det blev bara för mycket. Mystiken försvann och till slut var det som att leva med en kompis eller bror.” Hon avslutade med att säga: ”jag önskar att vi inte var så förbannat präktiga!”

Balansen mellan att prata med varandra, vara öppna och ärliga får inte ske till priset av nyfikenheten – de kittlande spänningsmomenten i magen. ”Han är så mjuk och förstående att jag förlorar respekten för honom”, säger en kvinna till mig. ”Han får en kvinnlig aura kring sig och det vill jag inte att min man skall ha.”

Här hör jag ekon i huvudet från män jag pratat med: ”Fan! Man skall vara stark, ha motorolja över kroppen, vara snygg och ren, känslig och inkännande, tjäna pengar, vara en närvarande partner och pappa. När duger man!?”(Ingen liten fråga precis).

Det är inte ovanligt att den som lämnar en relation säger att det blev förutsägbart och tråkigt.

Enligt mitt sätt att se på saken behöver vi både en gemensam och privat sfär i förhållandet. Det individuella gör att din kontur som person blir tydlig, vilket är livsviktigt

Hur tycker du vi kan göra för att inte tappa gnistan?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare