Det är en hel del som vi säger oss älska: ”jag älskar Italien! Jag älskar Thaimat! Jag älskar min nya Ipad!” Och alltför ofta hör jag människor säga att de älskar någon som behandlar dem kränkande: ”hon/han är innerst inne en helt fantastisk människa…Jag ser bortom den skadade delen i personen.”
Först av allt: vi älskar inte ett land, en maträtt eller en sak (vilket du vet), utan det är känslan som vi får av mötet med kulturen, vissa människor, upplevelsen av en maträtt eller att använda en teknisk enhet, som vi ”älskar.” Vi älskar känslan som vi får ut. Det är ett behov som vi får tillfredsställt.
Innerst inne älskar vi inte personen som behandlar oss illa, även om han/hon är ”snäll” mellan varven, utan det är lättnaden när det inte råder kaos, kvävande tystnad och bråk, som vi tycker är fantastisk.
Älska är ett verb – Att älska någon! Det betyder att vi i handling är på ett sätt som får den andra personen att känna att vi vill dem väl för hennes/hans skull.
Det är inte kärlek när vi tillsammans med någon tvingas att förråda och överge respekten och omtanken kring vår egen person. Självutplåning är inte kärlek!
En man påstår sig älska kvinnor, trots att han saknar all respekt för dem när han är ute på krogen eller är på resande fot i jobbet. Han njuter av jakten och kicken att göra det förbjudna när han går bakom ryggen på sin fru (som han också påstår sig älska). Det är själviska känslor det handlar om, inte kärlek. Frun är en del i det sociala arrangemanget som ger honom trygghet. Kvinnorna där ute, får honom att ”känna sig levande.”
En man slår ner på sig själv därför att relationen inte höll, trots att exet bara använde honom som ett redskap. Han utövar känslomässigt våld på sitt jag genom en massa självanklagelser: ”om jag bara hade gjort så istället…Om, om, om…” Kvinnan älskade sakerna som han kunde förse henne med. Ett tomrum som hon kunde hålla på behörigt avstånd genom ständig konsumtion.
Kärleken vill oss alltid väl och är mån om personen du. Vi älskar personen så därför ger vi av oss själva. Och samtidigt sker inte givandet på bekostnad av vårt personliga värde.
Michael Larsen – relationscoach
Så bra skrivet om relation och kärlek. Du skriver: ”Innerst inne älskar vi inte personen som behandlar oss illa, även om han/hon är ”snäll” mellan varven, utan det är lättnaden när det inte råder kaos, kvävande tystnad och bråk, som vi tycker är fantastisk.”
Det är så mitt i prick. Kärlek innebär inte att vi trampar på oss själva för att få del av nån annans gillande.
Tack för påminnelsen om att stå upp för mig själv och inte acceptera skit för att bli älskad.
Tack! Så bra att få veta det där. Vad kärlek är. Jag har nog själv aldrig kunnat skilja på känslor och hur man är mot någon. Alltså så djupt har jag inte kunnat reflektera över ordet kärlek. Men nu ser jag.
Så väl skrivet, tack!
Så Vackert Skrivet !
Tusen Tack för påminnelse att jag är värd Allt !
Värdefull ❤️
Vackea ord som lindrar en sargad själ.
Tack❤️
Jag har funderat mycket kring just det du skriver. Undrat vad det skulle betyda om jag levde i elva år och skaffade barn med en man som verkade älska mig men som kanske aldrig gjorde det för kanske är han inte förmögen att göra det.
Hur kunde jag missa det i så fall???
Jag lade mycket värde i handlingarna han gjorde. Jag uppskattar det lilla i att bara någon gör pannkakor till frukost, plockar ur diskmaskin eller läser något jag skrivit och jag tillskrev det en genuin omtanke och kärlek. Att han på djupet brydde sig och jag tyckte att det var fint.
Så jag förbisåg de gånger han verbalt tryckte ner mig. Jag tänkte att jag missförstod och att det nog lät mycket värre än det var menat så det var nog jag som var för känslig och jag har ju också brister så ingen är felfri.
Och så länge jag hade överseende fungerade det bra förstår jag nu.
Så länge jag bekräftade honom och han kände sig som en felfri person så var det lättsamma och roliga år.
Men barn sätter allt i perspektiv.
Deras behov sätter fokus på dina brister för när man sover lite, barnet skriker osv. då behöver du kunna ta ett djupt andetag, orka att inte livet är bara ett rosa fluffigt moln och njuta av de små sakerna.
Men det är som att vissa ser inte allt de får. De ser bara det de inte får utan att fråga sig själva vad de ger.
Så dör kärleken…. om den någonsin fanns
Anneli. Så bra skrivet. Har upplevt ungefär detsamma när det gäller att så länge bekräftelse gavs var allt bra. Den verbala ”misshandeln” gjorde att man skämdes för hur man blev behandlad, tog på sig skulden och inte berättade för någon. Ditt sista stycke är så tänkvärt. Allra mest: Så dör kärleken…. om den någonsin fanns. Bara en illusion? Narcissism? I mitt fall tror jag det var så tyvärr. Ingen omtanke om barnet heller.
Åh P,
jag förstår verkligen hur ont det gör att tänka och fundera i de banorna för visst F-N är det skit att det ska kännas så tomt, så stor del av ens vuxna liv som man gett sin själ till.
Du är så fin och omtänksam som stöttar och skriver till mig.
Jag lider med dig.
Du förtjänar det bästa.
Och även ditt barn.
Jag tror att den här typen av personer inte blir bra föräldrar för att de är så upptagna med att söka bekräftelse att de vill att barnet också ska säga att de älskar dem och har så roligt med dem hela tiden. De vill vara den bästa föräldern som om det vore en tävling.
Jag har känt mig sååå dum.
Tänkt att jag levt i en vacker fasad, som ett glasslott där det räckte att någon slog en liten liten spricka i botten så rasade hela alltet och kvar blev men med spillrorna och plötsligt känns minnet av det stora vackra slottet som …ja jag vet inte …
som om det aldrig ens fanns mer än i min fantasi för i verkligheten var det kanske bara glasspillror hela tiden men jag byggde ett slott av dem ….
All styrka till dig P
Kram
För någon månad sedan var det någon här som tipsade om Daniel Mendozas bok ”Den enda”….jag har precis läst klart den och måste bara tacka vederbörande för tipset om denna fantastiska bok. Tack, tack, TACK för en fantastiskt själfull läsupplevelse jag sent kommer att glömma. Ni som inte läst den; GÖR det!! Ett mästerverk.
/Em
Anneli. Precis som du skriver att du känt dig sååå dum har jag också gjort. Att man gått på allt. Som tröst har jag försökt tänka att i min värld gör man inte så mot någon man levt med. Därför kunde jag inte tro att någon kunde bete sig så mot mig heller. Vi ska inte ta på oss deras ”skam” för det är det de vet att vi gör. Det du skrivet om glasslottet är så träffande och bra beskrivet hur det känns. Känner med dig. Känner likadant. Tror det är viktigt att sluta skämmas och börja prata om allt som varit. Kram