”Allting sitter i huvudet” har vi alla hört ett antal gånger. I relationer sitter det lika mycket i gesterna gentemot varandra – en del saker bör inte ges utrymme till att växa i sinnet.
Vi tolkar ständigt det vi ser, hör och känner. Vissa saker är vi p.g.a. olika erfarenheter mer känsliga för än andra. Så är det bara.
Bilder och kommentarer på t.ex. Facebook har ställt till det i många relationer. Emotionellt mogna par vet hur man kommunicerar för att inte hjärnspökena skall växa till nedbrytande konflikter. De förebygger och kommunicerar.
Ser alltför ofta i mitt arbete hur till synes små incidenter och missförstånd blåses upp och får allt att gå över styr. Ett par jag mötte hade stora problem då kvinnan i relationen uppfattade mannen som flirtig. Hans tolkning var en annan. Eftersom vi alla bär runt på olika värdesystem frågade jag henne vad ordet ”flirt” betydde:
”Det är som jag ser det en lightversion av förspel, vilket jag inte vill att min man har med andra kvinnor.”
Han: ”jag har ett väldigt extrovert arbete och det har säkert format mig till att verka privat med de flesta. Inte min avsikt flirta.”
Skall inte gå in på alla detaljer kring vad som nu följde, men sammanfattningsvis fanns det en vilja hos båda att förstå varandra. Vi kunde fördjupa samtalet tack vare att det inte uppstod verbala/emotionella skyttegravskrig. Båda var villiga att backa från sina ”sanningar.”
Vi kan avdramatisera mycket genom att prata och lyssna till varandra. En av nycklarna är viljan till att sätta sig in i partnerns verklighetsvärld utan anklagelser och överanalyser.
Omtänksam kommunikation skapar tillit. Kärleken vill alltid väl.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kommunikation är a och o i en relation. Om inte båda är villiga till att kommunicera så vet inte jag hur man ska bete sig. Där låg en stor del av mina och mitt ex problem, vi kommunicerade inte. Han tyckte vi skulle prata när han inte va trött, alltså inte på kvällarna när barnen lagt sig. Jag ville kommunicera då för att inte blanda in barnen. Kom då på en kompromisslösning att vi försöker skaffa barnvakt och hittar på något bara han och jag så vi får prata med varandra. Men inte heller det tyckte han var någon idé. Han valde istället att åka iväg och hjälpa släktingar med allt möjligt medan jag stod själv hemma med alla barn, hus och hundar. Efter påtryckningar från mig då han ville lämna mig under sista graviditeten fick jag till ett gemensamt besök hos en familjerådgivare. Denne ansåg att vi inte hade några problem för vi bråkade inte, vi tycktes harmonisk i varandras sällskap. Men vi pratade mest om barnuppfostran och tonåringar. Inte började vi kommunicera mer för det fast vi gemensamt bestämd oss för att försöka. Trots att de nu är 2 år sedan separationen är kommunikationen angående barnen sådär. Han tycks fortfarande förlita sig på att jag tar huvudansvaret för barnen, att jag ska gissa mig till saker då han inte till exempel meddelar mig viktiga saker om barnen som jag borde känna till efter en helg hos pappan. Jag saknar inte mitt ex som partner, det är skönt att slippa leva i en relation där endast sexlivet fungerade, och knappt det till slut. Jag träffade för ett par mån sedan en man som jag inledde en relation med. Vi har avslutat relationen, inte pga brist i vår kommunikation för både han och jag insåg vikten av kommunikation, utan på att jag inte klarar att leva i en relation pga att jag ej bearbetat allt efter min 20 år långa relation. Mitt självförtroende fick sig en rejäl törn i dessa sammanhang, något folk har svårt att tro när de träffar mig idag. Men känslan av att inte vara något värd i en relation sitter djupt och i mångt och mycket bottnar det i brist på respekt och kommunikationsproblem där den ene parten ansåg att även om han sa något sårande och jag tog illa upp så kunde inte han hjälpa det för det var ett problem som var mitt. Han bad därför inte om ursäkt eller pratade med mig då jag blev ledsen och sårad. I min värld så ber jag om ursäkt om jag sårar någon, även om jag inte haft det för avsikt. Men varför skulle han göra det? Varför skulle han be om ursäkt för att jag tog illa upp eller blev ledsen av något han sa. Tror tyvärr inte att detta är unikt.
