Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i, där frågorna ställs direkt eller indirekt: ”är ja normal? Är jag unik? Lever jag ett bra liv?” Detta är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.
Så här tror jag att det är: många, och jag menar verkligen många, känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut eftersom spegeln inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt vilket är någonting vi värjer oss mot – oavsett kostnaderna.
DET ÄR SOM OM PARTNERN ÄR KVITTOT PÅ ATT VI HAR ETT VÄRDE – ATT VI FINNS HELT ENKELT.
Många (inklusive jag själv en gång) hamnar i ett existentiellt vakuum då relationen till den bredvid stängs av. Plötsligt är det som om ingen kan tala om för oss att vi ÄR EN PERSON. Detta får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att livskraften är på väg att sippra bort.
Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.
I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!”
Det är som om vi hellre lever i en totalt utarmad parrelation än att kastas ut i tomrummet. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen – det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.
Vad händer på sikt med oss om navelsträngen på ytan verkar vara hel, men inget näringsrikt blod kan passera? Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?
Varför tror du att människor så snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Svaret är: det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga: ”Du ÄR genom att jag SER dig!”
En tanke till dig min bloggvän: tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via ögonen från en annan. Handlar inte om någon ”ensam är stark” självisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden: ”här är jag. Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i kontakt med underlaget där jag står – upprätt. ”
Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor i dig får slå fäste.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag tror också det är viktigt att kunna vara lycklig ensam. Men kärleken och bekräftelsen från någon annan är underbar. Dock måste man inse att ta steget därifrån om det är destruktivt eller på andra sätt inte bra nog.
Håller fullständigt med dig Jennifer:-)
Riktigt bra formulerat och SÅ viktigt.
Läser många av dina kloka funderingar, TACK!
Tack själv Ea:-)
Då måste jag få fråga. ..med tanke på att så många män snabbt kastar sig in i nya relationer ( har hört detta av såååå många) är det därför? För att deras behov av att bli sedda är större än kvinnors?
Jag har fått för mig efter alla berättelser jag hört kring detta inklusive min egen exman. ….att män inte klarar av att vara själva.
Du är väl ett undantag
Har tvingats lära mig vara ett undantag i så fall Linda K – tror det ligger mycket i det du säger om att män har svårare än kvinnor vara ensamma. Dock tror jag mig kunna se att kvinnor och män blir alltmer lika varandra i beteenden. Vad säger ni andra? Blir vi alltmer lika varandra, eller? Generellt sätt tror jag dock att män har mindre socialt nätverk och därför också har större behov av att snabbt hitta en ny partner. Kanske är vi män inte lika emotionellt starka?
Hmm.. Jag tror inte skillnaden är så stor egentligen, mer att det handlar om hur man är som person oavsett kvinna eller man.
Och om det går fort eller ej behöver inte betyda att det är för att komma över nåt behov man har.. Även om det sker i många fall.. Men det kan lika gärna hålla, länge…!
Tror du inte att det beror på vilken plats inom oss som vi fattar besluten ifrån Lin? Har märkt (mig själv inkluderat) att vi människor gärna vill tro att vi är mer medvetna och avslappnade än vad vi egentligen är. Som jag ser det handlar allt om behov, om än på olika nivåer. Hur fria är vi egentligen i våra val?
Jag tror att man kan fatta beslut som kanske inte är helt genomtänkt beroende på hur man mår, absolut. ( om det var det du menade 🙂
Oj, oj, oj vad du är bra på att ”ringa in”. Känner igen massor av det du beskriver. Existensiellt vacuum det är VÄLDIGT bekant…
Precis så jag vill att du/ni skall känna det ni besöker bloggen Anette – igenkänningsfaktorn superviktig. Jag skriver alltid utifrån en magkänsla.
Många kloka ord att fundera över….
Jag är en person som egentligen inte har svårt för att vara ensam, kan t o m trivas med det. MEN….det är skillnad på en ensamhet man själv har valt och en påtvingad ensamhet. Jag har inte valt att bli lämnad och därför känns det hårt. Samtidigt är det ju så att jag skulle inte vilja att han stannade kvar hos mig om han inte ville vara med mig, inte älskade mig längre….Det är komplicerat.
Det jag känner nu, är att jag fortfarande är så uppfylld av kärleken till honom och jag vet inte riktigt var jag ska göra av all denna kärlek. Det låter kanske motsägelsefullt, eftersom jag samtidigt är så full av sorg och sårade känslor. Men sorgen kan jag på något sätt bära för jag antar att den förr eller senare klingar av….
Jag vet inte om det är så att män kastar sin in i nya förhållanden för att de generellt har ett mindre socialt nätverk, det är nog olika från person till person. Jag som kvinna ”borde” ju ha ett större socialt nätverk än mitt Ex, men det har jag inte, jag har mycket få människor omkring mig och de jag har kan jag inte vara så förtrolig med så att jag kan berätta om hur jag har det och hur jag mår.