Vilken bra fråga en av bloggvännerna ställde: ”Hur tänker ni att jag gör om jag inte låter nån ta mig för given?”
Hur gör man för att inte ”sälja sig för några gryn?”
Jag har själv praktiserat motsatsen och det ger en hemsk känsla av maktlöshet.
Låt mig börja med en fråga – vad fungerar BRA i ditt liv? Ge frågan lite tid. Även om det bara skulle var en enda liten till synes obetydlig sak. Vad är du nöjd med? Vad kan du känna tacksamhet för?
Ställde frågan till en person som blivit lämnad och svaret blev: ”mitt utseende. Men även det håller på att falna. Ser du mina mörka ringar runt ögonen?” Jag såg dem, men också en öppning:
”Hur kan du göra för att ringarna kring ögonen skall gå tillbaka?”
Svaret blir: ”genom att sluta sända sms på nätterna som jag vet att det ändå inte blir någon respons på.”
Självklart finns det djupare skikt än att sluta sända meddelande och be om kärlek, men någonstans måste vi börja. Gräva där vi står. Fråga oss själva: ”vad gör mina handlingar med mig? Hur påverkar ångesten mig och hur länge håller lindringen i efter ett skickat sms?” Inte många minuter innan paniken smyger sig på efter ett icke svar.
VI BEHÖVER ETT MÅL ATT LÄNGTA TILL. EN MENTAL BILD SOM VÄCKER LUST. NÅGOT SOM ÄR STARKAREN ÄN BEDJANDET OCH REAPRISET: ”SNÄLLA, GE MIG VÄRDE!”
När vi lyckas avstå, växer självförtroendet en aning Vi misslyckas kanske några gånger, men vinner även segrar. Ringar (inte runt ögonen) sprider sig på vattenytan och ”smittar” av sig på andra områden. Ett trappsteg åt gången. Vårda framgångarna.
Det är svårt. Det är ingen mening att låtsas som annat, men vad är alternativet?
Hur villig är du att förlora det som du faktiskt är nöjd med?
Genom att hålla kvar vid frågan i rubriken, kommer svaren gradvis att växa fram. Rätt frågor till oss själva ger struktur. Det är som att hänga upp kläderna som ligger i en röra på golvet och stolar, på galgar så att vi hittar det vi letar efter utan att behöva panikrota.
Hur gör jag för att inte låta någon ta mig för givet? Vad är självvärde?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag kan bara hålla med …. det kommer ett lugn så småningom , steg för steg, och ger oss lite mer kraft på vägen, när vi inte ger upp . Och just där kan man ta de djupa andetagen och ladda upp sig .
Mina barn säger att jag är för snäll. Mina vänner och arbetskamrater säger att jag är för snäll. Min släkt säger att jag är för snäll. Jag tycker inte om bråk och tjafs. Jag undviker det men jag är heller ingen mespropp. Tycker bara att livet är för väderfullt för att bråka. Det är väl inget fel i att inte vilja bråka. Tycker det är bara onödigt. Nu har det blivit bråk i skilsmässan. Kanske det är förståligt när han har gått och ljugit bakom ryggen i ett halvår och är tillsammans med någon som kunde vara hans dotter. Vi har barn som har gått samtidigt på skolan med henne. Jag tycker det är äckligt. Pedofilaktigt. Våra barn hatar henne. Och jag förstår dom. Men jag själv mår bättre och har börjat dejta. Men sveket och lögnerna sitter som en spik i hjärtat. Att lita på nån igen blir svårt. Tror inte jag kan släppa in nån i mitt hjärta igen så som jag gjorde med honom. Har alltid trott på öppenhet och ärlighet. Kram
Förstår dina känslor Eva, men påminn dig själv om att alla män inte sviker. En dag är det inte omöjligt att ditt hjärta till en annan åter öppnats.
Jag är en mycket social person som tycker mycket om människor, jag gillar att prata o umgås både med vänner, bekanta o även helt okända människor…..Mitt ex var inte social och ville nästan aldrig följa med till vänner……det var inte så roligt att alltid åka själv eller tjata till sig hans sällskap. I relationen så gav jag upp många av mina möten med andra människor pga detta även fast det inte kändes rätt….livet blev liksom fattigare. Jag menar inte att han alltid måste vara med mig men hade önskat att han fler gånger hade velat det för min skull….. Det blev istället att jag svek mig själv.
Du beskriver vikten av att behålla sin identitet i en parrelation. Lätt att ”ge bort” sina intressen, men förr eller senare hinner det ikapp.
Hej Michael! Denna frpga kanske inte passar in i din blogg, men du verkar så duktig på just relationer att jag ställer den…. Har i helgen varit hos min syster som jag älskar!! Problemet är hennes man, vet inte varför men känner mig liksom aldrig bekväm i hans sällskap….Han anmärker på ord o frågar på ”ett-gåpåigt-sätt” känner mig hela tiden på min vakt….gör jag ngt fel i hans ögon kan han säga ifrån på ett högst otrevligt sätt, eller skratta om jag säger gör ngt fel( förminskar mig har jag förstått gnm din blogg) märker att även barnen oxå drar sig undan honom… Allt ska ske på hans sätt, sa ifrån en gång men gör inte om det, han är hög chef på sitt jobb och en riktig besserwisser. Han är likadan mot min syster men hon kan hantera honom och säga ifrån alt. Böja sig. Jag känner bara att jag vill inte längre åka upp o hälsa på, vi måste alltid bo över då det är långt avstånd oss emellan. Hur ska jag bära mig åt, jag kommer ju alltid behöva träffa honom på olika högtider! Jag har bara en syster men vill hellre vara där när mina föräldrar är där oxå. Min gubbe säger inte så mkt, han drar sig undan eller går ut, han tycker inte heller han är den lättaste……kram från mig!!
Självvärde..
Innebär för mig att veta vart mina gränser går och säga nej där..
Om de ändå inte respekteras så måste den relationen brytas. Dvs inte rea ut mina gränser och låta någon förminska mig..
Har precis övat det på min bror.
Han vill inte ta ansvar för sin del och då får det vara. Tufft, jobbigt och det gör ont. Men jag har upprättat mig själv. Satt min gräns och känner mig faktiskt stolt över mig själv.
Nu får det räcka med sjuklig anpassning och tåtassande för att hålla husfriden uppe.
Jag har bestämt mig. Relationer ska vara respektfulla och ett ömsesidigt ansvarstagande. Annars får det vara.
❤️❤️❤️