Jag får ett stort antal mail och samtal från personer som känner sig fullständigt förlamade, rädda, ledsna och frustrerade över vad en partner eller ett ex utsätter dem för. Någon sa: ”jag har tappat bort mig själv p.g.a. hennes sätt…Han verkar vara beredd att göra vad som helst för att jag skall komma tillbaka…Hon spelar ut barnen mot mig.”
Det är några av de fulaste ansiktena som visas vid separationer och skilsmässor. Att direkt eller indirekt hota genom att använda barnen mot den ena föräldern är det absoluta lågvattenmärket – den röda linjen för vad som är värdigt.
Det är en sak om frågan vid något enstaka tillfälle slinker ut kring din f.d. och om hon eller han träffar en ny, men att regelbundet förhöra de små är enbart manipulativt. Det är ett övergrepp som skapar lojalitetskris inom dem och om du vet med dig att du sysslar med detta: bryt mönstret nu!
Fler sätt att manipulera och utöva makt mot en partner eller ett ex:
- EKONOMISKT FÖRTRYCK genom att utsätta den andre för stress och komma med kommentarer som: ”du kommer inte att klara dig utan mig. Tro inte att jag tänker stötta dig! Du har ingen utbildning och saknar besparingar.” Personer som slänger i väg dessa slags meningar visar med all tydlighet att han eller hon inte vet vad kärlek och empati är.
- Hot mot bakgrund av större fysisk styrka är något av det mest primitiva på anständighetsskalan.
- Stalking är ett begrepp som de flesta känner till och som är rena terrorn för den som utsätts. Den som sysslar med stalking har fastnat i maktlöshet och tror sig kunna hämta in kontrollen genom att övervaka exet. Det är en kamp mot ångest som enbart förvärrar. Det finns hjälp att få. Vi kan inte förändra det vi inte erkänner för oss själva.
- ”Jag tänker inte leva om du lämnar!” vilket är den sista utposten av desperation hos en person som helt tappat bort känslan av ett Jag. Ett självvärde som lämnats i händerna på omständigheterna. Det är enormt pressande att utsättas denna form av hot och skuldkänslor står i topp på menyn.
- Att vända vänner och familj mot den andre är en annan mörk väg att slå in på. Man lämnar ut sådant som ansetts heligt inom förhållandet. Det vi tycker representera ”Sanningen” om exet vidarebefordras i ett försök att köpa lojalitetsröster. Tråkigt nog är detta ett effektivt vapen som ställer till enorm skada. Tänk bara när det når fram till barnen.
En dag blir våra barn vuxna och de kommer att förstå allt som varit. Vi kommer att få stå till svars. Var på ett sätt IDAG som gör att de ler och lyser av stolthet då deras blickar når dig. När livet skalas ned till sina yttersta beståndsdelar är de enda som räknas – hur vi får andra att må i vår närvaro och kärleken vi bär på.
P.S. Om du känner dig så pass trasig och desperat att metoderna i inlägget känns igen och används, ligger ansvaret på dig att söka hjälp så att spår kan bytas. Vi kan inte alltid rå för de psykologiska krafterna som sköljer över oss, MEN vi är ansvariga när det gäller att söka och ta emot hjälp under pressade förhållanden. VI ÄR ANSVARIGA för vår fysiska och psykologiska hälsa.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Nyttigt att läsa, det jätteviktigt att kunna stå emot ”frestelsen” att baktala den andre inför barnen men det är jättesvårt! Jag känner tyvärr igen mig i den sista punkten.
Jag har inte medvetet tänkt att jag ska vända bådas våra släktingar/föräldrar/syskon mot min fd. men jag inser att jag, när jag haft behov av att prata av mig, delat med mig av ofördelaktiga saker om honom som förmodligen varit svårt för dem (allrahelst hans familj) att hantera. Jag har ändå försökt att säga: ”Det här är MIN bild av det hela” men förstår att jag handlat felaktigt.
Jag är dessutom den av oss två föräldrar som vårt barn anförtror sig åt vilket jag känner tacksamhet för men jag får också höra av exet att ”X pratar inte med mig”. En slags anklagelse gentemot mig…
Klokt och reflekterande av dig att se detta, men kom ihåg att vi självklart behöver få ventilera tankar och känslor. Balansgången dock hårfin. Bara det att du tar upp detta och kommenterar visar på mogenhet och ett öppet sinne. 🙂
Hmmm….det var nyttigt för mig att läsa detta!!
