När jag lyssnar till mannen tänker jag: ”Det är relationerna som han har gått in i som gett honom det här kantstötta självförtroendet.”
Han berättar: ”Jag har en hyfsad inkomst, men kvinnorna som jag mött förväntade sig en ekonomi som är likt en Hollywoodstjärnas. Jag har barn men det såg de som hinder. Mitt utseende och klädstil är helt ok, men hela tiden fick jag hintar om att förändra. Träffade t.o.m. en kvinna som tyckte att jag kunde lägga in botox.
Jag sitter tyst i en liten stund och säger sedan: ”De här kvinnorna som du berättar om, kom in i ditt liv för att du skulle börja leva från djupet och integriteten i dig själv. Inte genom det du tror att andra förväntar sig. Är det inte en tillräckligt tydlig varningssignal när någon ser dina barn som en belastning?”
Det är inte ovanligt att människor efter ett långvarigt förhållande som tagit slut, tappar riktningen och i en desperat önskan om att komma vidare, snabbt vill träffa en ny partner. Jag var där själv en gång: förvirrad och med ett självförtroende som låg på minus. Vi vill så gärna att dejterna ska leda till någonting varaktigt. De gamla såren inombords är inte helt läkta vilket gör oss mottagliga för ”relationsinfektioner”, där andras värderingar, beteenden och emotionella sår i sin tur slår mot oss.
Om vi söker samhörighet och ett varaktigt förhållande, är det kanske inte i personen som älskar att gå ut på krogen flera dagar i veckan, och som har en lång rad av kortvariga relationer bakom sig, som vi bör investera känslor i.
Människorna som vi har i våra liv påverkar oss! Vi är inga immuna och isolerade öar, där attityder och beteenden inte har effekt på oss. Det är nödvändigt att ta en närmare titt på vilka vi umgås med. Rätt partner har som bieffekt att du mår bra av att vara du. Du behöver inte vända ut och in på dig själv för att passa in i hans eller hennes standardmall.
Nervositet, otillräcklighet, bekräftelsetiggeri, otydlighet och osäkerhet kring den andres känslor för dig, är tydliga indikationer på att någonting är fel. En sund tvåsamhet ger avslappnade andetag. Inte spända käkar, höjda axlar och ständiga frågor till vänner om vad du ska göra.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar idag den 22/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Vi är sociala varelser – men när en sund självkänsla ligger på minus blir det lite som moment 22.
TACK – Michael för dina ord som ALLTID kommer vid rätt tid och träffar helt rätt.
Till alla i samma situation – ett steg i taget blir så småningom till kliv – framåt…
Hej, tycker verkligen om dina blogginlägg men håller inte riktigt med om sista stycket i senaste inlägget. Att känna nervositet, otillräcklighet och att tigga bekräftelse kan ju också ligga hos mig själv, att det inte är min partner som framkallar det. Det kan bero på att jag själv har dålig självkänsla tex och behöver jobba med den biten själv.
Ha det gott!
Ulrika, jag kan nog inte hålla med dig. Om en person får dig att känns dig nervös, otillräcklig osv, är nog ingen bra person att umgås med. Man vill väl ändå umgås med människor som man känner att man kan vara precis som man är. Det ska vara lätt!
Jag tänker så här – Går du in i ett nytt förhållande där du redan känner osäkerhet, nervositet, otillräcklighet osv, så ligger problemet hos en själv och man är då inte redo för ett sunt förhållande.
Däremot om du känner dig trygg i dig själv, med gott självförtroende och självkänsla osv innan du inleder en relation, men under resans gång i relationen, så börjar du känna dig mindre värd, osäker, otillräcklig så är det en varningsklocka big time! Då är det ju din partner som får dig att känna så, och det är inte rätt.
Hoppas du förstår hur jag tänker och förstår skillnaden vad som är ditt ” jobb” och den andres påverkan på dig.
Kram
Precis LA, det är så jag menar! Om jag är osäker och söker bekräftelse redan innan jag kommer in i ett förhållande så behöver jag ju jobba med mig själv men om någon får mig att känna så i relationen då är det läge att bryta upp!
Hej!Håller delvis med, men kan tycka han har sin radar fel inställt och verkar falla för fel kvinnor. Kanske ska börja titta på kvinnor som spelar i samma liga till en början med.
