Hur många har inte fått känna sina hjärtan krossas? Tillit och drömmar som offrats på det emotionella smärtans altare.
Vi räknar upp allting som den f.d. partnern sa och gjorde. Vi vänder ut och in på relationsberättelsen. Om och om igen! Likt en mordutredare i en film går vi tillbaka till ”brottsplatsen” vid ett flertal tillfällen för att se om vi missat några ledtrådar.
Sömnlösa nätter där vi gör allt för att knäcka koden: ”Varför tog det slut? Varför gjorde han/hon så här mot mig/oss?”
Vi tar oändligt många vänder i huvudet så att neurokemin skulpterar hårdvaran (hjärnan). Vi kör på i samma fil så att tankestrukturerna blir automatiska. Förslavade och fullständigt utelämnade i ett känslomässigt landskap med endast ett fåtal nyanser.
Självanklagelserna håller ett fast strypgrepp om oss. Vi förmår oss inte att andas in nya livgivande upplevelser. Vi stirrar in i muren framför, trots att det finns ett liv som väntar på oss där på andra sidan.
Inte sällan såg vi tidiga varningssignaler hos personen som vi nu sörjer. Kanske redan efter ett par dejter. Men våra förväntningar på honom/henne, oss själva och kärleken gjorde oss näst intill fanatiskt optimistiska. Personlighetsdrag som visade på känslomässig otillgänglighet, en ”supertrevlighet” mot alla som fick alarmsensorerna i din mage att reagera…
Förälskelse och attraktion kan göra oss till självutplånande och naiva diplomater där vi säljer ut allt för ögonblicken av skönt rus. Därför: ”att en dag ska det nog bli bra. Bara jag är tillräckligt…”
När personen framför dig berättar om sina negativa personlighetsdrag: lyssna till och lita på det som sägs. Det stämmer oftast!
Vill du krossa det egna hjärtat, så ignorera meningarna och gesterna som mannen eller kvinnan uttalar och visar: ”Jag har svårt för att binda mig och är egentligen rätt dålig på det här med relationer.”
En person som har en relations – CV av att lämna när den emotionella kontakten fördjupas, är inte det bästa ”minfältet” att kliva ut på.
Det är så lätt att få allting att handla om jaget: ”Om jag bara hade gjort annorlunda så hade vårt förhållande säkert varat. Om jag bara tog bättre hand om min kropp så…Om jag inte ville så mycket…”
Det handlar om personen som är otrogen, inte vill ha ett seriöst förhållande, som har svårt med impulskontroll, är bekräftelsenarkoman, som ännu inte är redo för en relation, eller helt enkelt bara inte har de rätta känslorna. Inte nödvändigtvis om dig! Jo, om du väljer att ständigt trassla in dig i illusionerna och krampaktigt hålla fast vid det som inte får dig att känna dig hel och älskad.
Att slaviskt följa känslor leder dig inte alltid till den bästa versionen av du.
Det ligger en enorm frihet i att kunna acceptera det som vi inte kan påverka och förändra. Att komma till den platsen inom oss själva är ingen lätt resa men det går. Människor gör sina val och ibland går det emot allt det som vi längtar efter. Kärleken är okomplicerad, frivillig och läkande. Allt annat är dåliga imitationer!
En del av tiden vi lever handlar om att krossa illusioner och att spärra av hypnotiserande villovägar.
Otrohet och när tilliten slagits i bitar – webinar den 15/12 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Så fruktansvärt bra skrivet.
Jag läser alla dina inlägg, men den här tog hårt. Kanske hårdast av dem alla.
Hur kan du ha så rätt?
Varningssignalerna, muren, ältandet, det diplomatiskt självutplånande – och de där rusen. De stunder som blir som känsloknark; hur ska jag kunna leva utan? Jag gör vad som helst för att få uppleva det, till och med sänker mig själv.
Gråter av din text, samtidigt blir jag så enorm tacksam. Att sätta ord på är steg 1 i vägen till avgiftning …
Amen!!
