Först av allt:
Vilken enorm repsons det blivit på rubrikerna om maktspelet. Många som känner igen sig, vilket är sorgligt. Kommer skriva mer om detta längre fram. Det är min erfarenhet att maktspel och härskartekniker har sina rötter i rädslan för en avgrundsdjup maktlöshet. Att vara helt utelämnad åt kontrollöshet kan väcka allt annat än smickrande sidor hos människor.
Under stress och press kan vi göra allt för att skapa illusionen av full koll. Allt för att maskera sorg och trasighet i bröstkorgen. Första steget mot frihet är att orka se och stå ut med icke kontroll – här inne.
Om hela relationer:
Det skall ge en skön känsla av att komma hem. Håller med mig själv om det där till 100 %. I mitt arbete ser jag motsatsen: avstånd, ensamhet, frustration, självanklagelser, men också längtan efter något betydligt mer.
När vi tvivlar på om vi är i rätt förhållande eller inte tänker jag så här:
Vad är den djupare upplevelsen i kroppen? Inte som en tillfällig känsla, utan över tid. Hur är det att vara jag med honom/henne? Vem blir jag i tvåsamheten?
Skall utlandsresan som du länge sparat till, vara äventyrlig, avstressande och innehålla nya behagliga upptäckter? Ett ställe att hämta kraft på. Eller ett taskigt beläget hotell med undermålig service? Livsfarliga eluttag på rummet? Katastrofmat med allt vad det innebär? En desperat kamp för att hitta små, små ljuspunkter i det som från början var en efterlängtad dröm?
Hur vill du att din relationsresa skall se ut?
Det finns inget bättre än att sjunka ned i en skön soffa med någon vi tycker om. Upplevelsen av att tillsamman stanna tiden. Andetag som är i takt. Det är inte att överromantisera och vara naiv, utan det som gör livet till någonting välkomnande. Vi behöver hjälpa varandra att lägga upp för friläge.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ibland får jag känslan av att mycket handlar om att vi inte stannar upp å är närvarande med oss själva och varandra. Som att vi bara springer omkring och har fokus nån annanstans, och på sånt som egentligen inte e så viktigt. Att vi springer förbi varandra hela tiden på nåt vis istället för att sätta oss ner i den där soffan, andas, känna in å få riktig kontakt.
Vart hittar man män som tänker som du… vart är ni?
😀 Jag har tänkt precis som du Anna…att det blir jobbigt för oss alla att samsas om Michael 😀 Vi måste ju hitta några fler…:-D Men har också förstått att jag nog kanske inte har så höga förväntningar å därför kanske jag inte TROR dom finns…men de gör ju bevisligen det!!! Troligen fler än vi tror 😀 Hoppas jag 😀
Det finns många män som Michael.
Jag tror, med egen erfarenhet att det är lätt att hamna i alla måsten att hinna med så mycket att efterhand glömmer man av att slå sig ner i soffan och bara njuta av sin partner. Det kommer sedan, jag hinner, vill inte nu. Ska bara renovera klart. Ska bara göra denna jobbuppgift. Ska bara hinna planera för nästa träningspass för ungdomslaget man är tränare för. Ska bara städa klart. Extra mycket skulle göras på en gång under småbarnsåldern, med det engagemanget, karriär, ny bostad, nya vänner, hålla fasaden uppe…så glider man i sär och hittar andra distraktioner. Vill inte sitta med en partner jag inte har lust till längre, känns bara onödigt. Sedan kommer tystnad och ensamhet i tvåsamheten. Men vi utåt sett har det ju bra.
Inte bra. Måste man alla bli klar med ovanstående aktiviteter. Måste man hålla fasaden. Nej.
Jag tror det ligger VÄLDIGT MYCKET i det du säger Pierre 😀 TACK
Det där känner jag igen från mitt förra förhållande. 15 år var vi ihop.
Fick barn, stressade med jobb, barn o aktiviteter, stora renoveringar på huset, dåligt med pengar pga det, tid till vänner o föreningsliv…. Och VI då?
När väl barnen var lite större och huset topprenoverat, ekonomin bättre, och vi hade tid för varandra, så fanns inte VI längre. Kärleken var borta. Vi hade inte vårdat, prioriterat den. Inte fattat hur viktigt det var.