Verkar som han väljer fel människor, jag är kvinna och skulle inte tycka att barn vore något hinder eller ha några förväntningar på någons ekonomi, jag har min egen.
Men tyvärr så har jag träffat män med barn som hellre ville ha kvinnan/kvinnorna som såg barnen som en belastning eller prinsessan som helst vill spendera någon annans pengar – att det sen inte funkar för dem ja vilken överraskning.
Ja det låter som personen valt fel människor att umgås med. Själv är jag den som blev bortfall fast jag absolut inte skulle tycka barn vore ett problem utan en av de viktiga relationerna och partners ekonomin har jag aldrig brytt mig, jag har min egen.
Men jag har träffat män med barn som valt kvinnan som ser barn som en belastning och som helst ser att mannen betalar allt och lite till för dem.
Sen när de blir lämnade så frågar de omgivningen vad som gick snett? Förutsättningar fanns ju aldrig där, det var dödsdömt redan från början om du frågar mig.
Jag tror också att det handlar mycket om den egna personen, om de gränser man själv sätter. Det är oerhört svåra mekanismer och komplicerade känslor, men i slutändan är det ändå det egna jaget och min egen integritet som måste vara tydlig med vad jag tolererar och inte. Jag tror att en person som är säker i sig själv, som vet sina egna gränser, som inte behöver tvivla på magkänslan, sällar hamnar i en relation där man känner sig tvivelaktig. Man har då styrkan att välja något annat. Sedan är det kanske få förunnat att vara så pass inkännande kring det egna jaget, men det är sällan den andra personen som från början är problemet… Det är bara lättare för oss människor att se det så.
Det finns såklart undantag när man ser till våld och härskartekniker. Men även där handlar det om den inre styrkan, att exempelvis kunna gå vid första slaget eller den första kränkningen. Jag önskar att jag hade fått verktyg med mig i livet för att kunna göra det.
Spot on Eva! Det blir så tydligt att det är enklare och mindre smärtsamt att se det som inte fungerar i en annan person än i oss själva. Det gör för ont på något sätt. Men att ha insikt i vilka förändringar som är nödvändiga innebär tyvärr inte alltid att vi väljer att förändra. Det blir komplext. Jag tror att vi många gånger sitter fast i så mycket som i sig inte handlar om själva relationen utan familjeband, social ställning, gemensamma traditioner och annat som vi värderar högre än vad som egentligen är bra för oss.
För mig känns det som att man fått en vaccinering efter livskris, ångest ända in i märgen och ett par turbulenta år. En spruta av förmåga till reflektion, känslor som jag inte trodde fanns och gränser som baseras på att jag står upp för mig själv. Samtidigt så funderar man över varför det ska ta mer än ett halvt liv att ta sig dit. Vet, och ser i min närhet, att många kommer aldrig dit. Följer nära mina döttrar som är där jag var för 25 år sen. När jag träffade mitt ex, giftermål, barn, karriär…..och hur vi fullständigt körde omkull vårat äktenskap. Ser och känner så tydligt relationsmönstren, omedvetna mörka sidor som slår upp från deras partners. Och hur mina döttrars lika omedvetna reaktioner påverkar dem själva och deras relation. Tänk om man kunde ge dem samma relationsvaccinering när dem är 20 som jag fått under livsresan. För att skydda sig, och göra emotionellt intelligenta val.
Avslutade för en tid sen en relation som under flera månader gick åt helt fel håll. Där etiketter sattes i pannan på mig, där jag blev trängd upp i hörnet av en utarmad partners självkänsla och ett vi som börjat spåra ur. Hon kände sig dessutom hotad av ”att jag var så stark som man och hade förmåga att matcha hennes vilja att prata känslor, utveckling och relation”. Vilket hon inte var van vid. Tacksam idag att jag kan lita till vaccineringen och kan agera utifrån den. Samtidigt…..hade önskat att jag
haft den tidigare i livet.
Ja tänk att det ska ta så många år innan man ställs inför faktum att det bara finns en väg – förändring. Du skriver att vissa i omgivningen aldrig kommer dit och det stämmer verkligen. Vid fikarasten eller en lunch med kollegor avslöjas på vilka olika relationsplatser vi befinner oss. Jag märker att många lever exakt som jag gjorde tidigare, livet bara händer och man flyter med.
