Vem har inte befunnit sig i lägen där vi efteråt tänker: ”hur kunde jag sjunka så lågt? Vad tog det åt mig?” Efteråt står vi där iklädda en t-shirt med texten: SKAM.
Vi har alla ”triggers” som kan sätta igång märkliga reaktioner. Egentligen är det inte ett dugg konstigt, utan något väldigt normalt och mänskligt. Det finns många djup inom oss och en hel del av dessa kan kopplas till när vi var små.
Minns när jag gick på dagis och en ”kompis” sa något dumt. Mitt svar blev: ”min pappa är polis!” Han svarade (av någon anledning) ”min pappa är brandman. Jag: ”min pappa är polis OCH brandman!”
Dessa barnreaktioner slumrar fortfarande inom oss och kan röras upp till ytan under de ”rätta” omständigheterna. Tyvärr tar de sig inte alltid lika lågmälda uttryck som i dagisexemplet.
Separationer gör i de allra flesta fall ont. Mycket ont eftersom de skakar om själva grundtryggheten (även om det inte varit bra i relationen på länge): VI, familj, värme, förutsägbarhet, vän, stabilitet, gemenskap m.m. Våra emotionella bilder kring hur det borde vara, kolliderar med en iskall verklighet av icke närhet.
När vi känner oss maktlösa, missförstådda och oälskade reagerar vi inte sällan på en grundläggande nivå som har sitt ursprung i rädsla. Som barn var vi medvetet eller omedvetet oroliga för att förlora föräldrar, ett husdjur, syskon, skilsmässa etc. Vi hade kanske inte ens ord för känslorna.
I stressade situationer kan våra barnjag aktiveras och hamnar då inför den övermäktiga uppgiften att ta hand om vuxensaker. När vi kan se detta blir det en förhoppningvis lite lättare att visa förståelse för andra och oss själva. Vi har ju som sagt många olika skikt på insidan.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ja det här stämmer! Våran beskyddarinstinkt är kraftig mot dom som står oss nära. Att försvara det som står oss kärt är naturligt. Att skydda familjen är en stark naturkraft. Sedan att det är partnern som har problem och gjort fel ser vi inte då. Utan det är den nya som kommit in i bilden som får ut för alltihopa. Det är den personen som har slagit sönder familjen.
Växte upp med en ensamstående mamma och en pappa som ibland fanns där och ibland inte fanns där och det är klart det har påverkat mig otroligt mycket mer än jag förstod innan seperationen. Efter seperationen var jag som ett vilset barn och övergivenhetskänslan kom som en chock. Den jag känt så många gånger som barn men som jag efter ett tag lärde mig trycka bort och acceptera att jag kommer att bli ”övergiven”.
Men det är märkligt som du skriver att man vet att man klarar sig och man har vänner och även familj och allt men ändå man blir som ett barn och tappar helt fotfästet. Väldigt starka krafter som sätts igång.
Har aldrig mått så dåligt som efter seperationen mycket på grund av allt annat som kom upp på ytan som jag burit inom mig MEN som du skriver så många gånger, NU har jag fått chansen till att växa och ta tag i mitt bagage och bli ett bättre JAG. Så hur jävligt det än varit så är detta nog det bästa som hänt mig. För mig själv och min nästa tjej.
Tack för allt stöd din blogg ger.
Tack själv Mattias för att du är med och gör det här forumet levande. Smärtsamma men viktiga erfarenheter du gjort. Allt det bästa till dig!
Säker på att det hjälper många andra människor, men för mig blev det sådär obra att läsa inlägget. Det blev så uppenbart på ett sådär käftsmälligt vis …den där förstördheten..
Michael!
Publicera inte min föregående kommentar är du snäll!! Jag vet inte vad som hände där.. Min impulsiva sida i kombination med att luften fullständigt ur mig.. Dumt av mig!
Flåt..
Kram
//Sandra.
Du behöver aldrig be om ursäkt för att du känner som du gör sandra. Det här är en varm och tillåtande plats. Kram
Tack för dina dagliga, kloka ord. Dem ger ny kraft och sätter igång tankar. Läser dem varje dag och det ger såå mycket ska du veta Michael Larsen!
Tack snälla Yvette! Det känns härligt att höra. Önskar dig en fin dag:-)
Precis. Barndomssåren kommer upp till ytan vid en skilsmässa..
Övergivenheten och annat gör sig påmint…
Men också en möjlighet till en ny gryning.. Att få växa och göra klokare val i framtiden..
Storstädning av själen gör ont.
Men det är som det ska.
Knoppar gör ont när de brister..
Delar här med mig av en fin dikt som hjälper mig just nu:
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
❤️
Tack för vackra insiktsfulla ord Eva.