Det går inte undvika att lägga märke till paret i butiken; det är uppenbart hur förälskade de är. Uppslukade av varandras närvaro. Ser hur omgivningen smittas av gnistan de utstrålar. Oerhört vackert att se och samtidigt en påminnelse till dem som tar varandra för givet.
Frågan är viktig: hur känner sig min partner med mig nära? Kan hon/han slappna av och vara sig själv? Och om du är singel: hur skulle du vilja att en annan mådde med dig vid sin sida?
Något av det bästa vi kan göra för den vi delar tiden med, är att se och bekräfta det bästa i dem. Att lyfta fram det enastående de kanske inte kan se i sig själva. Vår attityd är allt!
Säger det igen: det bästa vi kan göra för alla former av relationer, är att se till att må bra i den egna personen. Om du vet med dig att det finns sådant som inte är hälsosamt för dig och kvinnan/mannen vid din sida, så gör det absolut nödvändiga: förändra! Inga bortförklaringar och överslätande. Kärleken vill väl. Vill dig själv väl så att du kan ge ditt bästa jag.
Hur pratar du med henne/honom? Vilket är ditt tonläge? Hur är dina beröringar? Känner hon/han sig riktigt respekterad och värdefull? Kan du höra det som ligger bortom orden?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata? Kontakta michael@separation.se
Oj så vackert skrivet…jag vet bra hur jag vill att mina vänner ska känna sig. Trygga, alltid välkomna, de ska våga prata med mig om allt, lyssnade på, stöttade, älskade. Och mina kusinbarn Alex å Noel som jag verkligen, verkligen älskar av hela mitt hjärta, sådär självklart som det känns i hela kroppen varje gång vi träffas. När jag får lukta på dom, hålla dem i min famn å leka med dem. Min lillebror, som är vuxen å lever sitt liv i fart å fläkt i södra Sverige. Men jag vet att han ringer mig om han behöver pepp, stöd, tröst etc. Så vill jag att mina nära ska känna att de kan göra med mig. Jag vill alltid ge trygghet och stöd och värme. Och glädje med många delade skratt. 😀
Åhhh….Du skriver så fantastiskt fina saker. Sätter alltid igång en massa tankar……kram å tack för underbar sida! Rekommenderar den till alla nära och kära!
/A
Ja, jag gav och gav. Han växte nog mycket utav all kärek jag gav. Det är underbart att ge, men till slut måste man få tillbaka också. Han tog så förgivet att jag gav så när jag väl behövde lite ”instättning” på mitt kärlekskonto, blev han istället lite kall och ifrågasättande. Han hade inte förmågan, glömde, vad vet jag, men att ge tillbaka är väldigt viktigt. Nej då blev jag istället krävande från hans sida. Det blev många bråk och till slut fick jag till och med någon örfil. Jag har ett bra och varmt hjärta som är gjort av det bästa materialet för den/dem som bryr sig. Jag sparar min energi och hjärta åt dem och mig själv.
Precis så hade jag det också! Och jag håller med dig; nu sparar vi vår energi till de som bryr sig!
Fick ett bra råd av en vän när jag undrade; hur i all världen ska jag känna igen en bra man (har precis gått på pumpen igen). Hon sa; vänta till du möter den man som driver processen, inte den fysiska processen för att få dig i säng, men den mentala processen, han som anstränger sig för att få möjlighet att träffa dig, som anstränger sig för att lyssna på dig, för att se var du är och vad du behöver.
Tråkigt att höra Marianne att den man du träffat inte var rätt man… Mister man en står det tusen åter.
Det märkliga är att att han tyckte verkligen att han också gav. Å det gjorde han ju så klart. Men hans och mitt ge och ta är inte på samma nivå.
Kram på dig Marianne så här mitt i allt:-)
Jo, jag känner igen det där med att ge och ta inte är på samma nivå.
Kram tillbaka till dig!
Michael, skulle du då – utifrån det du skriver att man bara kan fungera fullt ut i en relation om man mår bra i sig själv – säga att det är kört att försöka få det bra om den ene mår väldigt dåligt inombords?
Är några år in i en relation och sambo sedan 1,5 år, och det har bara blivit sämre… Så länge vi inte bodde ihop märkte jag inte av hans jobbiga inre, även om han berättat om det. Men jag har nu allt svårare att se hur jag ska orka leva med någon som är så missnöjd med allt och alla. Inkl som jag allt mer känner det, mig och det gemensamma liv vi ville skapa men som mest körs i två parallella spår utifrån hans rutiner, resp mina rutiner. Svårt att skapa NYTT gemensamt? Undrar om jag är en ”räddare”, att det är därför han var så drivande i att vi skulle flytta ihop, och där jag ju glatt följde med i drömmen och vågade ta steget. Det är tjafs om det mesta, och hans villkor gäller, eller så mitt och en outtalad tacksamhetsskuld som följer med.
