”Varför dras jag alltid till kvinnor som bara vill att jag levererar och som går igång på pengar?”
”Jag attraheras enbart av vackra och till naturen flyktiga kvinnor. Slutar alltid med att de lämnar.”
”Har aldrig varit med en normal, trygg, fullt ut omtänksam och närvarande man. Börjar undra vad det är för fel på mig som söker trasiga/icke närvarande män att ta hand om.”
Det är inte alltid lätt, ja ibland t.o.m. omöjligt att se varningssignaler under de första dejterna och månaderna tillsammans. Som människor har vi ett egenintresse av att visa de absolut bästa egenskaperna. Och även om farorna skulle läcka igenom slätar vi troligen över p.g.a. attraktionen. Det är först i backspegeln vi inser.
Frågan är vad vi dras till och varför? Och kanske ännu mer väsentligt – varför stannar vi i det destruktiva och varför gå tillbaka till det som skadar hjärtat?
De flesta av oss har någon form av emotionella sår och dessa är ofta inte särskilt snälla gentemot den egna personen, eftersom de söker läkning från utomstående källa: en partner! Vi ser inte helheten, vikten av självkänsla, integritet, genuin kärlek etc. Såren har en känslomässig laddning/koppling/svängningsfrekvens som reagerar på vissa specifika drag hos en partner.
När t.ex. hjälparen/räddarens väg möter missbrukarens, triggas krafter på det omedvetna planet igång. Istället för att gå åt ett annat håll tänker vi: ”men den här gången så! Nu vet jag bättre!”
Eller som mannen på restaurangen sa till en vän: ”jag blir bara förälskad i vingklippta kvinnor eftersom jag vet att de inte lämnar. De behöver mig!”
Hon eller han gör att du känner dig utvald och speciell. Unik i världen! Men hur många timmar per år går inte åt tårar, tvivel, otillräcklighet, ensamhet och frågor som likt en pytonorm krossar självkänslan? När den ligger i spillror är det bara att stanna kvar.
Skriv en lapp och fäst på kylskåpet eller lägg som text på skärmen i dator/smartphone: vilket/vilka mönster ser jag mig själv upprepa gång på gång? Hur kommer mitt liv att se ut om tre år från nu om jag kliver vidare på samma stig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du någon att prata med? Kontakta michael@separation.se
På tal om mönster – de män jag dejtar visar sig alltid vara av samma sort.
De börjar redan typ vecka 2 prata om att flytta ihop och börjar ställa krav på att vi ska ses jämt när jag inte har barnen. Jag tycker att jag är tydlig både i min dejtingannons och när vi börjar chatta/prata om att jag vill go slow, att det är viktigt för mig att få ha egna intressen och att jag önskar dem att också ha egna intressen. Jag berättar öppet om vad som gått fel i tidigare dejtande men det slutar hela tiden med samma sak. Jag känner det som att jag kvävs och bryter upp och de förstår inte alls vad som gått fel.
Mikaela, vi verkar ha träffat samma män… De vill flytta ihop och gifta sig samt vara tillsammans alla mina lediga timmar på dygnet, oavsett om jag har barnen eller ej…samt att jag gärna vill känna mig för innan jag gör ngt förhastat gör mig tydligen till en som inte vill prioritera förhållandet… Det har jag iaf ofta fått höra.
kanske ska ni lära er säga nej och mena det? gör ert liv i er takt så kommer männen att måsta acceptera er som ni är!?? lycka till??
Tack Michael!
Satt och bad om vägledning och nåt som skulle få mig på ”rätt” tankar…
Precis det här jag behövde höra!
Lämnade en destruktiv ”relation” eller vad man nu ska kalla det för ca 7 mån sedan.
Har förstås varit en tuff berg och dalbana känslomässigt.
Även om jag är glad och stolt över att jag äntligen tog steget ur nåt som inte fick mig att må bra, har jag sååååå svårt att släppa helt och vad beror det på?!
Jag inser med förnuftet att han inte kunde ge mig det jag behövde men det fanns en stark passion mellan oss…
Men det räcker ju inte, jag vill så mycket mer..
Jag vill kunna mötas på ett djupare plan, känna trygghet, förståelse och nån som ser hela mig!
därför måste jag försöka luska ut vad det är hos MIG som gör att jag inte kan släppa och gå vidare…?!