Man lär sig av sina misstag. Allt det där har jag tänkt på i mitt nuvarande 10-årigt förhållande. De misstagen har vi inte gjort. Vi har verkligen haft tid för varandra, prioriterat kärleken men nu är det ändå på väg att ta slut pga helt andra anledningar. Anledningar som jag inte kan påverka, som har med den andra personen att göra. Mina känslor är borta.
Livet går vidare!
Kram Pierre
Hittade din sajt häromdagen efter att i flera veckor dammsugit nätet efter något att känna igen sig i, att få bekräftelse i mina tankar. Ibland känner jag det som att jag håller på att förlora greppet totalt, att jag är en misslyckad sopa som inte är kapabel till att leva i en relation. Jag är gift med en man sedan 15 år, och vi har det verkligen inte bra tillsammans. Vi har inga gemensamma intressen eller glädjeämnen i livet, och i mina ögon är familjen synonymt med mig + barnen. Han står lixom utanför och lever sitt eget liv, men kommer hem och tankar umgänge när han tröttnat på sina vänner och sina intressen ett tag…Jag känner hur jag tynar bort och förstår inte hur jag ska orka ta tag i någonting, vet inte hur jag ska orka vare sig stanna eller gå. Min man ser inte problemet utan tycker att jag är gnällig, otacksam och söker självömkan. Om jag bara var lite mer glad skulle allt vara perfekt! Han tycker att jag grubblar för mycket och säger åt mig att bita ihop. Vi har ett vackert hem, god ekonomi och friska fina ungar; vad mer kan man begära lixom? Och jag håller med, jag SKÄMS när jag tänker på hur människor har det…vilka jävla lyx-problem jag dras med!
Du har verkligen INGET att känna skuld å skam för. DINA KÄNSLOR är ju JÄTTEVIKTIGA!!! Låt honom inte förminska dig och det du känner!!! LITA PÅ DIG SJÄLV!!! Ditt inre vill att du ska lyssna. Vad händer annars??? Stor kram på dig!!!
Sådär har jag också levt för många år sedan Jenny och jag har nu i efterhand förstått vad som kändes så fel. Vi levde ju hans liv. Jag Linda fick inget utrymme alls, jag har aldrig önskat att alltid vara ensam med barnen, aldrig kunna umgås med mina vänner (fick skaffa barnvakt vilket var svårt), vara själv med barnen varje helg, alltid vara den som vabbar och alltid ta bort mina egna behov. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och att vara mamma men fullständiga ansvaret för familjen AB och aldrig få vara bara Linda gick tillslut inte. Mitt råd till dig måste vara att först verkligen ta dig en funderare över hur du djupt där inne vill leva, hur ser din mening med livet ut? Sedan får ni prata med varandra, kanske vill du och din man ha ut olika saker av livet. Lycka till!
Styrkekram till dig Jenny! Det är så lätt att tappa bort sej själv, och mycket lång väg sen tillbaka. Jag vet eftersom jag gjort resan själv. Det var inte roligt att inse att barnen inte längre hade en närvarande mamma, snarare ett tomt skal. Lyssna på din inre röst, innan du försvunnit helt. Problemen kan bero på att ni helt enkelt inte passar ihop och det är ju ingens fel. Eller så behöver han skärpa sej och börja uppskatta sin livspartner… Det materiella är ingenting värt om själen har det fattigt. Kram
Jenny. Inget lyxproblem. Din känsla och det du skriver är just grunden för fortsatta relationsproblem. Viktigt lyssna på det. Bra du börjar sätta ord på det och prata om det med honom, här och med vänner.
Låt honom inte nonchalera det som oviktigt.
Hej!
Jag går just nu igenom en skilsmässa med min man, vi har två barn. Det här är utan tvekan det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Allt fokus är på barnens bästa men också på mig själv, att göra ”rätt”, vara ”the bigger person” och sätta min ilska och frustration åt sidan vad gäller min man, för att vårda den relation vi har eftersom vi nu kommer att behöva samarbeta i många år framöver. Tilläggas bör att det är min man som svikit och han har stångats med sig själv länge, vilket gör att jag har så dubbla känslor för honom. Jag vill att det ska gå bättre för honom här i livet en vacker dag men jag är också så arg på honom och jag brottas med barnsliga hämnd-känslor i hjärnan flera gånger dagligen…. Tänker inte agera på dem, men oj, vad detta sätter självbehärskningen och mognaden på prov.
