Den i vanliga fall så varma, omtänksamma och kärleksfulla mannen förvandlas under den stressade argumentationen till en förstenad iskung, totalt bortkopplad från känslor (verkar det som). Kvinnan till en knäböjande, förtvivlad och desperat tiggare. En av dem: ”bort, bort, bort!!” En: snälla du! Jag ber dig! Gör vad som helst för dig!” Bortstötning respektive kontaktsökande (till varje pris).
Det är inte två vuxna jag som står mitt emot varandra i det här ickemötet, utan två öppna sår som blottlagts. Stress som slår ut kompasserna i deras hjärnor. Inre system som blivit tillfälligt kidnappade. Små, små barnjag som inte vet hur de skall göra. Hjälplösa i det automatiska.
När vi förstår anknytningsteorin kan vi bättre börja förstå varandra:
Se detta som jag citerar från Psykologiguiden:
”Otrygg – undvikande
Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.
Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.
Otrygg – ambivalent
Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.
Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.”
Så vad gör vi med dessa modeller? Jo, vi använder dem för att förstå och utvecklas. När vi ser och identifierar mönster, kan vi också börja jobba med det som behöver läkas på insidan. Det kan minst sagt vara utmanande! Men garanterar dess värde för dig/er.
När vi börjar leva bortom vårt ego (fear identity) som ständigt kräver att ha rätt, oavsett kostnaderna, kan vi börja mötas på lugnare platser.
Önskar dig en fin måndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Träffade rakt i hjärtat på mig detta. Jag är den andra otrygga och sambon den första otrygga. Svårt med kommunikationen vill jag lova. Jag vill försöka lösa knutarna men får ingen respons då sambon inte riktigt vill se på sig själv och sitt beteende. Försöker få fram att kärleken tillslut dör, men kommer inte in 🙁
Oj vad jag känner igen mig! Precis sådär har vi också. Jag försöker ta upp saker som jag upplever förstör förhållandet eller saker som gör att jag inte känner mig älskad medan han bara vill strunta i dem och låta dem vara. Han å sin sida tycker att jag bara drar upp saker hela tiden och att det är jag som förstör förhållandet. Jag anser att han genom att strunta i dessa saker gör att förhållandet så småningom riskerar gå sönder.
Jag känner mig oälskad och oviktig – han känner sig anklagad och påtjatad.
Att bara sopa allt under mattan gör ju att sedan har man ett berg att bestiga och då orkar man inte det….
Kan bara instämma… Den relation som jag har till mitt barns far tog slut just på grund av detta… Brist på kommunikations förmåga på samma plan…
Spot on! Jag har läst här inne ett tag, men det är första gången jag kliver ut.
Mitt ex är den första och jag den andra. Jag har också känt mig oälskad och oförstådd. Vi har gått igenom många kriser tillsammans som döttsfall, missfall, förlossningsdepression. Där har jag stått helt själv i allt detta. Har inte haft en famn att drunkna i. Jag har bitit ihop för att inte rasa….. för ingen skulle plocka upp mig. Jag blir så j-a arg när jag skriver och tänker hur det har varit. Jag är svältfödd på kärlek. Men jag ser fram emot att hitta någon som VILL GE det till mig, för det är jag värd!
Kram till ER alla <3
Oj vad jag känner igen mig. Fast från helt andra sidan av myntet (otrygg ambivalent sambo). Man ger och ger trygghet men vips nästa sekund så är allt som bortblåst. Man lyssnar och är förstående, säger inte emot när man blir argt påhoppad utan försöker lugna, trösta. När inget hjälper så börjar man tumma på sig själv, ge lite till, be om ursäkt för saker som egentligen inte är ens fel, lova att göra saker som man egentligen kanske inte vill, tänker att om jag bara hade gjort si eller så så hade vi inte hamnat här. Man tummar på sig själv tills man en dag slås av, vad tusan är det kvar av mig i det här? Jag har gett allt jag har i den här kärleken men för min sambo, så fort hon lämnas ensam, så tvivlas det att jag gett nått alls. Att jag dagligen kramar, pussar, säger hur vacker hon är och hur mycket jag älskar henne hjälper inte när dom negativa tankarna slår till.
