Mannen i glasskön ser ut som om han har checkat ut. Han orkar inte vara närvarande och jag förstår honom när jag ser hur barn och det som verkar vara bonusbarn, har kidnappat hela stämningen. Tre högtalarlägen på mobilerna samtidigt och klättrandes på varandra. Hur många gånger har han försökt prata med dem om detta förut?
Han längtar bort!
Kvinnan är så fruktansvärt trött på att handla mat och tillaga den för en partner och barn som tar henne och allt arbetet för givet.
Hon längtar bort!
Vi vill göra det så bra och givande för andra som möjligt. Vi vill att de unga ska få ett rikt sommarlov. Och i allt detta har vi våra egna behov av lugn och ro. Så många behovskollisioner!
En man berättar: ”det var inte det här kaoset som jag anmälde mig till då jag mötte henne. Kvinnan i mitt liv!”
Du beställde inte konflikter, utan samtal, respektfull kommunikation, vila i tvåsamhet, förundran över hur härligt ni har det och skratt.
Det är precis det här som stressar sönder våra relationer: vi möter någon, blir förälskade och kärlek utvecklas. Men sedan kommer allt det andra: ett hem, barn, kanske hennes/hans barn från ett tidigare förhållande, planering, föräldrar som blir äldre, någons f.d. partner som gör allt för att göra det så svårt för möjligt etc.
Och så ser vi hur ”enastående” andra har det på Instagram. Dessa bilder som visar godbitarna! Det är lätt att ”beskära” verkligheten och lägga på ett skönt filter.
Om vi inte ska kvävas av känslorna över att det är för mycket, så behöver ni tid för er själva. Jag vet; det låter slitet, men så är det. En stund i den emotionella oasen tillsammans med henne/honom. Och för dig själv!
När känner ni er som mest harmoniska tillsammans? Vad gör ni då? När har du det som bäst?
Hur önskar du att ditt barn ska vara bland andra? Prata med henne/honom om vilka egenskaper som du uppskattar och respekterar i människor. Vad värderingar är för något.
När rätt ålder: lär dem att laga mat. Sitta och lyssna på naturen. Prata om kraften i att kunna känna tacksamhet.
Skapa utrymme för din tid varje dag. Och er. Jag vet att det är fruktansvärt svårt för vissa av er och att utmaningarna känns övermäktiga.
Jag vet också att kaos kan vara beroendeframkallande eftersom lugn gör att vi tänker efter och känner mer än vad vi kanske orkar med för stunden. Allt det bästa till dig min bloggvän!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Vill tacka för den styrka din blogg ger när jag befinner mig mitt i min största livskris. För en vecka sen, mitt under pågående semester, berättar min man sedan 9 år att han vill skiljas. Det finns ingen vilja till familjerådgivning, trots att vi har två små barn på 2 respektive 4,5 år. Vårt förhållande har gått upp och ner, småbarnslivet utan möjlighet till avlastning eller barnvakt har givetvis påverkat relationen på flera plan. Framförallt senaste 6 månaderna då barnen har krävt enormt mycket av oss som föräldrar, både dag och natt. Vi hade bestämt oss för att gå i parterapi och försöka boka in barnvakt mer under kommande år, men plötsligt har han ändrat sig och ser ingen annan utväg än skilsmässa. Vi är bara 29 år och de flesta av våra vänner ska just påbörja sina familjeliv, samtidigt som vi ska avsluta vårat. Jag befinner mig i total chock & enorm sorg. Panikångestattackerna avlöser varandra och jag kan varken äta eller sova. Jag försöker hålla ihop under dagarna, och emellanåt kan vi ha riktigt bra samtal om hur vi ska göra med allt praktiskt och prata om att vi ska vara bästa vänner för barnens skull. Vi hittar på saker tillsammans med barnen under dagarna som vanligt. När barnen somnat på
Kvällen känner jag sådan enorm vrede och vräker ur mig diverse hemskheter, och efteråt följer en våg av ångest och tårar. Jag skäms över att jag inte kan styra min ilska, jag har ingenting att vara arg på egentligen, han är olycklig med mig helt enkelt, han har inte träffat någon annan eller varit otrogen. Han vill det bästa för mig och barnen, han vill fortsätta ha gemensam ekonomi tills jag tar examen nästa vår, efter 5 års universitetsstudier; eftersom han vet att det blir tufft för mig ekonomiskt att vara ensamstående och student. Ändå faller jag hela tiden ner i en enorm känsla av ilska och vrede- jag är arg för att han inte vill kämpa för oss. Tanken på att han ska gå vidare nu och leva ”ungdomsliv” varannan helg med sina vänner gör mig ledsen och vansinnig. Jag vill bete mig moget och är totalt chockad över hur jag plötsligt slänger ur mig hemskheter, det är som att jag inte kan styra mina attacker av ilska. Han har troligtvis redan bearbetat skilsmässan i det tysta, jag är upprörd över att han kan vara så lugn och över att han inte lider som jag.
Jag vill verkligen sköta detta som vänner, han är ju trots allt min bästa vän, men jag vet inte hur jag ska styra mina ofrivilliga attacker av ilska och vrede.
En helt naturlig reaktion från din sida! Han rycker ju undan mattan under dina fötter och du hamnar i chock och kris. Var snäll mot dig själv och ställ inte för höga krav på dig själv just nu. Du kommer nyorientera dig framöver, men just nu behöver du tillåta dig att reagera precis som du gör!
Jag känner din smärta Nathalie och beklagar att du måste gå igenom det här. Jag hoppas du har rätt i att det inte finns någon annan i kulisserna. Djupandas i fyrkant och håll händerna sysselsatta så mycket du kan för att tänka på annat. Du är så ung och kommer uppleva så mycket spännande saker i livet, det gäller bara att ta sig igenom denna första tidens turbolens. Styrka till dig!