Gränsen är ju så lätt att gå över när man pratar med hans nära och kära och vänner…Jag har absolut inte baktalat honom men jag har nog pratat för mycket om hur ledsen jag är och hur jobbigt jag tycker att det är. Inte konstigt då att de tröttnar på att lyssna!
Stalking låter hemskt men på ett sätt har jag nog ändå använt mig av det för att jag varit så desperat. Jag har promenerat omkring huset där hans nya bor, har gått till de ställen där jag vet att de brukar gå. ”Råkat” gå förbi hans hus. Lyckligtvis har jag inte sett dem för ärligt talat vet jag inte hur skulle ha reagerat då!! Hade väl blivit galen av svartsjuka om jag sett dem tätt omslingrade. Men en gång såg jag dem faktiskt någon helt annanstans av en slump. Bara väldigt kort men jag hann uppfatta hur hon ser ut. Och jag minns att jag blev så förvånad för hon ser inte alls ut som han har beskrivit henne. Han har fått henne att verka som om hon är Miss Universum och jag är något som katten har släpat in, ungefär….Men oavsett vilket, jag inser att det inte är friskt att hålla på med stalking!
Förstår din smärta cj, men kom ihåg att det alltid gäller att skydda sig själv från överflödig smärta. Att undvika det som kan skada oss och självkänslan. Att lära älska den egna personen så att du så småningom kan fatta rätt beslut. All värme till dig och många kramar.
”Du kommer inte att klara dej utan mej. Du är ju så dum i huvudet och värdelös. Lämnar du mej tar jag barnen. Du kommer inte att få mej dej nåt härifrån.”
Ord jag har fått höra. Trots att skilsmässan skedde på hans initiativ genomfördes hoten. Nästan inga pengar, nästan inga saker, barnen bara varannan helg.
Jag talar om för mina vänner vad som hänt och hur jag haft det. De behöver veta det för att förstå hur jag mår. Jag snarare förskönar än berättar hur det var. Egentligen vill jag skrika så alla hör och berätta hurdan han är och hur han manipulerar alla människor i sin omgivning. Men det skulle bara slå tillbaka mot mej själv. Ve den som vågar slåss mot en narcissist…
På sikt hoppas jag att du kommer se dig själv som FRI, fri från en person som är allt annat än snäll och omtänksam mot dig.
Blir inte fri förrän barnen är myndiga och vi inte MÅSTE prata med varandra.
Alla punkter stämde på mitt ex… Han upptäckte först vad han hade förlorat när jag var borta – tog mig 4 år att bli fri… Fina och givande råd du ger. Mitt i prick… Tack!
Bästa hälsningar Christina
Tack själv Christina. Värme till dig:-)
Jag har under många år sagt till min sambo att om han inte kommunicerar med mig på ett normalt sätt om de sakerna som är viktiga för mig att prata om, så kommer jag så småningom att känna behov av att prata med nån annan om varför jag mår som jag gör.
Alla ser ju hur trött jag är, deprimerad, kronisk huvudvärk & mkt mera men inget har satt det i samband med hur jag ev. har det hemma.
Sambon säger att mitt mående är för att jag är psykiskt instabil men jag har ju på sista tiden förstått mer & mer att det har mkt med att inte bli bekräftad, sedd, kännas som nått som alltid står sist på listan för allt annat är viktigare, aldrig bli tröstad eller få somna i nåns armar & det kan väl i ofs göra en psykiskt instabil. Men ingen annan ser mig som det utan bara som deprimerad & det är deprimerad jag känner mig. Jag är ensam… förutom mina barn. Min tös som ofta lägger ett extra öga på mig för att se hur jag mår, om det trillar nån tår nerför kinden på mig men hon säger aldrig något. Min pojk som försöker övertala sin pappa i affären (jag låtsas att jag ej ser & hör) att han ska köpa blommor för att ge mig, pappan säger då att det har han ej råd med… När pojken flera gånger plockar blommor i naturen & ger pappan i smyg & säger till honom att han ska ge dom till mig & låtsas att det var från pappan… Pojken överröser mig med pussar & kramar & säger att jag behöver dom…
Samtidigt som jag blir glad över att min son är en kramgo kille, omtänksam & snäll så ska han inte behöva känna att han måste ”lära” pappa…
Tillbaka till det här med att prata med nån… Jag funderade om & om igen om det fanns nån att prata med men höll inne med det, ville ju inte besvära nån, inte baktala min sambo, jag ville ju inte att nån skulle tycka illa om honom… Men det fanns en person som visste lite om sambons svårighetet & det var hans syster, hon suckade högt flera ggr över han prat & ide’er, hans gåpåighet & att han inte kunde lyssna på vad man säger. Hon sa flera ggr att han skulle hjälpa mig när hon såg att jag behövde hjälp, hon frågade också vid nått tillfälle hur det igentligen var mellan oss men jag slingrade mig ur det & svarade inte ärligt.
Efter ett bråk här hemma så i ren desperation & i behov att få prata så ringde jag gråtandes min svägerska. Det kom upp massor, det bubblade ur munnen på mig, saker som jag inte berättat för nån kom ur mig, saker som jag nästan förträngt, tex. när han den vintern det var så extremt mycket snö & minusgrader, kastade ut mig på altanen i enbart ett blött nattlinne & pyjamasbyxor. Satt där i nästan en timme innan jag blev insläppt & hade enbart en hängmatta att lägga om mig mot kylan
Detta gjorde han för att jag försökte förklara spelreglerna i ett spel som han skulle spela med barnen.
Svägerskan trodde nog på mig & sa att han inte mår bra, att han har för mkt i ”sitt bagage” från barndomen med föräldrar som inte borde fått några barn & som mobbingoffer i skolan + adhd. Hon ville hjälpa mig sa hon..
Sen pratade sambon med henne & efter det så har hon nu ignorerat mig i ett halvår, sambon sa att hon sagt att hon aldrig mer kommer att tro på mig..
Undrar ibland vad sambon sagt för att få henne att ändra sig, samtidigt var det nyttigt, jag har ju lärt mig att jag ej kan räkna med henne…
När jag för en månad sen tog mig kraft till att ringa banken & ville sära på huset efter ett bråk här hemma då han skrek att jag skulle ta mitt pick & pack & sticka så menade han plötsligt att vi inte behövde va så drastiska… När jag fortfarande inte avbokade mötet så gav han mig dåligt samvete istället för vad jag gjorde mot barnen om jag genomdrev detta, undrade om jag verkligen visste vad jag gav mig in på…
Han avbokade bankmötet själv.
Han vet att han inte har råd med huset själv, han tjänar för lite & har för dyr hobby med högt lån. Om jag har råd med huset själv vet jag ej, men jag har bättre förutsättningar, jag tjänar lite mer & har inga övriga lån & det vet han. Men han hotar med att han ska plocka ut vartenda vattenrör i huset om jag skulle få ta över det. Han säger att han betalat det med egna pengar fastän vi tog lån när vi renoverade. Då går det inte att värma huset & då kan jag ändå inte bo här menar han på.. Han hotar med såna grejer & idiotförklarar mig hela tiden & jag blir så trött. Tror inte att jag slipper detta även om vi särar på oss, han kommer vara på mig tills den dagen barnen är stora & kan försörja sig själva.
Låter hemskt trist Petronella. Måste kännas fruktansvärt för dig. Låter som att han är väldigt desperat när han hotar. Varma tankar till dig.
Ja, han känns mer desperat i sina hot nu, tror det är för att jag ”satt ner foten” för ett tag sedan. Istället för att jag som innan, bad om kärlek & försökte på alla sätt vända mig ut & in för att få bli behandlad som alla andra av honom… Så har jag tagit avstånd, förstått att jag aldrig ska behöva be om kärlek igen, förstått att jag inte kan vända detta om han inte vill, jag har med bankens hjälp särat på vår ekonomi då han ”använde” mina pengar till sina utgifter. Helt plötsligt har jag råd att unna mig grejer, vilket jag aldrig haft innan medans han får vända & vrida på varenda öre & betala allt själv. Men det skulle han aldrig erkänna.
Så fastän jag är trött & ”svag” efter allt så har jag blivit starkare i tron på mig själv, jag vet att jag har sunda åsikter, att jag är värd att älskas på ett normalt sätt, att man inte ska behöva be om kärlek, jag undviker bråk men står upp för mig själv om det behövs osv & det är nog därför han börjar låta mer desperat i sina hot.
Hej!