Jag tänker också att jag tidigare har varit så naiv i min inställning till vad en relation är och hur den utvecklas. Att jag faktiskt har ett ansvar för hur jag vill att mitt liv ska vara för att jag ska må bra. Blir därför glad att min separation medfört att jag idag har många intressanta och djupa samtal med min unga vuxna dotter där jag så tydligt ser att hon ifrågasätter det som händer i hennes relation. Vet faktiskt inte om jag hade kunnat bemöta henne på rätt sätt utan de senaste årens erfarenheter.
Funderar över hur jag kommer agera när det handlar om att träffa en ny partner. Kommer jag tassa på tå med mina nya erfarenheter i bagaget och använda det nya jag lärt fullt ut, eller delvis falla tillbaka till gamla mönster? Intressant att läsa om din upplevelse att på något sätt vara för bra på området som handlar om känslor och relationer. Att upplevas som hotfull när det handlar om att ta ansvar och vilja något mer.
Känner igen det du skriver om hur man bemöter sina vuxna barn i deras relationsfunderingar. En av ”fördelarna” med mitt uppvaknande och insikter som landat djupt är att min relation till mina döttrar har förändrats. Jag är närmare, djupare och mycket mer närvarande. Hoppas kunna ge dem en pappa som ger avtryck hos dem, även när jag inte finns längre. I diskussionerna så kan jag ge dem pojkvännens sida, vad som gör oss män rädda och tysta. Varför vi ibland hellre flyr än tar den kämpiga dialogen kring känslor. Vi har haft riktigt intressanta kvällar ibland. Samtidigt så känner jag mig otillräcklig. Inser att teorier och erfarenheter är bara just det, dem måste också få uppleva, känna och köra in huvudet i väggen för att deras insikter ska landa. Dem behöver gå igenom smärta för att utvecklas. Och det är nog mycket därför det tar tid att utveckla sitt eget ozon och känselspröt mot en osund relation. Man måste utmana sig själv att alltid våga gå in med öppet hjärta och lita till sin egen förmåga att kunna ta sig ur om hjärtat stänger till. Det tar nog tid och praktisk övning att ta sig dit.
Fin tanke Håkan att lämna avtryck som består. Så viktigt. Det är ju bland det bästa man kan göra. Jag tänker också att det känns mer äkta nu när jag lämnat en turbulent tid bakom mig och genom mitt sätt att vara kan visa barnen att förändring är möjlig. Att det som inte var bra har bytts ut mot något nytt och att det finns en förklaring till varför det var nödvändigt.
Du skriver ”varför vi ibland hellre flyr än tar den kämpiga dialogen kring känslor” och jag känner verkligen igen det. Menar du att smärtan och obehaget är (var) för stort för att ens orka tänka tanken att ta tag i det som behövde förändras? Eller prata om, med risk för att visa sin sårbarhet?
Jag har slagits av flera gånger senaste tiden att det jag lärt om mig själv och hur jag behöver förändras är ju ganska platt innan jag praktiserar och kan omsätta det i mitt verkliga liv. Därför är det ofta aha-upplevelser när jag förstår hur mina tankar och känslor långsamt hittar nya banor. Sen är det givetvis många återvändsgränder i gamla spår – men jag ser dem tydligare nu. Insikt:)
Jätteintressanta reflektioner Helene, Håkan och Anna K!
Jag tänkte bara återkoppla kring detta med din fundering Helene hur det blir när du träffar en ny partner. Jag har faktiskt fått uppleva att jag faktiskt håller mig till det jag har lärt mig. Jag träffade en man som berörde mig djupt, men ganska snart förstod jag att han var rädd för vad kontakten med mig väckte i honom, men istället för att initialt ta ansvar för den rädslan så projicerade han det på mig, försökte få det till att jag var för på etc.
Jag satte stopp direkt! Inte en chans att jag tänkte ta på mig något som inte är mitt. Hur mycket han än berörde mig och hur mycket som än stämde. Är han rädd får han hantera det själv. Det var underbart att uppleva att jo, jag har satt gränser kring mig själv, och jo, jag vill ha en relation, men inte alls längre på bekostnad av mig själv. Idag ska det vara en relation där jag kan vara jag, fullt ut, och vi kan leva i en ömsesidig utveckling, där båda reflekterar över vad som händer. Hittar jag inte det så får det vara helt enkelt. Jag lever i kärlek redan idag, till mitt barn, mina vänner, mina arbetskamrater, världen runt mig, naturen etc etc. All den kärleken gör att det finns inte en chans idag att jag ber om kärlek från en man.
