Nobelpristagaren i fysik, Hiroshi Amano får frågan om hur han behåller motivationen i sitt arbete och svaret blir: ”för att jag kan föreställa mig framtiden.”
Ryser till av behaglig igenkänning. Fysikern har just klätt min tidigare abstrakta känsla i en klockren formulering – ”för att jag kan föreställa mig framtiden.”
Det är en fantastiskt unik gåva vi fått – att kunna se bortom nuet. Det sägs ofta att vi behöver bli bättre på att leva i nuet och jag är helt enig. Allför många lever i det förgångna, ett tillstånd av negativt repeat mode. Eller neurotiskt jagande något där framme.
Men vad säger vi till personen som känner att nuet är det vidrigaste som finns? Där nu är någonting outhärdligt? Djupa livsinsikter riskerar att tippa över i klumpiga klyschor om de används med fel timing.
För en kantstött och uppgiven själ är den mentala föreställningen om en ljusare horisont, hur försiktig den än är, helt avgörande. Visst måste vi kunna erkänna vad fötterna står i idag men samtidigt också kunna säga: ”dit vill jag! Jag längtar efter att få känna mig…”
När en relation faller samman och vi tvingas lämna någon för att överleva känslomässigt, eller blir lämnade (ibland med förklaring, ibland utan), fryser en del av oss fast i ett destruktivt känsloläge. En massa ”sanningar” om relationer, det andra könet och kärlekens fullständiga illusion blir till inre verklighet. Bilderna i huvudet bestämmer inte sällan utgången.
Försöker inte förminska eller glorifiera smärtan du kanske upplever just nu, men emellanåt ställer livet oss på knä så att vi kan upptäcka nyckeln på marken framför, som öppnar dörrarna till ett mer genuint och helt liv.
Tänk om det är möjligt… Vilka självuppfyllande profetior skulle du vilja flirta med?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Dina tankar hjälper mig igenom ännu en dag. För jag vill verkligen inte vara där jag är nu. Försökte förklara för en vän igår att allt som hänt i min destruktiva relation och allt som händer just nu när jag vill separera har gjort att jag helt tappat bort mig själv. Jag vet inte vad jag känner längre, inte vad jag vill och det fyller mig med en sån tomhet och förtvivlan. Jag vill bara ha tillbaka känslan av att jag lever det liv jag vill ha, i enlighet med de värderingar jag har och där jag känner mig hel och som mig själv igen. Till den framtiden skall jag styra min färd…
Det gör mig glad att höra – tankar som hjälper dig. Påminn dig själv: vad är grunden till att jag vill separera? Håll fast vid ursprungskänslan kring varför du vill avsluta och låt den bli ditt ankare.
Tack. Precis dom här orden behövde jag idag..
Men tänk om den framtid jag ser är en ren illusion… Tänk om det blir värre. Tänk om jag ångrar mig… Orden ringer i skallen ”Du fattar inte hur bra du har det”. ”Du fattat inte vad du håller på med”. ”Du är så otacksam, vill ha ditt och datt inse vad du har istället och var nöjd med det”. ”Du har det FÖR bra, du hittar på problem bara för att du har för mycket tid över att grubbla”. (Är föräldraledig med en 8månaders och har två till, 3 och 4 år… Så det där med tid över vet jag är en överdrift…
Hur ska jag veta vad som är rätt och fel. Det kanske är som han säger…
Här är jag idag…
Tack för alla ord på vägen….
”Tänk om..” Det finns sällan garantier, men frågan är varför tvivlen kom upp från början. Tycker verkligen inte det låter som om du har för mycket tid ”hittar på problem” – tre små barn!! Är det han som säger detta (?), så låter det verkligen inte som han ser ditt gigantiska slit på hemmafronten. Varma tankar till dig Åsa.
Min är att kunna ha en bra fungerande relation med barnens far.
Igår var jag så ledsen…för mina barns skull.
Att han tror han straffar mig igenom att inte ställa upp och hjälpa till.
Det är ju inte mig han gör illa!