Fantastiskt väl skrivet! Igen lyckas du enkelt rama in det som är såå svårt att greppa på egen hand 🙂 Tack Michael för att du finns och delar med dig av din gåva. Du gör min dag! <3
Tack Jennifer! Du inspirerar med dina ord 🙂
När det som mest behövs, tack för att du påminner mig om hur jag behöver leva Mitt liv
Tänker att den här processen måste man igenom. Vare sig man är lämnare eller lämnad. Den som lämnar har sin ångestfyllda del innan orden ska sägas. Den som blir lämnad får uppleva kvalen och självanklagelserna efter orden ”jag vill inte längre”. Ibland åker den som lämnat tillbaka i ångestdimman och mår sämre än någonsin. Jag hade en djävulskt jobbig tid som lämnad. Ifrågasatte mig starkt som pappa, äkta man, vän, tom som människa. Hur jag sumpat 23 år för att jag inte…..hade hemska tankar om vad jag ville göra med mig själv.
Filmen som spelas upp i tanken idag är en annan. Att det jag då kallade ”misslyckande” och ”misslyckad” är en erfarenhet jag behövde för att komma vidare med mig själv En del av livet som bygger ny kunskap och insikter som ska användas till ett sunt relationsbyggande. Oavsett typ av relation. Att de djupa såren läkt och ärren finns kvar som en sund påminnelse och vägvisare i livet.
Jag lämnar en kort relation ( vet ej om det kan kallas relation 8 veckor) för att jag litar på min magkänsla. Det har lett mig till helvetet igen. 2 år efter jag lämnade och blev överkörd och mentalt misshandlad. Så är jag där igen….. denna mannen är sju resor värre. Vill inte släppa, från ha varit drömmannen till att börja förändra sitt liv för att passa mitt, låter bra kanske. Men det skrämmer mig att en människa släpper allt efter bara några veckor. Lyssnar inte alls på vad jag vill, han gör som han vill men säger att det är för vår skull.
Jag vill avsluta…. han blir mer intensiv, han säger att jag har problem och att han ska hjälpa och stötta och förstår inte varför jag inte vill när han gör detta för min skull. Han ringer skickar långa mess. Vet inte vad jag ska göra?? Han säger att han ska komma, prata mig till rätta. För han vet vad jag känner för honom. Nu har det övergått till att han är rädd för mig… livrädd och ska kontakta advokater. Känner mig hjälplös… han framgångsrik social trevlig. Finns det någon som vet hur man hanterar en människa som han?
Mini – lägg benen på ryggen och spring!
Det fortaste Du kan !!
Försöker …… men han ringer messar… blir snart tokig.
Låter precis som mitt narcissistiska ex…..spärra och blockera mobilnummer, fb, mejl och alla kanaler där han kan tänkas försöka nå dig! Håller helt och fullt med Emilienne!!!
För några timmar sedan blev jag lämnad efter sjutton år . Jag bara gråter o gråter . Den andra kvinnan är hemma hos min ex just nu och ska sova där. Han sa bara efter 17 år ha det bra. Hur gör man hur orkar man .har skrivit sms o tiggt o bett att han ska ringa men får ingen respons. Känns som jag ska dö hjälp mig någon
igenkänningsfaktorn är hög nyttigt att läsa – om jag bara …. Hur mycket har man inte vridit och vänt på sig själv, med öppna ögon accepterat och det värsta egentligen, ljugit för sig själv. Som någon annan skrev nyttigt att läsa och dags att avgifta sig själv.
Du skriver fantastiskt, tack för det du ger
Michael och Håkans inlägg förde mina tankar till djup sorg.
Kan man jämföra meningarna ”jag vill inte längre” eller ”Anna jag vill skiljas, jag har träffat en annan kvinna” med meningarna en polis skulle säga om de knackade på dörren en morgon och sade ”din make har omkommit i en bilolycka”?
Jag kan inte jämföra då jag aldrig fått beskedet om död på det viset. Men en gång knackade polisen en sen lördagkväll på min ytterdörr. Jag och våra barn, som då var 4-5 år, satt och åt en mysig kvällsmat och pappan var på tjänsteresa. Jag glömmer aldrig hur pulsen gick upp i taket… den gången sökte 3 poliser efter ett annat hus, bråk och fylla, men på liten ort stod inte hus nr på husen. När de stängde dörren föll jag ihop på köksstolen och var alldeles matt, men lättad. En annan gång 4 år senare så kommer maken hem och hade råkat ut för en olycka han var oskadd men oerhört chockad och kritvit i ansiktet. Det första han säger är – jag trodde aldrig jag skulle få se er mer! Sedan brast han ut i gråt.
Har man levt väldigt länge ihop, så bygger man så många band, man har en sådan gedigen historia tillsammans. Min före detta man sade de första 3 åren efter separationen, det svåraste är alla minnena. Jag förstod inte då vad han menade, då jag var i en sådan destruktiv sorg bearbetning, samtidigt som ekonomin skulle räddas och barnen skulle stöttas.
Nu, när ekonomi och jobb är tryggat kommer möjligheten till reflektion och acceptans. Minnena börjar återkomma successivt, trodde aldrig detta skulle ske. Men är glad över att de sakteliga dyker upp.
För några dagar sedan när jag gick ut på morgonen och drog in vinterns första luft med minusgrader såg jag framför mig hur vi alla fyra lekte i trädgården i snön med barnen. Jag kunde höra skratten, känna glädjen och se vilka kläder vi hade på oss…vid nästa andetag ”vaknade jag till” och kom tillbaka och tänkte…nu är det som det är och var glad över att du kan minnas sådan fina minnen också. Samtidigt konstaterar jag att den gigantiska stressen som funnits i kroppen under flera år börjar lägga sig och mina somatiska bekymmer börjar sakteliga ebba ut. Det är en lättnad att stressen lägger sig vilket öppnar upp för att kunna se nya saker livet.
”jag vill inte längre” eller ”jag har träffat en annan” innebar för mig en chock och ett enormt sorg arbete. I chocken som varade i 4 dagar så tänkte jag ”det gör inget om jag dör” när jag svimmade på golvet. Efter kort stunds frånvaro och jag vaknar upp… greppas mobiltelefonen och här börjar samtal med två bästa väninnor. Som varade till och från i 3 år.
Hur hade folk, syskon, föräldrar, vänner stöttat upp om det var en polis som lämnade ett besked? Stöttande ord från dem var, släpp honom nu och gå vidare!
Efter 1 månad har jag en väninna som drar med mig ut på krogen, efter chockens efterdyningar där energiintaget kanske var max 400 kcal/dag, det gick inte att äta. Där startade en av de destruktiva mönstren. Klev in i en ny värld jag aldrig varit i tidigare (men min väninna). En annan väninna satte stopp för den inom kort tid, tack. Hade man dragit med sin väninna ut på krogen efter fyra veckor om polisen knackat på dörren?
Samtidigt ska man stötta barnen i deras sorg arbete över splittrade föräldrar när man själv försvinner iväg i destruktiv tillvaro där allt annat än förnuft exciterar. Barn som är i övre tonåren och själva försvinner iväg i enorm destruktiv tillvaro… smärtan över att inte räcka till pga av eget praktiskt, -mentalt – och ekonomiskt kaos går inte att ta in fullt ut.
På toppen av allt kommer insikten av vad som Michael skriver, hjärtat är krossat! Ältandet börjar ta form, 3,5 år med nätter som är fullständigt ur balans. Föst 4,5 år efter separationen kunde jag börja sova hela nätter. Nyanserna var inte många och som Håkan skriver så fick man funderingar påhejat av destruktivitetens olika perspektiv. Sorg, självanklagelser, känslor, känslor… En avlägsen vän säger till mig….glöm inte att TÄNKA! Jag snappar åt mig denna formulering och börjar skriva ned mål med hur jag ska ta mig till en lugnar emotionell tillvaro. Samtidigt som motion och natur blir räddningen. Var tvungen att arbeta hårt med kroppen för att kunna sova.
Sorgen får ta sin tid vid en separation och ibland undrar jag om inte den som lämnar mår sämre på grund av skam och skuld känslor. Min före detta man var på en hälsoundersökning 1,5 år efter separationen och de trodde att han tidigare haft en hjärtinfarkt. Kommer ihåg när vi gick vår sista promenad tillsammans innan han flyttade…då slog han sig hårt för bröstet i en uppförsbacke och vi fick stanna för att han kände smärta i bröstet vid hjärtat. Han hade panik över att lämna det han visste han hade och kliva in i det nya, förälskelsen skrämde honom. Han berättade hur rädd han var att ge sig ut på okänt vatten. Själv steg stressen i kroppen över att sa honom så skärrad/rädd och utsatt samtidigt som jag började ta in vad han pratar om. Jag vill lägga honom i mitt knä, trösta och säga att du kommer att bli bra igen vi reder ut detta tillsammans. Men det var ju ingen olycka’, han var ju inte skadad, han gick ju bredvid mig och berättade att han skulle lämna. Två veckor gick och sedan var han borta ur mitt liv, efter 26 år.
