separation

Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i, där frågorna ställs direkt eller indirekt: ”är ja normal? Är jag unik? Lever jag ett bra liv?” Detta är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.

Så här tror jag att det är: många, och jag menar verkligen många, känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut eftersom spegeln inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt vilket är någonting vi värjer oss mot – oavsett kostnaderna.

DET ÄR SOM OM PARTNERN ÄR KVITTOT PÅ ATT VI HAR ETT VÄRDE – ATT VI FINNS HELT ENKELT.

Många (inklusive jag själv en gång) hamnar i ett existentiellt vakuum då relationen till den bredvid stängs av. Plötsligt är det som om ingen kan tala om för oss att vi ÄR EN PERSON. Detta får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att livskraften är på väg att sippra bort.

Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.

I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!”

Det är som om vi hellre lever i en totalt utarmad parrelation än att kastas ut i tomrummet. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen – det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.

Vad händer på sikt med oss om navelsträngen på ytan verkar vara hel, men inget näringsrikt blod kan passera? Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?

Varför tror du att människor så snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Svaret är: det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga: ”Du ÄR genom att jag SER dig!”

En tanke till dig min bloggvän: tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via ögonen från en annan. Handlar inte om någon ”ensam är stark” självisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden: ”här är jag. Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i kontakt med underlaget där jag står – upprätt. ”

Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor i dig får slå fäste.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare