En psykoterapeut sa en gång: ”det är inte konstigt att psykologer och journalister ligger i topp när det gäller skilsmässostatistiken. Vi vill förstå, förklara och lyfta fram ”sanningen” och risken är att vi gör likadant i våra förhållanden. Respekten går lätt förlorad.”
Får emellanåt mail och kommentarer från människor, okända och bekanta som i all välmening undrar om mitt bloggskrivande egentligen inte handlar om egen bearbetning och varför inte jag träffat någon. Jag borde ju veta hur det här med förhållande fungerar.
Förstår det inte riktigt: använder självklart mina egna erfarenheter och insikter i skrivandet och arbetet med klienter. Som jag ser det är allt skrivande ett sorterande av tankar och känslor. Att sätta ord på upplevelser ger en känsla av frihet. När jag går upp runt kl 06.00 på morgonen vet jag oftast inte vad blogginläggen skall handla om. Det är en fantastisk känsla att se ett tomt worddokument fyllas med text som förhoppningsvis kan hjälpa och inspirera en medmänniska.
När det kommer till förhållande: nej, jag har inte någon relation av den enkla anledningen att jag ännu inte mött Henne.
När vi är upptagna med att analysera och vända ut och in på andra, missar vi våra egna blinda fläckar. Analyserande och ”oskyldiga” sanningskommentarer i en relation är osexigt. För vems sanning handlar det egentligen om?
Det kan verka harmlöst, men bristen på repsekt för en partners (eller någon annans) gränser urholkar tilliten och närheten. Visst kan det vara utmanande och utvecklande med tankeprovocerande samtal, men balansen är hårfin.
Vad tänker du?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Håller med om att det är en svår balansgång. Visst är det lätt att börja analysera andra men om man ska analysera någon så kan man ju börja med sig själv. Jag anser att man aldrig får sluta med att jobba med sig själv, sina värderingar och fundera över de handlingar man utför. Jag vill hela tiden försöka bli en bättre människa, mest för min egen skull men självklart även för min omgivnings skull. Man blir aldrig perfekt och man blir aldrig fullärd, det tycker jag är en viktig insikt.
Håller med dig till 100% cj:-) Klok kommentar.
Jag har alltid haft en önskan att förstå min partner, bli förstådd och om man så vill få fram ”sanningen”. Mina frågor har alltid varit ”varför” och ”vad menar du egentligen”. Nu har jag ju levt i ett äktenskap där dessa frågor aldrig blivit besvarade och då jag i tex en konflikt blivit stående som ett frågetecken och mannen har stängt dörren. Hur mycket jag än knackat på och försökt få respons har det varit kalla handen. Här har alltid jag känt att det är jag som inte fått någon respekt för min önskan att veta vad som gick fel. Vad det något jag sa? Vad har jag nu gjort? Resultatet av detta blir ju då att jag har tagit på mig skulden eftersom missnöjet riktas mot mig och att man sen fått höra att man är tjatigt när man velat reda ut och förstå. Jag förstår att det nog inte är detta du menar när du skriver att analysera och vända ut och in på andra men jag har ju i mina tankar varit tvungen till det då han inte själv har hjälp till. För mig hade det räckt med ”det har varit tufft idag och jag är inte sur på grund av dig”. Att jag blivit bemött så här har bara gett mig otrygghet. Kanske någon som inte varit så sanningssökande hade släppt det tidigare och inte låtet det drabba självkänslan. Gjort som min man sa ”ta det inte så allvarligt”. Men ändå intressant det här med journalister och sanningssökande. Jag är barn av en journalist och har jobbet med media i 25 år. Så visst…att vända på alla stenar och förstå sin omgivning är inte främmande för mig, det har alltid varit viktigt men kanske kan jag ändå lära mig något till nästa relation. Att tex ibland kan man inte alltid få svar och förstå den andre och bara för det är det inte mitt fel.
Väldigt viktiga funderingar Mia. Den goda varma viljan till att förstå och önska bli förstådd, är inte detsamma som att analysera. Syftet och intentionen som är avgörande. Förstå från hjärtat är motsatsen till analyserande som maktmedel. Tack för att du delar med dig av din ärlighet.
Tänk vad tråkigt det plötsligt skulle bli om vi fick som vi ville och fick svar på alla frågor vi har om vår partner. Ibland är det bättre att ställa frågan till sig själv.. och ”är detta relevant för mig att fundera mera över”…ibland blir svaret ”ja”..men ibland blir svaret ”nej” ha en partner som låter mig ställa frågor..men som också får mig att fundera. Då har jag också möjlighet att lära mig ännu mer om mig själv.
Ja, frågorna till oss själva är viktiga så att vi inte dömer på förhand. Håller helt med dig om att vi inte behöver alla svaren om en partner. Viktigt få ha sina privata zoner även i ett nära förhållande.