Acceptans oavsett om det är polisen som lämnar ett besked eller om maken sitter vid frukosten och berättar att han träffat en annan är grunden till att kunna gå vidare. Men det får ske successivt efter ens egen förmåga att kunna hantera kriser. Ta all hjälp du kan få av dina nära och kära och jag säger det igen… ”en separation kan vara sorgen utan blommor”
Så oerhört fint och nysnserat beskrivet av något så svårt och komplicerat, på så många olika sätt… Kram till dig
Anna K, du berör med din text. Mycket! Håller med om det där med acceptans. Det är verkligen nyckeln till att gå vidare. Att man i relationen gjorde så gott man kunde med den kunskap och insikt jag hade då, och att relationsmönstret vi byggt upp under decennier, destruktivt eller inte, är inte mitt verk utan bådas.
Anna K ❤️
Så träffande igen, när jag gick in i relationen med mitt ex så ”visste” jag hur hans liv sett ut innan! Jag var så naiv så jag trodde det skulle bli annorlunda med mig, för de sa han ju… Jag tyckte vi hade en bra relation men han började med att vara otrogen igen, vet inte när i vårt 8 åriga förhållande, jag fick vetskap först efteråt, ändå går jag tillbaks.. men sen lämnade jag när det upprepades. Alla säger till mig att människor som är otrogna slutar inte med det om de inte tar hjälp , Så är det nog, men nu behöver jag inte bli utsatt för det.
Jag älskar alla dina inlägg. Åtminstånde väldigt många utav dom. Så många ’jaha’ upplevelser och en enorm trygghet att läsa, att det inte bara är jag som tänker/känner/handlar på många utav dessa sätt.
Och mitt i allt det här, förstår jag också, att jag verkligen har mycket att jobba på.
Jag kommer aldrig att kunna acceptera att han valde någon annan framför mig
Vilken Flashback jag fick av din text idag, hur otroligt smärtsamt jag tog det att bli lämnad, hur fruktansvärt svårt jag hade med mina tankar som ville dra ner mig mot det svarta, vilket ältande av en liten liten åsyn eller ord om henne jag vältrade mig i, alla tvångstankar som vilselede mig på stigen. Usch. Men samtidigt just idag, snart två år har gått och jag har verkligen jobbat med mig och ser vilken härlig utveckling jag gjort på så många olika plan. Helt ärligt kan jag säga att jag utan detta aldrig hade fått chansen att se mig själv och världen med nya ögon. Som jag nu aldrig skulle velat vara utan. Ser idag att vissa kriser behövs för att vakna till å komma framåt, framförallt för mig. Jag har beroende sjukdomen, varit nykter många år förr i livet och nu snart två år, känner mig så härligt färdig med det nu denna gången och är även där tacksam för den då det öppnat upp mitt sinne hur hemskt det är och så glad att slippa det. Har genom mitt liv prövat en del saker men aldrig någonsin upplevt sådan hemsk känslomässig abstinens som kärleken är. Ta livet med en klackspark, det blir alltid bättre och tror mer å mer på att allt har en mening.