Arwen, det är helt rätt. Det är inte dig han gör illa utan barnen. De behöver er båda två. Han måste stå utanför sina känslor och sin egen besvikelse. Jag vet av erfarenhet att det är svårt för honom men det måste gå. I slutändan drabbar det bara honom själv. Mitt fokus har hela tiden varit barnen även om jag trampat fel då och då. Att bygga upp en ny relation med mamman kring barnen med respekt för det förflutna är mitt mål oavsett hennes mål. Försöka komma ihåg kärleken som skapade barnen oavsett vad vi tycker om varandra nu. Vi är deras föräldrar och vi måste fungera för deras skull. De är bara vårt ansvar, ingen annans. Varken en ny bonusmamma eller bonuspappa kan ta den rollen fullt ut. Och det är inte lätt när de dyker upp kan jag lova. Var ligger prioriteringarna hos oss då när vi är förälskade? Sedan gäller det att hitta avgränsningar gällande när man hjälper eller stjälper varandra och man ska inte hamna i beroendeställning till den andre. Barnen har rätt till fungerande föräldrar oavsett om föräldrarna bor ihop eller inte. De får bara en barndom och den ska få vara så ljus och varm som det bara går. Det kommer bli bättre Arwen, det handlar om tid och självinsikt, men bättre blir det. Jag förstår hur ledsen du är för det blir jag också ibland för barnens skull. Det var ju inte såhär vi tänkt att det skulle bli för dem. Men de kommer få det bra. Det är barnen som gäller nu.
Tack Bo för dina ord!
Önska att en man som du kunde prata med honom.
Har försökt i många år att försökt… Jag har gett upp hoppet om en bättre relation. Blir så besviken för deras skull!!
Han får stå för konsekvenserna av sin val. Att välja bort sina egna barn och missa allt de gör i skolan osv. Jag får bara göra som jag gör. Vara en förebild och förälder till mina tjejer.
Vi kämpar på!
När är jag känslomässigt fri?…när har skilsmässan ”gått igenom” känslomässigt?
Jag försöker tänka framåt och har träffat en ny man som jag tycker väldigt mycket om och som jag vill ha en framtid med.
Men jag är inte helt fri från sorgen av en ofrivillig skilsmässa och det är jobbigt…jag vill inte påverkas av den längre men det gör jag.
Det gör ont fortfarande även om det inte är lika smärtsamt som tidigare.
Men jag har inte fått ett avslut, inte ett förlåt för allt han gjort mot mig med lögner, svek och otrohet…det har påverkat mig och mitt värde
Han behandlar mig som om vårt liv, alla våra år och minnen, mina känslor och min sorg inte är värt något. Det känns som han stack en kniv i hjärtat på mig och kastade mig på soptippen och spottade på mig och lämnade mig där sargad för att förblöda utan att bry sig det minsta fast jag är mamma till hans barn.
Jag vill vara fri från känslorna kring det sveket. Jag vill njuta av mitt nya liv med en man som behandlar mig väl. Men det är svårt när man har öppna sår och varje gång som de börjar läka så gör min fd man något som river upp dem.
Han visar ingen respekt för mina känslor och att han krossade mig. Han går på som en bulldozer och slår mig i spillror hela tiden. Jag vill bli klar, hel och komma på fötter och inte påverkas av hans framfart längre.
Hur når jag dit? Hur blir jag fri på riktigt så jag kan nå det liv som jag vill leva nu?
Å gud vad jag kände igen mig i allt du säger.. snälla Michael kom med ett bra svar nu …Kramar Yvonne
P.S. Jag undrar Mimmi hur länge sedan det var du gick igenom skilsmässan? D.S.
allt uppdagades i mars….pappersmässigt gick den igenom i oktober…känslomässigt? ja när sker det….
Hej Mimmi, Jag var igenom typ lika/samma som du för 13-14 år sedan. Jag vet ej när det vände men idag bekommer det mig inte längre. Jag ser hur jag tillät tankarna och hans ord påverka mig. Jag tror förändringen kom när jag började sätta gränser och ta ansvar vad han gjorde mot mig. Jag tillät inte honom hålla på längre.Jag blev extremt uttrycksfull och det tystade honom. Jag vet att jag vid ett tillfälle såg på min del i relationen och bad då honom om ursäkt för hur jag hanterat situationen- då fick jag för försts gången ett lugn och ett bra möte i retur. Jag har tagit många timmars hjälp för att nå till den stabila botten grund jag har idag. Vet ej om detta hjälpte dig men tålamod och lyssna vad kroppen vill uttrycka och uttryck det. <3
Utan min psykolog hade jag inte klarat av detta! Hon har hjälpt mig massor och jag känner att jag kommit väldigt långt i min bearbetning.