Är i ett förhållande med en man som är 15 år äldre än mig. Han är väldigt trevlig och social mot allt och alla. Det gör ibland så att jag får en klump i magen. Är så orolig över att tjejer ska tro att han raggar på dom. Han säger själv att han menar ingenting utan att det är folksom isåfall tolkar fel, för han vill bara vara trevlig. Han har nyss gått med i en tennisklubb med både kvinnornoch män. Jag är så orolig över att han ska träffa någon bättre och lämna mig. Men sen vill jag att han ska göra saker och ha sina intressen. Rädslan för att han ska vara otrogen eller lämna mig gör att jag kan inte njuta av det goda. Jag drömmer om att han avslutar vårt förhållande och sådana saker. Hur tar man sig ur detta??
Det låter som att du behöver stärka ditt självförtroende – hur öppet och ärligt kan ni kommunicera med varandra?
Han tkr mest att jag är jobbig och att det alltid är ngt med mig. Så jag försöker vara tyst. Ibland har vi bra diskussioner men han säger även att om det är ngt somkmr avsluta vårt förhållande så är det min osäkerhet. Jag vill inte vara denna personen och jag vill inte känna så som jag gör. Men han känner sig misstrodd och att jag vill kontrollera. Det har gått så långt att även om jag ställer en vanlig fråga så reagerar han och tror att det är för att jag vill kolla honom och så är inte fallet. Försöker tänka att vill han göra ngt så kmr drt hända. Jag kan inte styra det men det äter upp mig ändå
Förstår hur du känner och hur jobbigt detta är! Mitt ex är också en väldigt social och utåtriktad person som kan ”ta” alla sorters människor, vilket såklart gör honom mycket populär. Inte minst bland kvinnorna….Detta gjorde mig alltid osäker och lite svartsjuk när vi var bland folk, för ju uppfattade det många gånger som om han flirtade även om han sa att han bara försökte vara lika trevlig mot alla, oavsett om det var en kvinna eller en man. Men eftersom jag är lite mer tillbakadragen och har lite sämre självkänsla, så kände jag ofta mig mindre värd. Detta blev jobbigt både för honom och för mig. Inte för att jag anklagade honom för något men han märkte på mig att jag tyckte det var svårt och det gjorde honom irriterad ibland. Andra gånger var han mer förstående och sa att det var ju mig han gick hem med, så jag behövde inte vara orolig.
Hur tog du dig igenom det?
Det var kämpigt många gånger men jag försökte att se det som att han inte kunde förändra sin personlighet bara för att jag skulle må bättre. Jag anpassade mig väldigt mycket. Nu tror jag ju inte att det var enbart pga detta som han så småningom lämnade mig men han tyckte många gånger att det var jobbigt att vi var så olika när det gällde den sociala biten.
Hur man uppfattar att någon flörtar eller är flörtig kan jag tycka är en subjektiv upplevelse. Jag kan nog vara rätt flörtig ibland privat, men aldrig i mitt yrkesliv. Man kan ju komma människor nära utan att vara flörtig kan jag tycka och i mitt yrke vill jag nog uppfattas som professionell. Jag tror att människor i kris kan vara ganska sårbara. Hur denna kvinna uppfattade detta vet jag inte men jag skulle inte köpa att någon var flörtig för att det ingår i deras yrkesroll… Visst jag har patienter som flörtar med mig men det måste ju jag kunna hantera
hm kanske skulle prata om detta så parterna har samsyn, men hur gör man då när dom är olika? om han inte vill att ngn ska röra överhuvudtaget och jag kan tänka mig att låta det hända saker t ex vid dans? och vad är ok? var går gränserna? om jag ska gå efter mina så är de ju längre fram än hans? bestämmer hans ilska och äganderättskänsla vad jag ska tillåta? och om jag inte får uppskattning och känslan av att han övrhuvudtaget vill ha mig ska jag då ta den där jag får den och nöja mig med smulorna eller göra slut? hm mkt att tänka på som vanligt tack för hjärngymnastiken 😉
Vet inte hur eller vad jag ska göra. Jag och min sambo har haft en tuff tid bakom oss men tagit beslutet att fortsätta. Älskar henne över allt annat och vill verkligen att vi ska få en bra framtid tillsammans. Vi har pratat om att förlova om oss och även planerat giftermål. Misstankar finns fortfarande att hon har mer än vara vänkontakt med en kompis på jobbet. Har även sett att hon har ett aktivt konto på en dejtsida. Oron växer hela tiden, men man vet inte hur man ska konfrontera detta. Väntar hon in något ”bättre”, är hon inte sann med vad hon känner för mig?