Iallafall så har din blogg hjälpt mig något enormt genom den här första tiden. Läser dagligen några inlägg bakåt i tiden och jag känner att det ger mig kraft och ”rätt tänk”. Har tagit några skärm-bilder med mobilen från stycken du skrivit som berört mig extra mycket. Dessa, tillsammans med lappar jag själv skrivit, ser jag på och läser flera gånger dagligen för att inte tappa fokus och låta negativa känslor ränna iväg med mig. Jag vill bara säga tack för en fantastisk blogg som verkligen fokuserar på bra saker och utveckling, det är till stor hjälp för oss som går igenom en kris!
Bra Matilda!
Vad rätt du tänker och agerar.
Rätt fokus: barnen, dig själv och en fungerande relation till barnens pappa.
Förstår att det inte är så lätt alla gånger.
Tappa inte fokus.
Du är ”the bigger person” redan, fortsätt med det.
Kram o styrka till dig!
Tack snälla för dina stöttande ord!
Hej Michael!
Jag beundrar ditt sätt att skriva. På en ganska så kort text får du med allt. Det blir lättläst o lättbegripligt, vackert, intressant, meningsfullt och så klokt. Förstår att det är din grej, att skriva och beröra. Dina texter berör verkligen. Det väcker mkt tankar o känslor. Varje dag, varje text.
Tack Michael!
Allt det där som du skriver känner jag i min relation. Avstånd, ensamhet, frustration och SÄRSKILT längtan efter något betydligt mer.
För mig är det verkligen så som du beskriver ”En desperat kamp för att hitta små, små ljuspunkter i det som från början var en efterlängtad dröm.” Och som var så bra länge, men inte längre.
Beslutet att vilja lämna blir starkare för varje dag. Tvivlen är borta, de små ljuspunkterna är just det, små. För små.
De här skuldkänslorna över att lämna och såra den andra så småningom börjar lägga sig lite grann. Nu kan jag känna att varför ska jag ta på mig allt det där? Jag har verkligen gjort allt som jag kan. Det vet han. Vill han 100 % (som han säger) så borde han försöka mer än att ligga där på soffan och hoppas på ett mirakel.
Jag tar små små steg varje dag. Nu är stegen åt samma håll (framåt) i den här ”Lämna-processen”. Det är inte längre ”ett steg fram, två steg tillbaka”.
Beslutet är fattat, där känner jag mig säker, några små steg kvar tills jag kan trycka på knappen ”Verkställ”.
Snart så!
Tack och kram!
Härligt att höra att du ”vet din väg” Josefina! Det är ju det viktigaste av allt. Att stå sig själv så pass nära så man kan fatta ett beslut som man känner sig trygg i. Önskar dig all lycka!!! ❤️
Vad bra du är på att kommentera och peppa Petra! Härligt med människor som bryr sig om varandra det är grunden i alla relationer!
Kram
TACK Erica!!! Jag tycker att vi alla e bra på att peppa varandra! 😀
Tack Petra!
Kram till dig ❤️
Kram till dig Josefina ❤️ Ha en fin helg nu!
Tack detsamma Petra 🙂
Vad tror ni, kan det vara så att många dåliga relationer grundar sig i att man nedvärderar sig själv redan från början? Att man är rädd att man inte är värd mer så man tar vad man kan få och försöker nöja sig med det? Det går ett tag, speciellt medan man bildar familj för då har man fokus på barnen, men efterhand blir det tydligare och tydligare att det där med att nöja sig inte fungerar, det bryter ner och förstör den egna självkänslan tills man inte längre vet vem man är?
Jag tror att vi behöver utgå från att vi förtjänar allt och det bästa i en relation, och att acceptera och tro på att vi är värda det och att det är okej att behöva det och vilja ha det. Istället för att leta efter någon man kan leva MED, så ska man leta efter någon som man inte kan leva UTAN.