Även om det var jag som avslutade det hela är känslan ändå att jag inte ”dög” för honom då han aldrig kunde bestämma sig för om han skulle kliva in helt med mig och mina barn eller inte..3år…men han kom aldrig till nåt beslut och därför insåg jag till slut att det aldrig kommer att hända!
Men varför gjorde jag så mot mig själv? Väntade, väntade, väntade..
Jag har insett att mycket handlar om min självkänsla..annars skulle jag förmodligen aldrig ha accepterat nåt liknande…men det känns som om det är nåt djupare än så..?
Är det någon som har råd eller skulle jag bli tacksam!
Kram till alla som delar med sig och kämpar där ute, det har varit stor hjälp för mig på min resa och utveckling av mig själv.
Å gott nytt år!✨
Mallan hette du va? Hej!
Jag förstår dig. Har samma sits att lämna, eller lämnat fast det var annorlunda. Vi var i ett passionerat förhållande i 2 år och var väldigt trasiga båda tyvärr, hon var säkert mer illa däran faktiskt. Vi älskade varann och ville i början vara med varann dygnet runt men allt blev invecklat med tiden då barnen blev inblandade, sjukdom, deppressioner mm! Hon drog sig mer och mer undan, ville ha mindre tid med mej och mer med sina barn och mor vilket blev en stor förändring. bråken blev större, uppbrotten från henne avlöste varandra och jag fick panik, ville ju göra allt för att det skulle funka men det gjorde det inte. Hon bröt förlovningen och vi träffas inte längre,Messade att jag älskade henne, på nyaår och fick samma tillbaks! dagar senare ringde jag men efter att hon inte gillade vad jag sa la hon på luren. Trots allt detta kan jag inte släppa taget!!!! Det måste gå att lösa, vi hade ju en sån själslig kontakt som jag aldrig tidigare upptäckt! Kunde prata om allt och verkligen öppna oss, sexet var onaturligt!!!! Jag kan nog aldrig sluta att tro att det blir vi igen….och undrar om hon bara bestämt att inte älska mej! Det slutar aldrig att göra så jävla ont heller……
Känner du att det är ouppklarat så fixa det, ta det med honom innan det är försent. Jag kan inte göra mer just nu, måste vänta ut henne annars sabbar jag kanske den lilla chans som kanske finns….
//C
Mitt i prick, mitt i hjärta och själ. Tack!
Jag väntade i 7 år…
Har börjat om och hoppas att jag denna gång håller mitt värde högre och inte sätter den andre på en pedistal.
Samtidigt är jag så kär och tänker att mönstret skulle kunna upprepa sig om jag inte dagligen arbetar med mig själv och håller mig stark. Tänker att vara medveten om detta ändå är en bra bit på vägen. Att jag gör medvetna val och att jag just nu ska försöka njuta av den kärlek som finns och vara tacksam för att ha funnit den igen! Kärleken till mig själv och mina barn ska dock alltid bestå och vara starkast och då kan den andra kärleken visa sig stark och sann eller falna men då står jag stark kvar.
Det är sorgligt det där med vad anknytningssättet gör med en…
Jag med ett otryggt-undvikande anknytningssätt, dömer mig själv hårt, och tänker att jag inte är värd de trygga välfungerande eftersom de inte ska behöva ”dras med” en person som inte är särskilt välfungerande känslomässigt, även om jag jobbar med det, så faller jag ofta tillbaka och det paradoxala är ju att det egentligen skulle hjälpa mig en del att ha en person med tryggt anknytningssätt nära i mitt jobb med mig själv..istället dras jag till vingklippta män som har dålig kontakt med sitt känsloliv, enbart av den anledningen att jag inte anser mig värd bättre, och att det är lättare att tillåta sig att stänga av då, ”eftersom han ändå inte förstår”…
Jag inser att jag har ett hårt jobb att göra med mig själv för att i framtiden kunna känna fullt ut, och våga hålla kvar utan att stänga av…
Hur tränar man på det?
God fortsättning på det nya!
❤️
Bra fråga, hur gör man….??