Oj vad man känner igen sig på allt som skrivits här! Blev själv lämnad för 3 månader sedan! En käftsmäll utan dess like. 12 år och 2 barn! Man vrider och vänder på allt. Självrannsakan! gråter och försöker greppa vad som hänt och varför. Med orden till henne. Jag älskar ju dig, det finns ingen annan jag vill ha och leva med. Du är kvinnan i mitt liv. Men höra orden det är slut, jag vill inte mer, jag orka inte mer är olidligt tunga att höra och förstår. Höra orden jag känner inte någon attraktion eller pirret längre gör ont. Att sedan höra orden när vi gör saker ihop har vi det trevligt. när allt är som det ska vara så fungerar det. vi har typ aldrig bråkat under våra år ihop. Men Visst vårt förhållande har varit upp och ner som i många andras förhållande. familjerådgivning har vi varit på och det har varit bra. Men sedan kommer man in i ekorreshjultet igen, vardagsslentrianen kanske fanns där. Där man tagit hand om barnen huset bilen mm mm så det skall fungerar sedan tar man inte hand om varandra som ett par. Man försöker fatta och förstår den andra om varför hon gör så här. Men man finner inga ord. Man förstår inte hur den andra kan göra så här. Även om vi pratat så förstår man ändå inte. Saker som kommer fram är ju saker som går att lösa tycker jag. Men icke. orden kommer jag vill inte mer. Tanker och känslor som kommer fram från henne som enbart är känslor som inte stämmer och tankar som får en att tänka. VA? Detta stämmer ju inte. Men har någon en känsla och tankar som den andra i förhållandet inte anser stämma så är något fel.men vad gick fel. Man grubblar och känner smärtan i bröstet så länge man är vaken. Man tänker men vad fasen detta går ju att lösa, bara vi planerar vardagen bättre, vara mer delaktiga i varandra men icke. Orden studsat mot en vägg känns det som. Vardagen man hade är borta. Allt man gjorde innan för att vi skulle så det bättre är borta. Glädjen för att göra något är borta. Nä inget är roligt längre! Man tänker jag har ju gjort allt här hemma. Hämtat barnen. planerat maten för veckan. lagat maten så den är klar tills hon kommer hem, huset och trädgården har jag tagit hand om. Ekonomiskt har jag dragit det stora lasset. Men jag har inte klagat på det. Hon har ju haft det hur bra som helst egentligen. Men vad har det hjälpt? Man tänker varför har man inte tagit hand om varandra mer. Kanske tagit varandra för givet och inte sett till att kärleken varit levande. Jag skulle så vilja ge henne en bit av mitt hjärta så hon kan känna det jag känner. Jag känner jag vill inte ha någon annan kvinna än henne! Det är hon som ger mig ror i kroppen. Även efter hon sagt orden och vi bodde ihop ett tag fick jag ror av att ha henne nära, höra hennes andetag bredvid i sängen när man vaknade. Jag vill ha min familj igen där hon ingår. Man har börjat tvivla på sig själv som människa. Är verkligen trasig som person. Även om folk i min närhet har sagt släpp henne, detta är nog det bästa som kunde hänt.Som de sagt utåt sett så har hon inte varit delaktig utan bara tänkt på sig själv, tagit mycket tid från familjen för att göra det hon vill många kvällar i veckan. Men jag har inte haft problem med det. Spelat ju liksom inte någon roll vad folk utifrån säger som kanske se saker med andra ögon säger. Jag älskar ju henne. Men hur man skall komma vidare vet jag inte. Hur man skall känna glädje utan henne vet jag inte. Hur man skall kunna leva igen vet jag inte.
Så smärtsamt att läsa berättelserna ovan.. Jag har efter ett och ett halvt års tid av omänsklig vånda tagit beslutet om skilsmässa. Min berättelse följer inte helt det vanliga scenariot. Jag och min man träffades i 40 års åldern och fick snabbt två barn som idag är mellan 7-12 år gamla. Just för att vi både hade levt omväxlande liv med mycket jobb och resor innan vi träffades kändes det som att vi skulle vara bättre rustade att klara av att ”slå oss ner” tillsammans.
Vi var väldigt förälskade och satsade allt på vår gryende familj och våra två fantastiska barn som blev vårt stora kärleksprojekt. Kan aldrig ångra att vi, jag har lagt så mycket energi på att älska och vårda våra barn. Men någonstans, kanske väldigt tidigt i vår relation försvann fokus från oss som kärlekspar till förmån för våra roller som föräldrar.
Det var som om kärleken till barnen tog all energi och det var för mig i alla fall en verkligt stor och omvälvande upplevelse att bli förälder. En helt otroligt, stor och gränslös kärlek som tog all kraft men som också gav så mycket mening med livet.
För ett och ett halvt år sedan i samband med att jag drabbades av stor sorg i familjen, får min man en panikattack och säger att han inte vet vad han vill längre, i fall han kan leva kvar i vår relation som han tycker har blivit för mycket av en vänskapsrelation. Det kändes som om en del av mig dog den dagen, en sådan gränslös smärta..
Typiskt nog gick mina första tankar till barnen, de oskyldiga barnen, hur skulle det gå för dem. En skilsmässa i vår ålder, fanns liksom inte i min föreställningsvärld.
