Om vi är alltför identifierade med vårt ego, om våra känslor lätt sätts ur balans p.g.a. andra människors åsikter, och vi lägger stor energi på att tycka till om hennes eller hans åsikter, befinner vi oss ständigt i krigets frontlinje.

Elever som känner sig kränkta därför att en lärare säger ifrån. Politiker som är medberoende eftersom de är rädda att förlora popularitetstävlingen. En f.d. partner som trakasserar därför att det inte blev som han/hon tänkt sig. Fullständigt bisarra påhopp i ett kommentarsfält på sociala medier.

Denna ständiga oförmåga att ta en titt på spegelbilden i kombination med inställningen: ”jag har rätten till!” Vi lever i ett narcissistskapande samhälle. ”Jag vill ha, men inte ge!”

Alltför tunt skinn som gör att vi ständigt känner oss attackerade vid minsta åsiktsavvikelse från den som ifrågasätter. Egot går till angrepp vid minsta lilla motgång och har alltid en beskyllning/projicering i rockärmen. Det egna ansvaret finns inte med i kalkylen, eftersom de narcissistiska dragen kräver beundrare.

Personen som utvecklas som människa, blir alltmer självständig (inte detsamma ”som ensam här stark”) och accepterande gentemot andra (inte detsamma som undfallande gentemot fanatism och annan ondska).

Kvinnan eller mannen som har låtit självrespekt slå rot försöker inte tvinga på sin verklighet på andra.

Föräldrarna med integritet tillåter inte att de små tar över kaféet därför att de ”behöver få vara barn”, utan lär de unga att föra sig respektfullt i världen.

Varje dag behöver jag skicka mitt ego på ”utbildning” genom att andas djupt och reflektera. Impulskontroll skänker frihet! Kärleken gör oss öppna för att slipa ner de alltför vassa kanterna i våra personligheter.

Vi har alla vår historia och frågan är hur vi presenterar berättelsen för andra. Genom egots gapande eller det trygga jagets vilande i sig själv?

Vilka egenskaper/värderingar uppskattar du mest i en människa?

Michael Larsen – relationscoach