Jag tror att när man väl är medveten om att man använder ”stänga av”, som jag också gör, och är villig att släppa den mekanismen, så är halva jobbet gjort. Sen gäller der att vara modig och välja att stanna kvar i känslan, rädslan, stuationen istället för att fly. Ta ansvar liksom.
känner igen det du säger Em; att känna fullt ut och våga utan att stänga av…Steg för steg tror jag att jag håller på att bygga upp ett ny självkänsla och mental hälsa där känna fullt ut inte betyder att gå för mycket upp i den andra personen utan hela tiden reflektera över vad vill jag? Vad känner JAG för idag? I alla små val tänkte jag förr på vad HAN ville. I dag vet jag att HAN finns kvar om det är rätt även när jag prioriterar mig och mina intressen.
Fysisk träning, natur, social samvaro och en liten lägre ambitionsnivå i det vardagliga livet både på jobb och hemma har fått mig i bättre balans.
En påminnelse och bekräftelse som är precis vad jag behövde idag! Hade en relation som avslutades för drygt ett år sedan då min partner insåg att han fortfarande älskade sin exfru som efter otrohet lämnat honom för sin nya kärlek. Vi har haft sporadisk kontakt efter uppbrottet och varit varandra behjälpliga i olika sammanhang. Jag har sedan en längre tid inga ”romantiska” känslor för min tidigare partner, men när jag för en tid sedan fick reda på att han återförenats med sin exfru så gick jag fullständigt igång på detta och har känt alla möjliga olika känslor och ältat och tänkt otroligt mycket kring detta och deras situation. Så för en vecka sen föll poletten ned, att alla dessa känslor inte har något som helst med mannen ifråga och hans situation, val och annat att göra! Det handlar helt och hållet om gamla sår hos mig som uppstått i samband med mina föräldrars skilsmässa och de roller jag som barn tog på mig i samband med den. Den var en känsla av lättnad som infann sig när insikten kom och jag känner nu att jag fått en möjlighet att faktiskt reda ut det här gamla trasslet och få en chans till bättre relationer framöver. Både till mig själv och andra. En möjlighet att faktiskt bryta ett mönster som ställt till det för mig under hela mitt vuxna liv. Upprepar för mig själv att jag är värd att älskas även om jag inte ”lyckats” med de ”uppdrag” jag tagit på mig. Det är inte mitt jobb att laga andra och jag ska inte tävla med andra om att få vara den som lagar dessa trasiga själar!
Jag har insett att jag längtar efter värme, närvaro, bekräftelse, förståelse, närhet, samhörighet med och från en man. MEN samtidigt så dras jag till det motsatta. Eller jag dras till män som jag tror skulle ha förmågan att ge mig såna upplevelser, MEN som jag samtidigt vet inte vill eller kan det av olika anledningar. Jag hör ju själv hur det låter, hur motstridigt det blir. Och vad gör jag med mig själv? Jo, jag ser till att inget förändras. Det enda som händer är att jag står där och känner min starka längtan och att jag förblir otillfredsställd och singel. Den platsen känner jag mig alldeles för hemma på. Den har nog blivit min trygghet kanske? Det enda jag känner igen.
förändring….insikt…..ja så är den nog, vägen….
Visst är det konstigt att vissa av oss gör sådant som vi vet är fel och skadligt för oss.Jag hade chansen att släppa och gå vidare. Istället tog jag tillbaka en man som har behandlat mig respektlöst under många år. Varför tog jag tillbaka honom? En av orsakerna var att jag av någon outgrundlig anledning kände ett stort ansvar för honom. Kände att jag inte kunde svika honom nu när han ville försöka igen….
vi vet vad vi har, men inte vad vi får…… mod!
De här mönstren som man så tydligt kan se hos sig själv och andra…håller med cj, visst är det lustigt hur klok och destruktiv man kan vara på samma gång. Och sen vet man att det borde vara så enkelt som att välja det som är bäst för en själv. Ge sig själv nya chanser, nya upplevelser. Det är som att jag alltid väljer det sätt jag gjort det på tidigare, för att det är det enklaste sättet. Nu är det dags att trampa upp nya stigar under 2016!!! Mitt fokus ska vara god hälsa och att trampa upp nya vägar! 😀
Jag tänker att vi ska vara snälla mot oss själva som ständigt valt fel partners, men också försöka se mönstren och välja annorlunda.