jodå……känner igen….det som gör mig arg är att jag vet att han kan egentligen bättre än jag, och ändå är det jag som ska ta tag i allt….. :/
Hoppsan! Den tog rakt i solar plexus… Tack för påminnelsen Michael, det behövs 🙂
Hur kan dessa två olika mötas? Jag är känslomänniskan medan min partner är det som jag uppfattar den logiska och styrd av hjärnan istället för hjärtat. Jag känner vår relation är kall och jag saknar kärleken medan han tycker det är bra och att det är det normala vi har.
Jag överväga avsluta men vet inte om jag hittar det jag söker i någon annan man heller…
Ja, den frågan gäckar mig också. Jag har fått till mig ett avslut, eller i alla fall en paus i äktenskapet. Min make och jag fungerar som du beskriver dig och din partner.
Var gränsen går för vad som känns ok är oerhört svårt att veta tycker jag, men själv funderar jag mycket kring att arbeta med mig själv, att fylla mitt eget tomrum först, och se hur mycket det kan ge. Kanske är mitt eviga kontaktsökande och uppgående i känslorna bara ett sätt att fylla tomrummet inom mig? Och jag tänker att jag måste hitta egna sätt att fylla det, inte förvänta mig att en partner ska kunna göra det.
Men; självklart måste det kännas bra för båda! Kärlek är ett virrvarr, och just nu är jag mer förvirrad än någonsin…
Skickar en varm kram till dig i dina funderingar!
Skulle lika gärna kunnat vara jag som skrev dom raderna… Min sorg i våran separation /uppehåll handlar om att jag börjar inse att hur mycket jag än försöker förklara hur jag menar och tänker och känner så kommer han aldrig förstå detta iallafall…
oj….för den tanken finns hos mig, att jag kan försöka igen på ett annat sätt, nå fram, in och få det bättre?
Det är en intressant tanke. Jag funderar också på att jag saknar något inom mig själv, kärlek till mig själv kanske som gör att jag så desperat söker kärlek i en partner som kan bekräfta mig. Men samtidigt så vill jag känna en varm och levande kärlek till och från min partner också. Det är svårt att veta vad som är normalt och inte. Kanske att mötas halvvägs men det vill han inte alls utan vill nog att jag ska acceptera att han är som han är och att han aldrig kommer att visa några känslor för mig. Annat än genom att tvätta bilen eller liknande. Visst uppskattar jag det också men jag saknar något utöver det….Ja kärlek är minsann inte lätt.
hej marianne, tror precis som du beskriver att det första viktiga steget är att gå tillbaks till sig själv när det blir svårt. att förstå, sedan försöka att bli förstådd. att inte lägga hela ansvaret för att jag ska vara lycklig, ’välnärd’, sedd etc. på en annan människa. varför ska de lyckas med något som vi inte lyckas med själv – det är en tung krona att bära för vår partner.
sedan tror jag att man kan vinna mycket genom att lära sig konsten att argumentera på ett vuxet sätt – ickevåldsam kommunikation är en bra början att fördjupa sig i. ofta behövs nog även en parterapeut/coach som tredje örat/ögat för att hjälpa ett par som är fast i ett dysfunktionelt kommunikationsmönster…
personligen tycker jag att det är skönt att veta att jag alltid kan komma tillbaks till mig själv för att försöka hitta en bättre lösning – då är jag inget offer längre. men det är klart, det behövs välvilja från andra sidan med, annars blir det väldigt svårt…
Hej anfr! Så klok du är! Håller verkligen med dig kring detta; att inte ha förväntningen på att någon annan människa ska lyckas med det jag inte själv lyckas med – att fylla mina tomrum och mina behov.
Just i detta håller jag som bäst på och arbetar med att bli starkare och tryggare, att bättre kunna ta hand om mina egna behov.