Charlotta
Hej Michael och alla ni andra, jag har läst den här fina bloggen någon vecka. och inte deltagit så mycket hittills. De senaste av dina inlägg har varit så bra, igår och idag, om att känna sig hemma. Det slår verkligen an på mig. Just denna känslan har jag saknat genom åren utan att kunna direkt sätta fingret på det. Jag lämnade ett äktenskap efter 23 år. Utåt sett hade vi allt. 3 underbara barn, fantastisk villa, sommarhus ( 3 st.. ) båtar, etc. Fina familjer på bådas håll, mycket umgänge. Vänner, nåja, mest hans eftersom jag inte är härifrån. Har levat mycket på hans villkor, fast han hela tiden sagt att jag är dominant och ska bestämma allt (?). Relationen tänkte jag, att man jobbar på, eftersom den riktiga närheten och hemkänslan inte infann sig. Åren gick. Jag har alltid känt mig bekväm förr med mig själv och var jag än bott. Med åren började jag känna mig gnällig, sur, bitter, otacksam, envis, tråkig. Eller var det sånt jag fick höra hela tiden? Rynkan mellan ögonbrynen satte sig fast och växte. Eftersom min xman aldrig ville prata om känslor, inte kunde och inte var intresserad växte tomrummet mellan oss. Jag är en mycket stor känslomänniska och behöver ha mycket kontakt, både fysiskt och mentalt. Där var vi väldigt olika, hur når man varandra eller går det faktiskt inte med så olika personligheter? Terapeuten sa att alla relationer kan lösas med kommunikation? Vad säger du där Michael? Jag lånade böcker om relationer och ville han skulle läsa. ”Nej- läs du så kan du ju fixa vår relation (?). Jag är som jag är och barnen älskar mig ju så varför gör inte du det?” Jag ska inte trötta ut er med allt dumt jag hört, men tex efter att ha fött 3 barn fick jag höra jag var lite överviktig och otränad så han tände inte på mig längre (?). Mycket sårande, då jag faktiskt inte hade någon egen tid med 3 småbarn, jobb och hushåll. Han ägnade sig åt trädgården, typ, och jag skötte allt annat. Konflikterna löstes aldrig. De hängde som tunga orosmoln hemma och genomsyrade vår atmosfär så jag kunde inte andas fritt längre. Jag tål inte att tysta ner problemen utan försökte ta upp dem, men allt jag tog upp togs som kritik, och visst, kanske jag inte framförde allt på rätt sätt för honom. Hur jag än gjorde så funkade inget. Ingen är perfekt och jag ville han skulle ge mig feedback också. Men svaret var att man är som man är och det är ingen idé att hålla på att klaga på varandra. Samtidigt sa han att han aldrig var glad och det var mitt fel.. Det var ett helt fruktansvärt jobbigt år när skilsmässan hängde över oss. Vem säger det är lätt att skiljas och beslut tas över natten? Det var förenat med STOR vånda. Han stängde in sig på sitt rum och slutade vara i huset. Slutade prata med mig. Slutade titta på mig. Allt var jobbigt och om man sticker huvudet i sanden kanske det löser sig?- Terapeuten sa till mig att jag måste backa. Men hur, inget hände ju då. Han satt på sitt arbetsrum och ingen mat blev lagad. Han kändes sig förstås förorättade och slutade delta i familjen. Trots jag var sjuk skötte jag allt fortfarande, handlade, lagade all mat. Stackars honom en sån sur fru? Jag försökte få lite luft, att vi kunde ha separata sovrum (delvis pga min sjukdom), ja om jag ville ha det fick jag väl ordna det, han tänkte inte flytta från vårt sovrum. Föreslog vi kunde köpa en lägenhet och turas om att bo där. Nej, han bodde på ”vår adress” och tänkte minsann inte flytta. Vad gör man ? Den oundvikliga skilsmässan kom i samband med svår sjukdom (min) och föräldrars demens. Fullständig personlig krasch för mig. Mycket svår bouppdelning. Detta är 5 år sen och jag har haft sån djup svacka att jag verkligen tappade livsgnistan. Allt kändes meningslöst Nu bor jag ensam och barnen är i princip vuxna. Jag har insett att jag levat med en narcissist med psykopatiska drag. (han är mkt framgångsrik inom näringslivet). Har då fått en bättre förståelse – hur jag kunde med åren fullständigt tappa bort mitt jag. Att leva med en sådan person kräver otrolig styrka, och när jag blev sjuk så föll allt ihop som ett korthus. Dessutom blir man skadad. Jag har kommit en bit på väg men har fortfarande lång väg att gå. Kram på er alla.
