De flesta människor längtar och söker efter en person som ska göra livet mer innehållsrikt och meningsfullt. Någon som vi kan dela en take away kaffe med i vintermörkret, att planera julen tillsammans med och vars andetag får sovrummet att kännas levande. Vi behöver varandra – dela kärlek med någon är en av de starkaste drivkrafterna som finns.
Kärleken finns som en kodsträng i vår DNA (även om inte alla har en aning om hur man visar den i handling) och det djupa behovet av fysisk och känslomässig närhet är en naturkraft som rör sig långt bortom förnuftet.
Och just p.g.a. denna naturkraft så glömmer vi emellanåt ett par viktiga saker:
- När vi av hela hjärtat förväntar oss och hoppas på att en partner ska skänka oss fullständig mening, lycka och handlingskraft, så lägger vi en alltför stor del av ansvaret på den andre, vilket i sin tur gör oss extremt utsatta. ”Simtagen” måste komma från oss själva – ingen annan kan göra det åt oss.
- En annan människa kan tillfälligt lindra det som gör ont i våra personliga sår. Särskilt under förälskelsefasen eftersom attraktionsruset fungerar som smärtlindrande. Men när detta bedövningsmedel börjar minska i effekt kommer gamla mönster upp till ytan igen.
- För att vi ska kunna ge och ta emot kärlek, behöver vi se till att de emotionella ”kranskärlen” till hjärtat inte är blockerade av ”restavfall” från tidigare relationer. Vi behöver helt enkelt vara någorlunda hela för att kunna ha en hälsosam relation. Varken avstängdhet eller desperation bygger attraktion!
När vi lutar hela vår psykologiska/emotionella kroppstyngd mot en kvinna eller en man, uppstår en obalans i förhållandet som förr eller senare får det att rasa samman. Vi behöver kunna stå på egen hand. Självklart så faller vi alla emellanåt under livets stormar, men vi behöver hitta och odla våra egna rötter med rätt slags näring så att vi inte blir till kvävande klängväxter.
Det är avgörande att vi börjar jobba med att utveckla det egna självvärdet. Det kommer till oss genom våra vanor: alla de ”små” saker som du gör varje dag. Hur du tar hand om kroppen genom mat och rörelse. Hur du stärker din egen person genom kunskapen som du söker och tar in. Människorna som du har nära. Allt hänger samman och vi behöver respektera oss själv såsom vi respekterar en kär vän eller vårt barn.
I vilka sammanhang känner du dig som mest levande?
Kan du inte komma över ditt ex? Föreläsning online torsdag 14/12 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Har inga problem att ge mig själv och hela mitt hjärta till någon annan så länge det är ömsesidigt och på lika villkor. Det är det som är en relation för mig när man gör det, annars kan det lika bra va. Men det är verkligen bra frågor du ställer som man borde ställa sig själv.
Jag håller med helt och fullt. Skilde mig för 13,5 år sedan. Tappade helt fotfästet då jag kände ett misslyckande för jag gav upp mitt äktenskap och min/vår dotter tappade familjetryggheten. Jag mådde inte bra på något sätt…. blev deprimerad och planerade att ta mitt liv… kände mig totalt värdelös och misslyckad både av de personliga skälen men inte ens jobbet var stimulerande.
Då började jag jobba med mig själv genom självreflektion. Det var tufft!!! Det är ju alltid lättare att se andras fel och brister. Men eftersom jag är ”drottningen i mitt kungarike/liv” så är det ju upp till mig att skapa det kungarike jag vill leva i…
Mitt kungarike är idag livgivande, glatt, varmt och sprudlande.
Det har skapats genom samtal, mental träning, nyfikenhet och envishet. Snart hoppas jag även att ”en kung med liknande kungarike gör entré” ❤
Till tröst för er som nu går igenom det jag gjort, är att min/vår dotter nu är en mogen och förståndig 15 åring och vi kan prata om allt.
Hon sa för ett tag sedan så här:
”Mamma, jag har det egentligen rätt bra som har skilda föräldrar. Jag har 2 väldigt olika hem, jag har 2 föräldrar som alltid finns för mig på olika sätt, det har nog inte ens alla barn som har föräldrar som bor ihop”
Min lärdom av allt tungt som varit – är att det kommer hela tiden något nytt, något som är bättre än det förra.