Om ni haft det kämpigt ett tag kanske det inte är optimalt att prata förlovning och äktenskap.
Om du har misstankar. Vad grundar det sig på?
Hennes agerande eller att du läser in saker?
Är hon aktiv på dejtingsajt?
Sluta misstänkliggör henne.
Fråga henne.
Om ni.ska sluta ha det kämpigt och tom gifta er någon gång, är det viktigt att kommunicera, ha tillit och inte misstänka varandra.
Oj, det där lät inte bra.
Hur ska man kunna bygga vidare med någon som har ett aktivt konto på en dejtsida?
Har man haft en tuff tid innan så skulle jag nog oxå tolka det som att hon väntar in något ”bättre”.
Ställ en rak fråga till henne om det där och tänk efter hur du vill ha det. Kan inte vara roligt att leva med osäkerheten. Man måste kunna lita på varandra.
Kram till dig Kalle
Nog bara att ta tjuren vid hornen.
Hur jobbigt det än är tror jag inte det finns något annat att göra än att
ni sätter er ner i lugn och ro och pratar.
Vad är värst. Rädslan att få fel svar eller leva i ovisshet ? Ena är pest andra är kolera.
Du kan utan omsvep förklara dina känslor för henne och du kan be henne förklara för dig det du funderar på eller är orolig över.
Känns det jobbigt att prata kanske du kan skriva ner dina känslor.
Har jag själv återigen börjat göra.
Och om ni har haft en tuff tid bakom er. Hitta en bra terapeut, om ni inte redan har en, och så reder ni ut allt som ligger i bagaget med professionell hjälp.
Där finns inget att spara på. Det kan annars äta upp er inifrån.
”After the storm there’s a golden sky………”
Så fina ni är som peppar varandra Peter:-)
Man känner sig väldigt kluven när hon pratar om den framtid vi har planerat, kallar mig älskling, vill vara nära och mysa. Har tagit upp min oro ang oss flera gånger och då blir hon arg eller irriterad och säger att det inte är något, att jag inte behöver oroa mig och om jag inte kan lita på henne så finns det inget att bygga på. Man frågar sig själv im hon mår bra av att leva i en lögn, detta fallet mot sig själv. Om hon inte trivs varför fortsätter hon själv då?
Det jag funderar på efter att ha läst dina tankar Kalle är om du verkligen älskar henne. Du verkar inte litq på vad hon säger. Du lägger skulden på att hon inte är sann mm.
Men hon kanske är sann, medan du bygger upp föreställning om annat trots att hon svarar på dina frågor. Vill du ha rätt i dina misstankar trots att de inte är rätt.
Jag sitter just nu i en sits där jag efter 6mån blivit dumpad för min svartsjuka som bottnar i låg självkänsla. Jag vill absolut inte förringa mitt problem men har aldrig rotat i dator, telefon, ställt några ultimatum, skrikit och kastat saker. Aldrig ens tänkt den tanken!
