Terapeuten säger till klienten att gå hem och slå på en kudde med ett baseballträ för att frigöra sin ilska. Kanske försöker han i sin yrkesroll egentligen kommunicera till den egna personen gällande frustration på insidan: ”jag borde uttrycka mig tydligare hemma? Så in i helvete frustrerad!”
Kvinnan som jobbar på kvinnojouren står hemma framför spegeln och tittar på blåmärket som hennes man tillfogat henne. Imorgon skall hon förläsa om våld i nära relationer.
Meditationsläraren som under femton års tid med grandiost självförtroende övertygat andra om att mindfulness motverkar sjukdomar, har just fått diagnosen testikelcancer av sin läkare.
När jag skriver blogginlägg känns det ofta som att sitta i en katedral med oändligt högt i tak. Från den platsen är tankarna klara. Det är ett skönt rus av kreativitet och självklarhet. Utanför denna zon kan tvivlet slå till. Inte på sanningen i orden, utan frågan om jag verkligen kan leva upp till det jag vill förmedla. Jag snubblar också. Big time!
Vi människor har en fantastisk förmåga att övertyga oss själva om en rad olika sanningar. Det är i högst naturligt! Vi känner dem ända in i ryggmärgen. Men emellanåt är det bra att stanna upp – tre andetag:
”vem är jag i allt detta? Vilka är mina sanningar? Var finns mina blinda fläckar?”
Om jag som person t.ex. har svårt för det sköra och utsatta i mig själv, och inte har tittat närmare på det, kommer jag med all säkerhet att reagera ursinnigt på det ”svaga” i en partner. Det blir rent ut sagt provocerande och vi gör allt för att städa undan. Allt!
Känslor i andra triggar vår egen shit! Känn på det en liten stund: ”vad i en annan har jag allra svårast för?” Vad vill du inte kännas vid här inne?
I de kärleksfulla vännerna har vi de sanna speglarna. De som även kan säga det obekväma till oss. När tilliten finns är allt möjligt. Min älskade familj och vänner.
En fin kväll till dig min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Allt måste ju få börja i tanken om hur man vill att det ska vara, i det bästa tänkbara, i det högsta och vackraste. I en strävan mot något enastående 😀 I tavlan vi själva målar med tanken 😀 Sen är det ju väldigt sunt å mänskligt att tvivla, ifrågasätta och ja fortsätta vara ödmjuk. Helt enkelt komma ihåg att det är enklare att skapa i tanken än i verkligheten, men att allt ändå börjar i tanken. Kram Michael, fortsätt bara måla bilder och vara mänsklig. Du gör stor skillnad. Är en sann inspiratör. 😀
Tack snälla du!
När jag upptäckte min mans långvariga otrohet, med min bästa vän skulle jag hålla arbetsmiljöutbildningar ngn dag därefter. När jag själv varken hade sovit eller ätit på flera dygn, stod jag inför 50 pers och pratade om vikten att vara observant på människor i kris….och krisens olika stadier.
Där stod jag…i mitt livs chock. Jag höll ihop och ingen märkte något. Som tur var.
Vilken fruktansvärd situation som du tog dig igenom! Som vi människor utsätter varandra! Styrka till dig Sarah!
starkt jobbat, lycka till, du har verktygen, använd dem!! kram
Kloka tankar du förmedlar! Jag tänker att jag ständigt försöker lära mig mer om mig själv och hur jag reagerar på olika situationer och relationer. Både relationen till mig själv och till de i min omgivning. Jag försöker förstå mig själv bättre, framförallt så har livet gett mig många insikter som jag nu har börjat uppskatta. Jag bestämde mig i fjol vår när mitt ex lämnade mig att jag hade en oerhörd tur, jag bestämde mig i chocken och uppgivenheten att betrakta livet mer positivt. Jag började sakta inse att jag var mer än vad jag kommit att känna mig som i den relation. Jag sökte mina starka egenskaper och valde att ta fram vilka jag behövde för att möta de motgångar jag mötte för dagen. Jag föll och skubbade själen blodig varje gång jag tillät mig förnedras av hoten och kylan, men reste mig sakta och en dag stod jag där med insikten att jag var mer än vad jag tillät mig förstå och kärleken till mig själv och livet började sakta blomma.
Jag har nog alltid strävat framåt och åstadkommit mycket som jag inte gett mig själv kredit för eller insett att allt mitt hårda slit gett söta frukter att njuta av. Nu väljer jag att le, att lära av livet, omvärdera och att leva i en iterativ process.
Har en ny kärleksfull realation där passionen är vårt starkaste band. Där vi möts i blickar med en värme som verkar vara på samma frekvens. Vi är så olika på så många plan vilket utmanar oss på många sätt. Visst kantas mina känslor av spegelbilderna från förr av svek & kyla, jag får kämpa med känslan att jag inte kommer att duga som jag är.
Men när vi möts och sätter oss på en rofylld plats och bara är i nuet, pratar om hur det känns ibland så inser jag ofta att det är mina spöken som talat och de har ingen substans. Vi har bara uppfattat det olika. Jag är en emotionell person som kan uttrycka mig medans han är mer tyst och försöker kontrollera sina känslor. Där i möts vi och försöker föra oss framåt och vi båda känner så starkt för varandra att vi vill försöka.
Jag tror att det är sunt att tvivla, utvärdera och omvärdera och försöka förstå oss själva och varför vi reagerar som vi gör, ta steget framåt och le lära och leva fullt ut <3
Så sant! För någon tid sedan funderade jag kring varför jag blir så galen på när såväl min man som min svärmor är otydliga och vaga i sin kommunikation. Faktiskt slog det mig då att det jag stör mig på hos andra är det jag egentligen stör mig på hos mig själv. Och jag började undersöka detta med min egen otydlighet, som jag då faktiskt kunde se, och med det även jobba på att bli rakare och tydligare. Tack för värdefulla tankar !
vilka mål finns? vad är syftet? hur kommer jag dit? sen blir det mer avancerat….hur kommer jag dit utan att gå över andra? utan att skada, utan att minimera, kanske t o m att lyfta andra på vägen? och hur gör jag när flera parter är inblandade? ja….var är mina blinda fläckar? min tro på mänskligheten kommer till mig direkt, att jag tror att alla vill lösa problemen tillsammans och till allas bästa….haha…vad retar mig hos andra? att de finns så många som tror att de kan köra över mig utan konsekvenser? elakhet, ja det är nog så du får mig arg, var elak….och bara för att jag har en åsikt, en tro eller jobbar på ngt så är jag inte immun mot konsekvenserna av livet, mindfulness kanske inte fungerar i evighet, eller för just den personen just nu?(t ex)
Ibland känns det lättare att hjälpa andra med deras problem och svagheter, än att hjälpa sig själv. Jag har förut aldrig vågat hjälpa mig själv, av rädslan att misslyckas. Men nu vågar jag. Jag förstår nu att det är okej att tvivla, ge upp, snubbla m.m. Men försök hålla målet i fokus och ge aldrig upp. Av hindren på vägen till målet blir vi starkare. Och ju svårare hinder vi till slut klarar av, desto starkare blir man.
just så! lägg inte stenarna på vägen i ryggsäcken utan ha dom som stenar att gå på!! lycka till
Tack Mia den skall jag ta med mig på min väg framåt:)