Och så detta med den vuxna ickevåldsamma kommunikationen. Självklart behövs det välvilja från andra sidan också, men just nu fokuserar jag på hur jag själv kan visa den välviljan, oavsett vad jag får eller får tillbaka. Det går förstås inte hur länge som helst om jag inte skulle få tillbaka, men just nu känner jag mig ganska trygg i att även om inte maken visar att han bryr sig om mig speciellt mycket nu, så behöver jag inte gå igång på det utan ändå svara honom på ett konstruktivt och icke dömande sätt.
Min utveckling den senaste tiden har faktiskt tagit mig från en konstant oro kring om jag gör fel och därmed en konstant vilja att försöka skjuta ifrån mig skulden, till att jag nu vill ge och göra gott bara för att jag vill vara den människan som gör så.
Vilken mäktig resa det är att resa inåt, den längsta av dem alla som Dag Hammarskiöld sa.
:o)
fina, stora marianne. det du skriver rör mig. tänk om vi kan sprida våra härliga insikter och verktyg och göra världen lite mera menings- och kärleksfull. och till slut kommer ju allt detta onekeligen tillbaks till oss, om än kanske ibland på oväntade sätt.
kärlek till dig. <3
Så klokt skrivet. Det är ju så det är.
Kram
jag känner igen mig i den sista tanken där, jag är inte säker på att jag hittar vad jag söker i ngn annan heller, men just nu tippar det över mer mot att lämna iaf för det blir fler och fler bitar som fattas i puzzlet…
Hej igen anfr! Vilken fin tanke, att kunna sprida våra insikter! Och jag tror precis som du, det vi ger och det vi sprider kommer till slut tillbaka till oss!
Det jag just nu lever på och berusas av är känslan av att förändring är möjlig, förändring av mig själv. Att det verkligen är möjligt att ta sig från det där bittra, självömkande stället, till ett ställe där jag är det större människan, där jag verkligen fokuserar på att älska, förstå och trösta innan jag fokuserar på att få det. Och hur allt detta börjar i mig själv. När jag börjar att älska, förstå och trösta mig själv först, så kan jag sedan på ett helt nytt sätt ge detsamma till andra. Självklart vill jag ha tillbaka av andra också, men det får komma i den takt det kommer.
Och jag känner mig så fri av vetskapen att jag skulle kunna ge mig ut och söka mäns bekräftelse, men jag väljer att inte göra det. Jag väljer att bekräfta mig själv och spara min energi till mig själv tills att jag på riktigt är redo för ett nytt förhållande.
Och så ska man veta att jag har varit en äkta bekräftelse-junkie! Jag har känt mig så oviktig och oälskad för att jag har tyckt att min make inte har visat mig saker tillräckligt tydligt. Men har insett att jag inte ska överlåta makten över att jag ska känna mig viktig och älskad till någon annan, det ska jag ge mig själv först och främst, och då tänker jag att det blir så mycket lättare att dela en sund kärlek med en annan människa.
Är för övrigt så glad för denna blogg och alla era kommentarer! Ni hjälper mig så allihopa i mitt eget växande! Tack! Och varma kramar!
Hm!!! intressant.. Något att fundera och reflektera över..
Intressant och tänkvärt .
Du beskriver mig och maken precis! Han skjuter iväg och jag springer efter. Ingen av oss från en vuxen utgångspunkt, utan vi är solklart två barn som båda egentligen bara skriker efter uppmärksamhet och kärlek.
Vi är ju inne i en paus/separation, och även om jag aldrig hade vågat välja den (är ju den som klänger sig fast) så ser jag också hur mycket den ger mig i och med att den tvingar mig att se på mig själv. Och så mycket jag ser!
Tycker också att din rubrik idag är så bra; förstå innan du vill bli förstådd. Tänker vidare på ord ifrån någonstans; älska innan du vill bli älskad, ge innan du får etc. Självklart ska man inte alltid bara ge och ge och ge, men just nu i alla fall är jag inne i en fast där det handlar mindre om vad maken gör och inte, och mer om vad jag vill göra och inte. Att jag vill leva upp till mina värderingar och visa mig som den fantastiska, givmilda, ödmjuka människa som jag vill vara, oavsett vad han gör.