Kram till Dig som kämpar & Du, ta fram saxen ✂ och klipp banden till det som tynger. //Mia
Du formulerar dig så snyggt! Tack
Missade tyvärr föreläsningen igår kväll. Går det att höra föreläsningen i efterhand ?
Tack Michael för ett bra inlägg och tack Maria och er andera för era privata inlägga som berikar så mycket.
Själv gillar jag dina texter Michael, när du varvar med att berätta genom metaforer och teoretiska termer, jag lär mig så mycket då.
Själv skulle jag likna mig vid ett vasstrå som böjer sig långt ned mot marken när livsstormarna kommer, nickar lätt i nacken när vätan/tårarna tynger fjunen, men som med återkommande sol återigen vippar härligt i den ljumma sommarvinden och blickar ut mot det glittrande havet med glädje.
Men jag har varit en klängväxt, utan att veta om det tidigare i livet. Ett förhållande utan balans hos någn av oss gjorde att klängväxten tog över så att trädet började ruttna inifrån och föll till marken, bäda dog – förhållandet sprack.
Jag försöker nu lärar mina barn att de ska leva med sina partner likt två vasstrån som står nära varandra så vindens ljumma vindar gör att man smeker varandra lätt och tillsammans även ser det roliga i livet. Att man var och en ”vågar” välja de lätta vägarna och inte de svåra bara för att man är van vid att kämpa. När livets vindar betynger den ena finns den andra stolt bredvid.
Det jag skulle vilja säga till andra är att våga fråga! Våga fråga er barn om hur de har det i sina förhållanden, eller din bästa vän. Våga prata om detaljerna hur ett förhållande ska vara. Vad gör ni för varandra? Vad gör din partner för dig vs du för hen? Detaljerna som hur kommunicerar du med din partner? Vågar du vara sårbar för din partner? Vågar du få utlopp för de behov som du har utan att förlöjligas av din partner? Vågar du har dina egna intressen eller skrattar din partner åt dig då? Hur hjälper ni varandra när externa saker som far- och morföräldrar betynger er? Ex en alkoholiserad svärför, hur klarar ni dessa påfrestningar?
Livet rullar så snabbt på och då kan det vara bra att ha någon som vågar lägga sig i hur ett par lever i sitt förhållande.
Vet att det är oerhört tufft att vara den som vågar lägga sig i. För man möts oftast av hårda försvarsord tillbaka när man trycker på en öm punkt. Men man visar samtidigt att man SER. Man sår ett frö som börjar gro hos den som blivit trampad på. Personen tar det till sig i sitt undermedvetna och kan förhoppningsvis börja skaffa sig kunskap om att det finns andra saker i livet än att kämpa i sitt förhållande.
Själv tycker jag det är en paradox med äktenskap i dagens samhälle…vi gifter oss med så många komerciella åtaganden som att köpa frack och klänning, kalas, presenter mm. Men när vi skiljder oss så är det endast ett papper på posten, det är en skenbar orlimlighet att vi inviger våra förhållanden så pompiöst medan vi så lätt kan avsluta det och att vi inte däremellan har krav på att bibehålla det friskt.
Om man gifter sig ex. kyrkligt, så kanske kyrkan borde införliva rutiner om att ha ett samtal med prästen vart femte år, med syfte att förnya sina löften. (dejta varandra igen) för att på så vis få en egen koll på hur partnerna mår i Viet (äktenskapet).
Vad har ni andra för funderingar kring detta?
Så bra tankar Anna
Ja, väldigt intressanta tankar Anna. Jag ska absolut börja fråga mer. Ska börja med min äldsta dotter ikväll, har en känsla av att hon inte mår bra i sin relation.
Själv är jag just i förälskelsefasen med en ny partner som det känns väldigt bra med. Trots att jag har jobbat MYCKET med mig själv sedan jag avslutade en psykiskt destruktiv relation för några år sedan oroar jag mig ibland för att jag ska hamna där igen. Den här sidan hjälper mig! Tack Michael och ni andra som skriver så klokt.