Jag tog åt mig mycket av ovanstående. Jag har så svårt att veta hur jag ska agera, då mitt ex har utsatt både mig och mina barn för psykisk och även fysisk misshandel. Vi har bott i skyddat boende en tid, men nu har vi fått lägenhet och vi har börjat fundera på det här med att träffa pappa igen. Barnen vill hemskt gärna träffa honom och det förstår jag, men varenda cell i min kropp vill bara skrika nej. Jag vill säga till barnen att pappa har varit väldigt dum, men jag vet att jag inte bör göra det. Men nu när de inte har träffat honom på ett tag så verkar det som om de har glömt hur dåligt vi har haft det. Jag själv glömmer ju hela tiden och måste påminna mig om hur han fick mig att må.
Deras pappa har nu tagit kontakt med barnen och har även träffat två av de. Meningen var att soc skulle vara med vid första mötet, men när han hörde av sig till barnen och ville träffa de, så tappade jag fattningen. Jag borde ha sagt nej, men jag lät barnen träffa honom. Och eftersom jag misstänker att han har en del narcissistiska drag så är jag ganska säker på att han försökte manipulera barnen när de träffades. Jag har ju givetvis inte velat fråga ut barnen, för som du skrev, så vill jag inte att de ska känna sig som om de måste välja. Däremot så sjönk jag ner i någon sorts djup grav. Bara den dagen, men ändå. Jag bara låg och glodde. Barnen undrade ju. och jag försökte att inte säga så mycket, men det var tyvärr mycket som kom ut då. Jag känner mig helt slut. Det känns som om jag vänder mig ut och in för att få allt att fungera och ändå känner jag att jag gör så fel.
Intressant läsning som jag verkligen behövde just nu. Min man sedan nästan 20 år tillbaka åkte för fyra veckor sedan hemifrån när jag blev arg över att han inte håller vad han lovat. Jag var trött efter en intensiv period med mycket arbete och hade dessutom åkt på en infektion med huvudvärk och feber. Istället för att prata om varför han inte gör det han åtagit sig på vår ganska arbetskrävande fastighet började han – som vanligt – hacka på mig för mitt sätt att uttrycka mig, mitt temperament etc. Någon medkänsla för att jag var sliten och sjuk hade han överhuvudtaget inte.
Han hetsar aldrig upp sig och förblir iskall oavsett vad som händer. Under alla våra år tillsammans har han inte vid något enda tillfälle erkänt att han har del i någon konflikt, vare sig med mig, vänner eller på arbetsplatser. Allting är alltid någon annans fel och han är ett offer som det är synd om. Jag är inte glad i konflikter, men jag går aldrig runt och surar utan försöker säga till när det är något. Är alltid snabb att utforska och ta ansvar för min del i konflikter och jag har nog skämt bort min man genom åren genom att ta på mig mycket mer än vad jag faktiskt borde ha gjort. Efter våra konflikter har han ofta stuckit och sedan har jag ringt och bönat och bett om förlåtelse och övertalat honom att komma hem. Jag har också lovat att ändra på mig (men aldrig lyckats, tack och lov…). Allt har varit mitt fel, men jag har tagits till nåder och han har kunnat fortsätta vara ett offer.
Av någon anledning som jag själv inte riktigt förstår ringer jag inte och ber och bönar denna gången. Jag bad om förlåtelse en gång, han vägrade ta emot den och på den vägen är det. De gamla reglerna som han vant sig vid under alla dessa år gäller inte längre. Jag har inte ringt och bönat och bett och jag kommer inte att göra det heller. Efter drygt tre veckor meddelade han mig via ett SMS att han nu vill leva själv. Han har inte velat pratat i telefon med mej och han har inte svarat på mina enstaka SMS. Min man fyller snart 59. Eftersom det är han som vill att det ska vara slut får ha ta nästa steg, men jag har en stark misstanke om att han hoppas att jag ska ansöka om skilsmässa så att han kan stanna i offerrollen.
Det som känns allra tyngst nu är att jag insett att jag, som är både stark och ganska förståndig, låtit mig manipuleras under så många år. Förstår att min vilja att alltid ta på mig allting har varit kittet som gjort att vårt äktenskap ändå höll så här länge. Jag känner nästan förakt för mig själv men det nog har att göra med erfarenheter från min barndom så jag försöker att inte döma mig för hårt.
Tack för de viktiga orden att vi är ansvariga för vår egen hälsa. Jag ska ha dem som ledord framöver för det här kommer nog att bli svårt på flera sätt.