Känner att det blir osammanhängande detta, men tänker i alla fall kring att oavsett hur maken beter sig så vill jag visa min kärlek, men från en vuxen utgångspunkt nu, och jag vill hålla fast vid min tro på oss. Tänker att jag vill leva och visa hela min potential även om inte han gör det just nu. Som du skrev tidigare, Michael, jag består av universums byggstenar, och i den storheten vill jag nu visa min make.
Träffade mitt i prick. Funderar precis i samma banor. Ser sambanden både i mig själv och min separation och barnen. Vi bär alltid med oss ett ankare av trygghet eller otrygghet i våra val eller icke val av relationer. Svårigheten kan vara att acceptera det man ser hos sig själv men ändå inte fastna i den begränsning man kan känna. Men ännu svårare blir det när någon annan gör valen åt en och man inte själv får styra. Var finns hoppet när man står ensam kvar med alla frågor o vems felet var, vems som bär ansvaret för att allt som tog slut och hur det ska gå när kraften tagit slut. Var finns upprättelsen när svek och vita lögner är det enda som finns kvar? Svaret finns där inom oss. Ja, visst är det så, vi kan alla bli hela igen. Andas in, andas ut. Små steg fram.
Det finns ju ett tryggt anknytningsmönster också, och jag tror faktiskt att jag är en av de lyckligt lottade som fått växa upp med ett sådant.
Mitt problem med relationer är dock att jag mött otrygga män, och hur trygg jag än har varit, och hur mycket jag än försökt förstå, och förmedlat att jag förstår och vill dem väl, så har det inte hjälpt. Jag har blivit lämnad, flera gånger. Naivt har jag tänkt att de ska ”uppskatta” min trygghet och vilja att förstå. En lösning borde förstås vara ”bli kär i en trygg man” nästa gång. Lätt att säga, svårt att göra. Det är ju en individ man blir kär i, en unik person bland så väldigt många man inte reagerar på, och personligen blir jag ganska sällan kär. När jag väl blir det så är jag dock uthållig och vill stå kvar.
Så himla bra! Jag har kommit till insikt om att det här är något vi inte kan komma ifrån när det gäller att leva i en fungerande relation. När jag förstod sambanden mellan de olika typerna insåg jag hur jag och min exman kämpat i motvind under många år, vi förstod helt enkelt inte varandra. Väldigt enkelt uttryckt så upplevde jag honom som känslokall och ointresserad vilket i sig triggade mitt mönster och jag blev smått klängig och närhetssökande. Vi svarade verkligen upp på våra respektive djupt liggande mönster och agerade utan att förstå. Till saken hör att kärleken trots allt fanns där, men vi misstolkade och trodde att allt gnissel i relationen handlade om just brist på kärlek. Har tidigare läst boken Hemligheten av Dan Josefsson med stor behållning, och mycket faller på plats när man ser hur våra olika sätt att agera och leva ut faktiskt fungerar. Det jag är väldigt nyfiken på, och som kanske du Michael kan ta upp, är hur man handfast kan jobba med att lära sig leva med sin olika anknytningsmönster. Hur kan två människor med undvikande och ambivalent anknytning lära sig fungera tillsammans? Jag har förstått att jag som har drag av ambivalens behöver ta ett steg tillbaka, inte svara på första impuls när oron ger sig tillkänna. Jag kan emellanåt måla upp en riktigt krisscenario utan att det egentligen har hänt något, och det är oerhört energikrävande att leva så. Men jag börjar bättra mig där. Den här insikten har verkligen förändrat mitt sätt att se på relationer och hur mycket vi kan förändra bara vi är medvetna om vilka vi är.
Du beskriver även mig och min make spot on! Och även jag har insett att jag behöver ta ett steg tillbaka, inte alltid agera ut spontant på alla mina känslor, kyla ner mig lite innan jag agerar, ta det lugnt, vänta in, och tänka att rätt sak kommer till mig i sinom tid.
Och det är helt fantastiskt makalöst att uppleva att det faktiskt går att förändra sitt eget sätt att tänka och agera. Och att det också i sin tur ger effekt på mina relationer. Tänk så länge jag har försökt att ändra andra, när den enda jag behövde ändra var mig själv! Men inser också att det är en resa fram till man ska våga se på sig själv med ärliga ögon.