Efter ett uppehåll fortsatte kontakten med den här mannen. Han har faktiskt tagit ansvar för vad som hände. Förklarat vad han kände och börjat göra åtgärder för att komma vidare. Så vi får se vad som händer, men mina gränser ruckar jag inte på.
Härligt att läsa din berättelse om mötet och dina upplevelser. Det finns verkligen hopp:)
Jag har redan märkt att min känslighet för hur jag behöver bli bemött och vad jag mår bra av är förändrad mot när jag och min exman levde tillsammans. Att jag vågar uttala mina behov utan att skämmas för något. Just den rädsla du beskriver i själva mötet med någon som har en annan medvetenhet, tror jag är orsak till att många kontakter inte känns okej. Att vara tydlig med att man är rädd och osäker, och öppen med att det antagligen handlar om något helt annat, räcker ju långt när det gäller att nå förståelse. Men hur ofta är det vi möts av den sårbara öppenheten?
Tänk att kunna nå dit att man faktiskt ställer sig på sin egen sida först och främst, och inte anpassar sönder sig bara för att få vara i en relation. Styrka.
Håkan…dina ord hade kunnat vara mina…du har en förmåga att sätta orden mitt i prick, vartenda ord i ditt inlägg är som min erfarenhet…förutom att jag ännu inte ingått något längre förhållande efter separationen ännu.
Jag kan nu även glädjas åt många av de åren vi var tillsammans och saknaden är nu på en lugnare nivå än den offantliga sorgen som ingick i den enorma livskrisen man tagit sig igenom.
Har också vänt mina tankar kring ’tänk om jag haft denna mognad redan vid 18 års ålder och därmed kunnat välja en mer ’rätt partner redan då’ till verkliga tankar att jag var inte alls då trygg u mig själv få som jag är nu. Sådana tankar har gjort mig väldigt bitter och oempatisk mot mig själv…har mått skit för att jag tyckt mig förlora en massa år.
Men jag förstår vad du menar med den vaccinering man fått, det kommer nog inte hända att man kliver in och tillåter sig en dålig relationen i framtiden, någonsin.
Det Viet som kommer i min nästa relation kommer attt bli som en extra krydda på livet, för oss båda.
Ibland kan jag dock få känslan av att man kanske måste träffa någon som gått igenom liknade stor livskris för att man ska kunna mötas med lika stor mogenhet.
Det är nog som Michael skriver de männen/kvinnorna lär nog bli svåra att hitta på krogen.
Håkan…vaccinering kan eventuellt vara ett hårt ord…tänker på att jag hoppas att du inte är bitter eller att ditt hjärta är stängt. Tror det finns en stor risk att hjärtat kan bli stängt helt eller delvis till kärleken igen efter en livskris orsakad av en separation. Här tänker jag att en livskris orsakad av en separation där man blir lämnad nockar självkänslan, grundpelare till att fungera i livet.
Livet liksom börjat om på nytt nu…skulle inte velat vara utan denna livskris för då kanske jag kämpat på i samma spår tills döden…får ont i magen bara på att föreställa mig att det skulle varit så. Orkar inte ens tänka tanken att leva ihop med honom igen som var emotionellt någon annanstans -ständig längtande tanke efter andra kvinnor.
Samtidigt önskar jag av hel mitt väsen och hjärta att han nu i ditt nya Vi inte längre har samma tankar kvar utan har funnit harmoni i dig själv och att han lever lyckligt.
Jag och mina unga vuxna barn har levt väldigt tätt och tajt med varandra, vi har reflektert över separationen, förhållanden, livet, självkänsla mm och inget ont som inte hat något gott med sig…jag tror de har lärt sig mycket och faktiskt har den mognad/insikt jag har idag redan i 25 års åldern. Det märks i deras diskussioner kring deras partner. Det glädjer mig enormt mycket hur jag ser deras Vi med deras partner.
Man är barn för sin tid…jag kunde aldrig på djupet prata om min man till mina föräldrar, inte ens efter separationen…försökte några gånger men de är också barn för sin tid.
Har mer nytta av ex denna blogg eller att prata med sådana som varit med om liknande kriser för att kunna mötas i samtalet.
Lycka till er alla