Jag har satt gränser och har nolltolerans för skrik och det har gjort att han inte vill ha någon kontakt alls. Det gör att samarbete kring vårt barn blir svårt och jag vet inte hur jag ska lösa den biten. Jag har erbjudit samarbetssamtal men han vägrar. Så just nu sköter han all kommunikation via barnet och det vill jag absolut inte men kan inget göra…
Det är också en del i sorgen att vårt barn ska komma i kläm. Det var det sista jag ville…
Jag har försökt från dag 1 att vi inte ska ha något krig och fokus skulle vara på barnets bästa. Men det är svårt att upprätthålla den tanken ensam. Jag har bett om ursäkt för det som jag haft del i och jag har förklarat att jag är sårad och ledsen. Han har inte kunnat be om ursäkt och ser ingen del i att det är ansträngt mellan oss. Jag har gett upp att försöka kommunicera och samarbeta utan fokuserar på att bygga vårt nya liv vårt barn och jag.
Du beskriver maktlösheten kring att ha en f.d. som inte vill samarbeta gällande barnen. Frustrerande:-)!! Din nya gränshållning gör att han inte vet hur han skall förhålla sig. Fortsätt som du gör Mimmi och tack för att du delar med dig.
Blir så glad när ni stöttar och uppmuntrar varandra här:-) Riktigt fint!
Mimmi, känner igen mig i det du skriver. Så fort som det bildats sårskorpor är det någon som river bort dem igen. Låt såren läka och det får bli ärr om det behövs. Räkna inte med ett förlåt eller någon ursäkt. För att det ska komma måste han erkänna det han gjort för sig själv och blotta sig för dig. Var rak i ryggen, ta hand om dina barn och dig själv. Behåll dina minnen och det vackra från förr men titta inte bakåt. Acceptera sorgen som lite hårt går att likna vid ett dödsfall. Det går inte att göra något åt, eller hur? Bygg upp dig själv och något nytt. Börja i det lilla, vad är viktigt just nu? För varje dag vinner du en seger, inte över honom, utan för dig själv. Det är du och barnen som gäller nu. Jag tror på dig och vi stöttar varandra här. Allt går…
Jag försöker leva som du beskriver och oftast går det ganska bra. Men ärren kommer sitta för livet tyvärr
Jag kommer heller aldrig att förstå hur den man jag litade mest på i hela världen som stod mig närmast kunde förändras och bli den som stack en kniv i mitt hjärta när jag minst anade det. Ok om man vill lämna någon så gör det då men krossa inte personen innan du går och fortsätt inte göra det efteråt….visa respekt för att du skadat en annan människa väldigt djupt
Mimmi, det du berättar om har jag upplevt och upplever också. Jag tänker såhär ibland: Jag blev lämnad för att jag är jag. Någon som inte är bra MEN bara i den personens ögon som valde att lämna mig. Inte för någon annan och inte för mig själv. Hon tycker inte jag var bra i vårt förhållande. Men det är inom förhållandet och det ligger i betraktarens ögon. Det är dags för mig nu att leva. Frågan är om man kan säga att man älskar någon som beter sig så mot mig/dig? Hänger man inte bara kvar i en illusion av en annan tidigare person, en idealiserad bild? Hur var det innan? Fanns de här tendenserna tidigare? Den som lämnade vet hur bra det och du var tidigare och egentligen är och är lika besviken och ledsen på sig själv som på den som lämnas. Beteendet kan inte försvaras men kan bero på ett skydd han byggt upp kring sig själv. Ett försvar över en rädsla kring att tackla sina egna problem. Du ska inte behöva ta det inte, ditt barn ska definitivt inte behöva lida för det.
Jag gick i terapi ett år efter skilsmässan för att se min del till varför det blev som det blev och för att söka roten till mitt beteende inom relationen, mönster mm. Min fd valde att inte göra det. Hon hade gjort sig av med problemen i o m separationen. Tyvärr har tror jag det drabbat henne nu istället och jag kan faktiskt tycka synd om henne. Mina barn har problem med skilsmässan som yttrar sig på olika sätt och där får de min fulla uppmärksamhet och stöd. Kan jag få henne att bidra är det suveränt för nu har hennes skydd kring sig själv börjat släppa om än ytterst lite. Det tar tid men det kommer bli bra…Kram!
Fantastiskt fint Bo:-)
Mimmi..när är vi klara, Det är den stora frågan. Blir vi nånsin det? Detta lever med oss hela livet. Tror vi måste acceptera och leva med det. En sorg som vi bär med oss.