Ja, det är verkligen en resa framåt där enda vägen heter- förändring. Emellanåt drabbas jag av en iver att få andra att komma till samma insikt, men jag kan bara ta ansvar för mitt eget liv. Det är oerhört häftigt att bli medveten om hur mycket jag kan påverka genom att leva ärligt gentemot mig själv. Att ta sig själv på allvar och samtidigt se sig själv med snälla ögon. Jag har tidigare känt en sorg över att så många år hann gå innan jag begrep hur allt hänger ihop, men jag har förstått att jag kunde inte bättre. Verktygen saknades och på något sätt tror jag att vissa saker behöver hända för att man ska kunna knäcka koden. Jag är nyfiken på livet på ett helt annat sätt nu och många av mina tidigare rädslor för allt möjligt har blivit mer hanterbara. Spännande:)
Bra inlägg! Kan verkligen öka förståelsen i relationsproblemen.. Känner också igen dessa uttryck, finns det inte ytterligare 2 så att totalt är det 4 olika typer av anknytningsproblematik?
Jag tycker att jag har haft en trygg uppväxt och fått närhet. Däremot inser jag i vuxen ålder att jag inte har ngn god självkänsla, lätt att nedvärdera mig själv och mina insatser. Det kan bl.a komma ur mitt tidigare äktenskap där vi inte alls var på samma plan (som så många andra beskriver). Fick ofta höra att jag var tråkig och inte bjöd på mig själv. Jag tycker däremot att jag verkligen gjorde det, blottade min själ och har väldigt lätt att tala om hur jag känner, tala om för människor att jag tycker om dom och har också ett stort närhetsbehov (vardagsnärhet framförallt). Jag känner mig ofta som ett stort barn som vill ha bekräftelse, få till mig att jag är omtyckt, önskar mkt fysisk beröring och jag är rädd att jag ska skrämma iväg min nuvarande partner som inte är lika uttrycksfull. Känner när vi ses att han visar genom handlingar att han tycker om mig, även SMS där han bekräftar att han tycker om mig (dock inte lika spontant uttryck som jag där…). Men så kan jag plötsligt börja fundera om jag inte känner den där känslan. Blir direkt rädd och tror att nått är fel, att han tröttnat på mig. Självklart vet jag att alla har bättre å sämre dagar och att ett förhållande inte alltid är rosenrött vilket gör mig ännu mer besviken på mig själv för att jag blir så tveksam å låter mina fantasier skena iväg :/ Vill känna mig säker på att min partners känslor för mig är starka och att jag inte vill mer än honom (vilket jag också kan tro ibland). Blir liksom galen på mig själv och vill bli av m mitt barnsliga bekräftelsebehov. Lagom är ju bäst. Vill inte förlora denna härliga man jag hittat 🙂
Klockrent. Känns dock nästan som om jag är en blandning av de båda otrygga varianterna… och maken är tillhör den första. Han anser sig själv i grunden vara en mycket trygg person. Kan det vara jag som har gjort honom otrygg genom min otrygghet? Vår kommunikation på det känslomässiga planet haltar -och den har nog alltid gjort det, men av någon anledning (förträngande? småbarnsår?) har jag ignorerat den. Nu känns den som ett gigantiskt problem!
Tänker att en del män anser sig starka och trygga genom att inte försöka känna och acceptera och tillåta känsloruttryck. Mitt ex tyckte också att han var trygg men det var mycket på ytan – skrapade man på fasaden fanns det sprickor.