Att alla relationer går att lösa med kommunikation låter lite optimistiskt i mina öron, det kan ju faktiskt vara så att man inte passar ihop. Dessutom förutsätter det att båda VILL och KAN kommunicera, vilket ditt ex tydligen inte ville/kunde. Nej, det verkar som om du ensam har fått dra hela lasset, och bara har fått kritik för det dessutom. Att ha mage att säga att du kan läsa böckern och fixa relationen är så lågt att inte ens går att bemöta. Kram till dig för att du lyckades ta dig ur det och för att du är värd så mycket mer.
Charlotta
Tack för att du delar din berättelse MyranX. Det finns inga enkla lösningar på det du beskriver – utan en process av att kunna stå upprätt i sig själv. Nej, allt går inte att lösa med kommunikation. Finns inte kärleken och viljan, hjälper ingen kommunikation i världen. Önskar dig en fin fredagskväll och än en gång: tack för att du är med och levandegör bloggen.
Det är så mycket jag känner igen i det du skrivit MyranX så det nästan är kusligt. Allt jag framför tas som kritik, mest för att jag framför det på ”fel sätt och bara söker bråk”?!! Jag är också som du beskriver att jag har ett behov att ventilera problemen och mår dåligt av att bara ignorera dem och även det gör att jag är ”bråkig”. Och att leva med en person som är så här har nästintill förintat mitt jag. Den stora skillnaden mellan din berättelse och min är att jag levt med min sambo i två år och det har nästan knäckt mig. Är otroligt imponerad av den styrka du måste besitta som efter 23 år lyckats ta dig ur din relation. Jag vaknar varje morgon med känslan av att mitt liv blivit som en riktigt dålig dröm. Det känns helt surrealistiskt. Men nu har jag äntligen påbörjat vår separation och min väg tillbaka till ett lyckligt liv.
Stor styrkekram till dig!!!
Tack för att ni svarar, jag har verkligen ingen att prata med i den här processen! Mina vänner har jag för längesen tjatat ut, vem orkar höra på en person som klagar över sin relation år efter år; jag orkar inte ens försöka ta det på tal för jag hör själv hur sjukt det är. Och som någon nämnde i ett tidigare inlägg: hade någon kommit och berättat samma sak för mig hade mitt råd självklart varit att gå. Jag menar, jag är en förnuftig person, jag är välutbildad och hyggligt smart, men när det kommer till min egen relation är jag oförmögen att agera….hoppet överger mig ALDRIG!? Jag är så trött och less på mig själv, jag avskyr att vara så förlamad och oförnuftig. Det värsta är också att mina föräldrar kommer att bli fullkomligt förkrossade över en skilsmässa, det kommer att ta knäcken på min mamma! Dels för att jag skilt mig en gång tidigare, och dels för att de bara har mig eftersom min bror dog ung i sjukdom….de är så stolta över mig och min fina familj och vårt hus och företag…på många sätt känns det jobbigare att fronta de än min man och barnen. Barnen från mitt tidigare äktenskap har verkligen en fin relation med min styvfar, mycket bättre än den relation de har till sin biologiska pappa, och han har verkligen jobbat med mig för att de ska känna sig som syskon ist för halvsyskon – vilket jag hedrar honom för. Och han är ingen dålig människa, jag är minst lika rutten på att hantera konflikter som honom!
Det går inte vara kvar i en relation för att tillfredsställa omgivningen Jenny. Förstår att du känner stor inre stress kring det som är. Du är i process att gå vidare – ser att du ventilerar här för att orka ta steget. Vad behöver du höra från oss andra?
SIN styvfar skulle det vara…alltså min nuvarande man.
Det är märkligt detta, jag läser alla kommentarer och tänker att en del har haft det tufft…och jag inser att jag känner igen mig i allt som skrivs. Jag har också varit den som ska fixa allt och ha fullt ansvar för hem och barn även om jag varit sjukskriven. Jag och barnens pappa bestämde oss för 2 år sedan om separation så i snart 2 år ar jag vart ensamstående. Sedan en tid har jag dejtat en man men jag inser mer och mer att ag inte är redo ännu. Dessutom inser jag själv att jag återigen stannar för det är jobbigt att ta konflikten som kan uppstå. Jag är inte sambo men jag vill inte såra någon ens i detta skede. Därför stannar jag och hoppas på att mina känslor ska bli starkare. Jag tror inte de kommer bli de för de har snarare minskat. Tids nog kanske jag kommer blir redo för något nytt, just nu ska jag nog bara vara mamma och koncentrera mig på jobb och hem utöver barnen. Men hur förklarar man det för en person som helst vill planera hela framtiden kring oss?