Jag har bett honom att inte prata dagligen om sina kvinnliga bekanta eftersom jag triggas av det. Jag har oxå sagt att jag blir ledsen när han säger hur otroligt vackra hans kvinnliga bekanta är. Jag är fullt medveten om att problemet ligger hos mig, tro mig! Jag har bett honom om hjälp med att visa hänsyn så att jag kan få jobba med min självkänsla (inte gjort över en natt) och få lite tid att jobba med känslorna som triggar igång min svartsjuka men han vägrar! Han säger att jag inte låter honom vara sig själv. Han säger att han inte tänker/vill hjälpa mig för problemet är mitt. Känns som att han pratar ännu mer om sina kvinnliga bekanta för att trigga mig att reagera så att han kan få bli arg på mig. Han säger att jag bara är ute efter att bråka och tjafsa. Känner mig orättvist behandlad av honom och otroligt ledsen över att han inte tycker att han ska hjälpa mig.
Är man inte två i en relation? Vi hjälptes ju åt med andra saker så varför inte detta? Man ska absolut inte göra om sig för någon annan men begär jag för mycket genom att be om lite hänsyn? //Ledsen
Jag har liknande problem, förutom att jag är den som säger åt dig att problemet är ditt. Jag och min sambo har varit tillsammans i drygt tre år och varit goda vänner över fem. Vi är bästa vänner och kan verkligen prata om allt, nästan. När det kommer till förflutna saker, så som mina ex eller tidigare förhållanden blir han kall som en sten. Ibland så kan bara blotta tanken på något som jag har gjort innan jag träffade honom göra honom ledsen och försjunken i tankar. Jag har försökt många gånger att prata med honom om det här, till och med när det händer försöka prata honom ur det. Jag upplever det som att han kommer in i något mörk hål när de här svartsjuka tankarna kommer över honom, och han har svårt att hitta ut. Min egen tanke är att det här bottnar i hans självkänsla, men hur ska jag få honom att förstå det? Hur kan jag hjälpa honom i det här? Det är trots allt en svartsjuka som bottnar sig i något som redan har hänt, och ingenting jag kan ta tillbaka eller ska be om ursäkt för.
Jag håller helt med om att vi är två om det här förhållandet, men jag ser inte hur jag kan hjälpa honom hitta hans egen självkänsla och samtidigt förstå vikten av det i vårt förhållande. Det här tär på mig också, att behöva se honom så ledsen över något jag inte kan rå för. Hur kan jag hjälpa honom?
Linnéa, du har helt rätt att problemet ligger hos din sambo och i mitt fall hos mig! Svartsjukan bottnar i en låg självkänsla. Din sambo verkar inte ha insett att han har problem. Det är steg 1 i processen. Nästa steg är att hitta verktygen för att kunna jobba med sig själv. Ens partner kan inte göra det jobbet åt en men det är nog viktigt att man har en partner som förstår och försöker hjälpa till så gott det går. Du har ju en vilja att hjälpa din sambo genom att prata med honom och försöka få honom på bättre tankar! Det är fint tycker jag!
Jag kan bara gå till mig själv – jag har problem, jag är medveten om det, jag har sagt det till min partner, jobbar på det och ber min partner hjälpa mig genom att INTE dagligen berätta om alla hans otroligt vackra kvinnliga bekanta men han anser att det är hans rätt och då ramlar jag ju ner på ruta 1 hela tiden. Vad vinner han på att trigga mig ännu hårdare? Jag tror inte att han skulle uppskatta om jag satt vid nästan varje middag och berättade om mina manliga snygga vänner eller att jag ätit äffärslunch med en man som var otroligt läcker? Vad vill man få ut av det?
Han håller på med maktspel Norpan: få dig känna svartsjuka, så att du är i underläge. Narcissistiska drag i honom?
Åh tack snälla Michael för det svaret! Jag kommer fortsätta jobba aktivt med att bygga upp min självkänsla men det här kommer göra allt mycket lättare!
Önskar dig & alla andra här en fantastiskt helg! //Ulrika
Jo nu när jag läst om narcissistiska drag så finns det en del som stämmer överens.
Klarar man att leva med en sådan person utan att behöva stå tillbaka själv?
Jag har lästa de flesta inläggen här, från er som är svartsjuka och er som har en partner som är det. Som jag ser det finns det (minst) två sidor av det här. Ja, svartsjuka bottnar i låg självkänsla. Men samtidigt finns ju inget skäl att ge näring till den i onödan.