Kan man fungera i/förbättra en relation med någon vars inre är trasigt och bittert? Är jag för otålig som ”klagar redan efter 1,5 år” men det är ju samtidigt lång tid…
Eva, jag tänker så här:
Det är inte kört att försöka få det bra om den ena mår dåligt, men det förutsätter att den som mår dåligt – eller båda, så klart – är medveten om det, och åtminstone försöker göra något åt det. Att man kan prata om det tillsammans. Att man tillsammans hittar vägar som leder framåt, utan att den som mår bra tar alla smällar och på sikt också mår sämre. Att den som är starkast för stunden känner att det faktiskt ger något att fortsätta ge, att man åtminstone får tacksamhet tillbaka. Som nyseparerad känns det här som självklarheter, men mitt inne i en relation är det inte lika tydligt.
Jag har varit den som mått dåligt, redan från början av en lång relation, och tror att det inte var ett hinder i vår relation. Jag har tagit hjälp utifrån i flera omgångar, jobbat mycket med mitt inre och med min fysiska hälsa, och pratat med honom om det. Och det gav resultat efter många, många år, för mig.
(Men däremot att han tyckte det var praktiskt att det var så, för han kunde skylla alla problem på mig och mitt mående, och när jag mådde bättre och var starkare och började säga ifrån och kräva att han tog sin del av relationsproblemen blev det jobbigt, han såg inte att han skulle behöva ta ansvar, jag började plötsligt kräva en massa saker, och då gjorde han slut – men det här var ett sidospår.)
Jag har ju inga svar åt andra, var och en måste hitta sin egen väg. Men min erfarenhet är att nej, det går inte att få en fungerande relation med en partner som har ett trasigt inre. Hen måste läka sig själv först innan det går att bygga något fungerande gemensamt. Jag försökte hjälpa honom att läka i tio år, och blev sedan lämnad. Dt är är inget jag rekommenderar åt någon…
Vilken fin text Michael! Känner att jag blir var när jag läser den. Den ger hopp att jag verkligen kan förändra det jag vill förändra..
Samtidigt så bekräftar den det som jag tycker är så viktigt som är en så stor del i mig att se och lyfta fram de goda och positiva egenskaperna och saker min familj/vänner/ kollegor gör eller hur de är..
Ha en fin forts tisdag
Kärleken vill väl. Vill dig själv väl. Så sant!
I mitt fall just nu handlar att vilja mig själv väl att släppa taget om situationer, relationer och män som inte vill mig väl. Jag som för bara en vecka sedan hade förhoppningar om en ny relation är idag i att jag inser att jag åter mött en man som ser endast till sig själv och sina behov.
Och jag måste tillstå att jag är heligt urless och f-bannat trött på självgoda män som upphöjer sig själva och endast ser till sig själva och sina behov. Och det bästa jag kan göra när jag möter, och av gammal vana fortfarande inleder något med sådana män, är att när de sedan kommer med sina lama ursäkter kring varför jag inte är rätt för dem så är det för mig att inte ge tillbaka med bitterhet, ilska eller frustration. Nej, jag ger tillbaka med vänlighet. För det är en sådan människa jag vill vara. Jag vill ge världen tro, hopp och kärlek. Och jag VÄGRAR att ändra på det för att jag möter män som inte ser världen på samma sätt.
Så jag svarar vänligt på avspisandet och sedan tänker jag; nu sätter jag honom i hörnet därborta tillsammans med alla andra självgoda män jag stött på. Och jag har inte tid att ägna ens en sekund i bitterhet och ilska på dem. För jag är redan långt borta. Jag har ett helt liv att leva och jag vill inte spilla en sekund på att ”uppfostra” vuxna män genom att få dem att se reson. Ånej, jag är redan långt borta, de kan stå där i sitt hörn och vara små, jag har inte ens tid att se bakåt.
Så att möta avspisanden med vänlighet och sedan fullständigt släppa taget och gå vidare med mitt liv – det är just nu mitt sätt att behandla mig själv väl.
Marianne; ge inte upp. Det måste finnas män som insett betydelsen av att ifrågasätta sig själv, komma närmare sitt inre och bekräfta sig själva. Att inte stjäla energin från sin partner, utan ge kravlöst.
Önskar dig en god jul och gott nytt!
Tack Håkan! Och självklart ger jag inte upp! Skulle jag ge upp tron på kärleken så skulle det vara att ge upp tron på livet.
Och du och de andra män jag möter här på bloggen visar ju att det finns män vågar titta inåt istället för att stjäla energi från sin parter. Du är väl en sådan man? I alla fall på god väg att bli? När jag blir lite modfälld tycks det bara som att ni är så få.
Önskar dig en underbar jul och ett glatt nyår!
Vad fint skrivet!
Inser att den man jag har en relation med är just någon som vill veta vem jag jag är och vill utvecklas som människa tillsammans med mig!
Vi växer tillsammans och var för sig.
Det är en annorlunda resa som känns i hela kroppen och själen.
Vi känner en tillit till varandra och kan även genom ett fint ord, en lätt smekning elller en ny reflektion komma varandra nära och ändå ha kvar vår innersta kärna.
Blir det flummigt?
Och jag känner en attraktion. Han är man och jag kvinna.
Vi har inte bråttom och det känns skönt att få ta tid att lära känna varandra .
Kram på er alla
God jul