Ensamstående mamma: berätta om din sanning. Hur du känner det. Om du känner så nu, kan jag garantera att det inte blir bättre (som du själv säger). Varma hälsningar till dig.
En desperat kamp om att hitta små små ljuspunkter…..är nog sanni gen för många i en trött och tömd relation. Många nöjer sig med smulorna i en relation, där vi låter våra drömmar förtvina och långsamt glömmas bort. Det exemplet du gav Michael, sätter fingret på så mycket. Ju mindre kärlek en person får känna, ju mindre respekt och förståelse vi nöjer oss mer, ju mindre gör vi oss och till sist är det bara ljusglimtar av vår dröm som vi upplever. Min fråga är då; vad är det som får oss att nöja oss med smulorna när vårt hjärta skriker efter mer?? Skulden av mindervärde binder oss till vår bödel. Att vänta för länge kan nog bidra till ett ännu större behov av att inte känna det egna värdet. Då stannar vi…
Att bli ivägslppt och få rätt blir det aldrig. Traditionsrötägg finns överallt. -du ska väl inte klaga, han som är så hjälpsam, hörs det. Men fiender har vi överallt, det handlar bara om att tro på ens eget värde, och att våga tro på att bli hel, lycklig och fri. Att aldrig nöja sig med smulorna, men det är lätt hänt, eller hur???
Mitt i prick där Cissi!! Du beskriver det fantastiskt bra:-)
Vet ni vad ni alla gör med mig! Ni gör mig stark, stolt å säker på att jag aldrig mer kommer låta mig förminskas å jag kommer heller aldrig mer att nöja mig med mindre än jag vill ha å är värd. Känner att jag ÄNTLIGEN börjat fatta!!!
TACK å TREVLIG HELG PÅ ER ALLIHOPA ❤️
”Hur vill du att din relationsresa ska se ut?” Bra frågeställning, Michael.
Jag vill såklart att den ska vara enkel. Enkel i den bemärkelsen att den är avslappnad. Förutom kärlek och passion ska den vara behaglig. Om den är behaglig finns det även utrymme för allt det där som händer i livet – att livet går upp och ner av olika anledningar. Den behagliga känslan lyfter liksom hela förhållandet. Man ser varandra, stöttar varandra, accepterar varandra. Att vara lycklig i det enkla. Att inte alltid fokusera på att det ska hända något som t ex renoveringar i huset, jobba – jobba – jobba för att kunna ha råd med att göra exotiska resor varje år, känna krav att ”nu måste vi bjuda hem grannarna för vi var där förförra helgen” etc. Att vara lycklig i det enkla är att ha ett avslappnat förhållande. Att komma hem och känna att detta är vårt hem. Detta är vårt fina, avslappnade liv tillsammans och vi vet hur mycket vi betyder för varandra. Ett lugn. Med detta menar jag inte att det går att undvika meningsskiljaktigheter. Men bara för att man inte alltid är överens, ska det inte innebära att förhållandet påverkas av det. Vi är trots allt egna individer. Individer som accepterar och ser varandra.
Lever jag i en illusion som tror att det går att ha det såhär!? Jag hoppas inte det. Jag är en obotlig romantiker som tror att alla kan hitta ”hem”.
Kramar till alla! ❤️❤️❤️
Jag vill tro som du Längtan! ❤️ Fast jag slits ofta mellan hopp å förtvivlan 😀 Men ikväll ska jag iaf på dans å njuta av samspelet mellan man å kvinna som går att finna där
Jag slits också mellan hopp och förtvivlan emellanåt. Men hoppet känns större än förtvivlan.
Hoppas du hade ett trevligt samspel på dansen. 😉
Du träffar så rätt Michael, och du ger verktygen till att reda i tankar och känslor.. ”Den djupare upplevelsen i kroppen..” För mig är tyvärr den djupare upplevelsen stress och oro. Ingen kan som han ge mig en känsla av otrygghet, i mitt eget hem.. Orkar inte skriva något längre inlägg men läser bloggen varje dag och den ger mig styrka och klarsynthet. Tack!
Tack för dina ord Magdalena. All styrka till dig så att du kan fatta beslut som är rätt för dig.