Precis som Bo skriver med sår. De rivs upp ibland.
När är vi färdiga att börja en relation med någon ny? Med öppna sår är det nog ingen bra idé. De måste läka lite först…
Jag är ingen expert, men har erfarenheten.
Kloka ord Arwen!
Det har inte gått lång tid Mimmi. Dina ord griper tag i mig och känner hur jag skulle vilja lyfta dig ur detta förkrossande tillstånd. Du är mitt uppe i känslostormen och de öppna såren. Ibland klär livet av oss in på bara skinnet och det är först i efterhand som vi kan andas ut och säga: ”jaså, det var därför!” Jag vet inte vilken väg som väntar på dig, men en sak vet jag – det kommer att lätta. Inte idag, kanske inte i morgon. Men din tid kommer.
Tack för de orden! De tar mig igenom ytterligare en dag och kanske kommer jag sluta blöda och sakta men säkert läka ihop
Det sista som överger mig är hoppet och jag har stöttat vårt ledsna barn i månader nu och när hon började bli sig själv igen insåg jag att jag har en sak kvar att göra för hennes skull. Jag ska visa henne att man kan bli lycklig igen när man fått sitt hjärta krossat. Jag känner att jag är skyldig att visa henne det inför framtiden. Den dagen hon får sitt hjärta krossat för första gången så vill jag att hon ska veta att man kan repa sig och känna lycka, glädje och kärlek igen
Jag läser ofta denna blogg för att den ger mig tröst men också framtidstro, att känslomässigt läka tar olika lång tid, att bearbeta sin sorg att återfå tron på sig själv ,att återfå sin energi och livslust likaså . Har själv gått igenom ett handlingsprogram som hjälpt mig igenom sorgen och smärta efter en separation , ett redskap ,verktyg att ta till vid olika förluster, man måste inse att man själv har ett ansvar i det som är ofullständigt och göra sig av med smärtan som förlusten orsakat. Läs boken Sorgebearbetning där fick jag mycket hjälp och förståelse vad sorg och förluster handlar om . Kram till er alla modiga, för det krävs mod att våga se på sig själv men nya ögon !
Tack för dina ord Eivor! Ja, vi behöver tid för att sörja igenom förlusten. Genvägarna finns inte.
Mimmi, känner igen mig så väl i det du skriver. För mig har det gått 15 månader. Förutom att han kastade mig på sophögen förra hösten så har jag kämpat med utmattningssyndrom och arbetslöshet. Ramlade djupt ner i vad som verkar vara ett bottenlöst hål. Problemen löser sig aldrig trots att jag kämpar med alla krafter jag har. Han bara stack och har inte en enda gång brytt sig om mig eller försökt hjälpa mig att ordna upp livet. Han skulle dessutom helst vilja ha mig som vän så att han kan få lite lättnad från sin ångest. Förstår fortfarande inte hur illa han gjort mig. Har vägrat gå med på detta. Har inte träffat honom sedan april och det har varit absolut nödvändigt då jag nästan gick under. Vi har förskolan mellan oss och jag har lagt en bok i pojkens väska där vi kan skriva om det är något särskilt samt mejlar vi endast i nödfall.
Linda. …jag har det som du. ..försöker fortfarande trots 15 månaders tid. .ta en dag i taget. ..
Tack Linda för stödet! Så sant…en dag i taget! Men tror ändå att det är vi som står som vinnare i slutet. Vi är värda så mycket mer. Om man bara kunde ha lite tur…känns som om det är det som måste till….
Varm kram!
kram <3
det är svårt att förstå hur det kan bli så att den som stått en närmast blir en total främling som sårar mest i hela världen…
Hej
Ni som skiljts hur gör man
Stor fråga Bettan – en process som tar tid. Finna inga quick fix.
Jag har en fundering….hur kan det komma sig att den som lämnar verkar på ytan så ”klar” med det gamla?
är det en fasad eller kan man bli ”klar” så fort?
Även om man tänkt på det innan man verkställer skilsmässan borde väl sorg och minnen dyka upp även hos den personen nu och då.
Jag har ägnat mycket tid åt att älta det faktum att jag sörjer vår familj och våra minnen osv medan han struntar totalt i det och bara ser den nya kvinnan och deras liv och visar ingenting
Det du beskriver kallas för hopp. Det är en fundamental del i vår existens.