Jag har själv tendenser till svartsjuka. Jag gillar inte att höra om min partners före detta män. Det kan starta filmer i mitt huvud, och ju fler pusselbitar jag får, desto mer detaljerade blir filmerna. Jag skapar historier som förstör mitt liv här. Jag citerar Kay Pollack: ”Vilka historier hittar du på för att hindra dig själv att vara lycklig?” För det här är historier jag hittar på. Jag var ju inte där. Det var hennes liv före mig, som jag inte egentligen vill ha någon synpunkt på.
Jag blev medveten om det här i mitt nuvarande förhållande. Svartsjukan exploderade på ett för mig oväntat och chockerande sätt, inom mig. Jag fick coachning i den vevan och identifierade det här som låg självkänsla hos mig. Jag började associera och leta i mig själv, med hjälp av terapi jag tidigare gått i. Jag gissar att det hela bottnar i en mor som var hämmad i att visa kärlek. Men strunt samma om den hypotesen stämmer. Viktigare är att bli medveten om den starka känslan som triggas, se den för vad den är, men inte agera på den. Observera den.
Då kan jag ta nästa steg. Jag måste inse att jag aldrig kan påverka om min kvinna är otrogen, lämnar mig eller tänker på sina ex i hemlighet. Det enda, enda jag kan göra är att vara min partners bästa valmöjlighet. Om jag är stabil och kärleksfull, då ser hon mig och väljer mig. Och om hon väljer annorlunda är det hennes problem.
En annan sak jag måste göra upp med är mina illusioner om andra människor. Varför är jag orolig för att min kvinna funderar över vilka män som finns att välja på i hennes liv? När hon väljer mig fast hon funderat på andra är det väl snarast nåt att vara stolt över? Och viktigast av allt: Jag funderar ju själv över mitt förhållande, jämför någon gång med ett ex, funderar kanske på om det blir vi eller inte. Minns min före detta när något påminner om henne, och minns det som var fint med henne. Varför skulle inte min kvinna göra samma sak? Vi är ju alla människor, vi tänker alla på vår egen lycka!
De här reflektionerna, samtidigt som jag arbetar på min självkänsla, kan hjälpa mig komma vidare.
Men sen till den andra sidan: Jag kanske inte vill höra detaljer om min kvinnas gamla relationer. Till exempel fick jag veta i detalj om saker hon gjort för sina ex. Hon gjorde inte samma sak för mig. Samtidigt säger hon att hon älskar mig mer än dem (och menar det, för hon kan i princip inte ljuga). Det skapar ett slags dubbla budskap som stressat mig och lett till långa funderingar: Varför? Vad känner hon? Kände hon trots allt mer för dem? (Till slut kom jag fram till att de nog dragit sig undan och att hon ansträngt sig för att behålla dem.)
Jag tycker man kan säga till sin kvinna: Älskling, om du har något särskilt du vill lätta ditt hjärta om, så får du gärna berätta. Men annars är jag inte så intresserad av vad du gjort med andra män. Och jag bör kunna få respekt för att jag inte vill veta allt, så att jag slipper fantisera ända in i sängkammaren.
Så återigen finns två sidor: Att arbeta med sig själv, sin låga självkänsla. Att därigenom bli mer medveten om sitt värde, se verkligheten som den är, och agera tryggt och stabilt trots de impulser som ändå kan dyka upp. Därmed kan jag bli min kvinnas bästa val.
Men att också avstå från att stressa en svartsjuk partner med detaljer. Varför måste man berätta om sina ex, kan man ju också fråga sig? Särskilt när han mår dåligt av det. Är det för att briljera över hur många man haft, hur erfaren man är? Eller något annat? Där finns också utrymme för självreflektion.
Undrar också om det finns en skillnad mellan män och kvinnor här? Generellt vill ju kvinnor behandla saker genom att prata, medan män vill hålla undan det som gör ont. Kan vi finna en medelväg? Tycker kvinnor att det är lite sexigt att deras man haft många innan, medan en man vill vara ensam i hagen? Två tjurar går ju inte bra ihop. Då blir det ilska och aggression. Reflektioner?