Tanken om att vi är MER än våra anknytningsmönster, rädslor å svårigheter är det som tröstar mig. För ibland slår jag för hårt på mig själv å mitt otrygga ambivalenta beteende. För egentligen tycker jag ju att vi alla är människor som är värda att få leva tillsammans med varandra i goda, nära relationer. Även om vi har våra inre barn som har olika sår och behov. Min dröm är iaf att kunna förstå både mig själv och min partner å att min partner också ska vilja förstå sig själv och mig, och att vi kan stötta varandra i det svåra. Att inte döma å bli dömd, utan älska å bli älskad. 😀
Detta är också för mig en näst intill exakt beskrivning av mitt förra förhållande. Men han sökte aldrig själv svar eller var nyfiken på hur vi skulle ändra kommunikationen. Det var i så fall jag som skulle ändra mitt beteende. Och visst hade jag lärt mig att man aldrig kunde ändra på någon annan…så jag försökte och försökte och blev totalt olycklig! Han fortsatte på sitt sätt…utan någon vilja att försöka kommunicera annorlunda. Med 44 år på nacken tyckte han att han var för gammal för att ändra sig. Han bröt upp – sa att han inte orkade mer – att vi inte gjorde varandra lyckliga. Jag blev helt förstörd – gick ner i en djup svacka…
Men han hade ju så rätt! Så länge han inte ville ändra sig eller sökte efter svaren på vår relationsproblematik (för han sa ofta att han var nöjd !?) så kunde ju ingen förändring ske. Jag höll ju på att gå under av att försöka göra våld på mig själv genom att anpassa mig till någon jag egentligen inte ville vara!
Nu är jag i en väldigt ny relation med en man med mer liknande anknytningsmönster, en man som också vill ha bekräftelse och ger bekräftelse!!
Vi får helt enkelt se hur denna relation ska bli när det rosa skimret har lagt sig 🙂
Kolla in en bok som heter ”Kärlek: Närhet och brustna hjärtan?”. Den går in till sakers kärna på en djup som får huden att knottra sig, och den öppnade mina ögon helt! Den är rätt ny och okänd skulle jag tro, men ni hittar den säkert med Google.
Ja den träffade rätt, men hur lär sig vi som är undvikande att känna? Jag är så fast i att tänka fram allt lösningar, alla rätt /fel..
Ett Halleluja moment över det inlägget! Så sant! Tänk vad rakt och enkelt det kan vara om människor började se, förstå, mötas och lyssna till varandras ord och känslor. Ännu finns där hopp 🙂
jag träffade en gång en kille som kunde det………..men jag var upptagen då, och han gift…..
ok……i mina tankar går jag igenom en massa som hänt i en rasande fart……förstå…..vad betyder det? är det att känna vad den andra känner och handla kärleksfullt och försiktigt utifrån den utgångspunkten? jag tänker så, men då får jag ju se mig om i månen efter en förändring eller en lösning på ett problem? visar jag bara förståelse så händer ingenting. Jag måste visa min ståndpunkt och vart jag vill, annars är ju allt bra som det är för jag förstår? och om jag inte kräver en förändring så blir det heller ingen…..zip….nada…..och allt som ska göras i ett hem faller sakta över på mig……och naturligtvis blir det konsekvenser……..så i mina tankar går jag igenom allt jag har provat för att förstå och få det bättre…..jag har pratat….och pratat och vi har pratat så att jag tycker att vi förstår problemet(kanske inte?) och inget händer……jag har provat bli arg…..ledsen…..skrika…bli tyst…….ignorera…….och inget händer……jag har hotat…….då blir han sjuk……..och inget händer….. så……ngn som provat ngt jag inte testat än?
Så kändes det för mig också, provade allt, ett varv, två varv, tre varv. Till slut gav han upp och tog paus från mig.
Och jag inser att det enda jag ännu inte provat, och som jag håller på med nu, är att sluta be honom fylla mitt tomrum, utan fylla det själv istället. Vad det kommer att ge för effekt i förhållande till min make, eller till en annan man framöver, vet jag ju inte, men det känns som rätt väg i alla fall.
Varma kramar till dig!
oj….jag vet inte…..om jag tar paus och vill fylla mina tomrum själv…..jo nog finns det ju batterier, men jag har redan slitit ut många och jag vill inte göra det själv längre! det bara är så…och jag pratar om hela situationen, det känslomässiga och även det praktiska….vårt hus har ett stort hål i taket, så det regnar in och det har gått 8 veckor och en semester sen de två första takpannorna ramlade ner….men jag flyttar när huset rasar ihop….