Jag har efter två långa relationer och ett äktenskap äntligen förstått vad jag gjort. Jag är den klassiska räddaren/hjälparen som Michael skriver om. Och mina män har varit missbrukare. Och då, och här kommer något viktigt, inte missbrukare i den klassiska meningen att de tar droger etc. Inte alls. Men missbrukare kommer i många former. Min slutsats är att missbruk börjar i att personen har en massa sår som den inte kan ta hand om själv, personen är så otrygg i sig själv och så rädd för att se sin litenhet och se sina svaga sidor att hen börjar blåsa upp sig själv. I takt med att hen blåser upp sig själv, men samtidigt vet väldigt lite om vad hen behöver och vill så behöver hen någon som finns där och hjälper till att sätta på piedestal, fixar och donar, tar hand om.
Jag tänker att en del av de här personerna går vidare till missbruk för att hantera sina inre demoner, en del lyckas låta bli, kanske tack vare oss hjälpare som finns där för att släta över deras inre demoner och för att vara ett tacksamt offer att ta ut de aggressioner som demonerna föder men som de inte vågar se på egen hand.
Så, det är inte konstigt att vi som är hjälpare faller för detta om och om igen.
För egen del är det faktiskt slut med det nu. Och när jag läser frågan ”hur gör man för att sluta gå in i de här destruktiva relationerna” är mitt svar, liksom flera av er andras, fokus på mig själv. Jag vet att jag själv inte fattade vad folk sa när de sa att jag skulle ha fokus på mig själv. Jag hade haft så lite fokus på mig själv att jag inte ens fattade vad det betydde. Jag har gått helt upp i männen och deras liv. Med tiden har jag förstått att det handlar om sådant som att tänka mina tankar och strunta i vad han tänker, lyssna på min musik, läsa det jag vill oavsett om andra tycker att jag är för konstigt eller för oallmänbildad, äta det jag vill oavsett vad man borde äta, träna det jag njuter av oavsett om jag går ner i vikt eller inte, umgås med de jag väljer oavsett vem som vill umgås med mig eller vem jag borde umgås med. Detta och tusen andra småsaker i vardagen.
Det är skitsvårt. När man som jag knappt haft en enda tanke på vad JAG vill så snart jag varit i relation så är det tufft. Jag har för övrigt haft relationer konstant i hela mitt liv, undra på det, det blev ju ett lätt sätt att slippa titta på vad jag ville.
För sanningen är att det kan låta bra att få göra som man själv vill, men har man alltid varit en räddare/hjälpare är det fruktansvärt skrämmande att titta på sig själv, fundera på vad man själv vill. Då är det lättare att gå in i en relation igen och åter gå upp i vad den andra vill.
Men vad säger ni, vi sätter stopp nu! 2016 blir vårt eget år!
Marianne, nu har jag läst din text typ tio gånger. Den drar igång massor av tankar och känslor, och stämmer så klockrent in på den relation jag just avslutat. Med en man som är en mästare på att projicera sina problem på andra. Och jag sög åt mig som en svamp. Tog på mig alla problem och fel, och försökte lösa dem. Men det gick ju inte. När jag började må bättre och blev starkare, och satte tydligare gränser, ja, då orkade han inte med mig längre. Han gjorde slut. Något jag borde ha gjort för länge sedan.
Och nu hittar jag mig själv, min egen glädje, passion och styrka. Men dina ord var så viktiga i den här processen. Vem är jag? Och vem har jag varit för andras skull? Jag känner mig inte alls främmande för en ny relation, och kommer att ta med mig allt detta den dagen det händer.
Tack, Marianne, för dina kloka ord, och tack alla andra här inne, tack Michael!
Marianne, tack för din beskrivning. Insett sedan en tid att jag ”gått i den fällan igen”. Men tålamodet är klart kortare denna andra gång och jag vägrar låta det äta upp mer av mig. Inga gemensamma barn, dock hus och materiell investering. Men nu tvingar jag fram en dialog och gör mig redo att lämna om jag inte ser en snar förändring.
Känns bra att hänga här och läsa när man kämpar med sitt samvete och sina tvivel. Tack alla som skriver.
För mig handlar det nog om mitt medberoende. Om mönster jag har, och som den andre så klart också har. Och automatiskt anpassar jag mig till den andres behov, kompromissar och sväljer. Allt för att få bekräftelse, uppmärksamet, få känna mig omhändertagen en stund. Jag offrar eftersom jag fått för mig att det är kärlek. Och mitt sårade inre barn känner igen sig i hans.