Nu följde en tid av stor och förfärlig destruktivitet som har brutit ner mig fullständigt. Har varken kunnat sova eller äta ordentligt under denna tid.
Jag var helt inställd på att vi skulle kunna rädda vårt äktenskap, vi hade alldeles för mycket att förlora och dessutom fanns det inga andra med i bilden, eller gjorde de det?….
Långsamt började den tanken få fäste, att min man träffat någon annan. Jag ställde frågan säkert tusen gånger på alla olika sätt som det var möjligt och fick alltid ett nej.
Men nu fanns det ingen återvändo och jag blev väldigt osäker och misstänksam. Kände efter och blev övertygad om att det säkert ändå var så att han gjort något som han inte hade kraft att berätta om.
Jag blev som en spion på speed och hittade tillräckligt många bevis för att min man både i tankar och handlingar börjat leva som om han var singel. Vid varje ny upptäckt av för mig okända kvinnliga kontakter och lögner om var han befunnit sig vid olika tidpunkter konfronterade jag honom, ofta i affekt fast jag lovat mig själv att inte göra det tusen gånger om.Tillslut mådde vi dåligt båda två och jag var på randen till ett sammanbrott.
Idag är jag långt nere på botten och är helt förkrossad över att min man på ett närmast tvångsmässigt sätt har ljugit och levt ett dubbelliv, vem vet kanske under hela vår tid tillsammans.
Jag upplever inte mig själv som naiv, snarare tvärtom. Tampas med många väldigt svarta och förgörande känslor av vanmakt och sorg. Har tappat fotfästet totalt och känner det som om att jag egentligen aldrig kände den man jag levde med under så många år.
Förstår inte hur jag ska orka leva vidare…
Hej!
Jag skriver för att jag behöver lite råd och tips.
För ca 10 månader sedan avslutade jag och min dåvarande flickvän vår relation.
Beslutet var gemensamt trots att vi båda älskade varandra, jag har nog aldrig varit mer kär.
Vi tog beslutet då vi allt för ofta hamna i diskussioner eller tjaffs, vi båda var väldigt envisa och vi kände att det inte var hållbart i längden.
Jag blickade framåt men kärleken var fortfarande stark första tiden efter uppbrottet. Några veckor gick och jag hörde att mitt ex mådde lika dåligt som mig. Jag ville inget annat än finnas där för henne. Ytterligare några veckor gick och då kom kallduschen, mitt ex hade träffat en ny och åkt på en utlandsresa tillsammans med personen.
Alla har rätt att göra vad dom vill och jag respekterade det. Jag hade dock önskat att det inte skulle gått så snabbt då min självkänsla blev rubbad. En ny kille så snabbt som dessutom tränar på samma gym som mig och bor i samma område.
Jag träffade på mitt ex någon månad efter och förklarade hur dåligt jag mådde men att jag hoppades att hon kände glädje. Jag fick förklarat att hon mådde dåligt efter förhållande och att hon började träffa honom endast därför (rebound). Jag förklarade hur mycket jag älskade henne och om hon såg en chans att det skulle bli vi igen. Svaret blev: jag är med honom nu men vet inte vad som händer i framtiden!
Jag vill tillägga att jag inte ville försöka igen pga av att en ny kille kommit in i bilden utan att jag aldrig älskat någon som henne tidigare. Tiden efter uppbrottet ville jag kontakta henne och försöka igen men visste varken in eller ut!
Sedan den senaste kontakten under sommaren har jag ransakat mig själv och fått nya inputs i livet och vuxit som människa. Vidare har jag besökt 2 olika psykologer (ca 10 tillfällen)
Jag har träffat andra tjejer och inledde en kort relation med en av dom men kände ganska snabbt att jag inte var redo för det.
Trots att jag forsätter jobba, träna och umgås med vänner så kan jag inge glömma mitt ex. Tänker på henne flera gånger om dagen och saknar henne något enormt. Jag vill inget hellre än att ha kul i livet och så småningom träffa en ny partner men jag känner att min kärlek till mutt ex inte minskar trots mina ambitioner att blicka framåt.
Har någon varit i liknande situation och hur gjorde i sådana fall ni för att komma över ert ex?
Tack på förhand /Alex