Vad betyder det att känna sig själv? Uppleva mening? Att saker går åt rätt håll? Vara älskad? Tid som används på ett betydelsefullt sätt?
Ett par sitter mitt emot varandra på en restaurang och de har uppenbarligen förlorat kontakten med varandra. Det råder en ansträngd tystnad (motsatsen till den vilande trygga i någons sällskap) där mannen och kvinnan på ca 35 undviker varandra genom sina smartphones. Vad var det som gick snett?
Minns tillbaka när jag tänkte: ”om jag är hela mig själv går hon sin väg. Om jag inte är det går hon sin väg.” Hur tar man sig ur någon sådant?
Jag hade målat in mig själv i ett hörn genom osund anpassning vilket fick mig att inte tycka om personen jag. Att gå emot den djupare sanningen i sig själv bryter ned tydligheten – en provanställning i förhållandet med noll dagars uppsägning.
Vi backar från att uttrycka åsikter, stryper spontaniteten, humorn går i exil och försök till att bli prestationsatleter. Allt annat än livspuls och kärlek.
En bra relation tar fram det bästa i oss. Ett jag av frihet sträcker upp armarna. Fotstegen tvekar inte. Liksom rösten. Avsaknad av intellektualisering, ständiga analyser varför han/hon sa så, vad det sms: et stod för etc. Bara ett tryggt varande under skinnet. En avslappnad kropp där energin läggs på rätt saker.
Hur känns ansiktet när du tänker på en bra relation?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så bra!!! Du målar vackra bilder
Än en gång så mitt i prickar med dina ord. ”Ett tryggt varande under skinnet”….. underbart formulerat.
När jag tänker på en bra relation sprids ett lugnt mjukt leende i mitt ansikte, och det känns avslappnat, tillfreds och utan spänningar. Det känns också vackert, vilket är en fin känsla.
Tack för ett fint blogginlägg och ha en fin dag/helg!
Din sista fråga är så bra känner hur jag sitter och ler och hur jag får en varm känsla i kroppen börjar känna mig levande igen likt en Björn som vaknar ur sin vintersömn..
Känner även igen mig (inte lika varm känsla) att jag flydde in i mob träsket, sms med vänner för där fick jag vara jag, fast han satt bredvid inte för så lång tid men det var det som fick upp ögonen att det inte är bra,
Vet att jag slutade att vara jag,kämpade och gjorde så mycket praktiskt vardagsbestyr bara för att få känna mig älskad, rädd att han skulle lämna mig då han hotat med det.. För som han nu säger- det var bara för att jag ville att du skulle ändra dig.. Det gör så ont för jag trodde på honom gjorde allt för att han skulle må bra såg till att han skulle hinna träna medan jag lagade mat och läste läxor m barnen.. Sen kom han hem och undrade varför jag såg trött ut.. Det var inget ge och ta. Tillslut efter mycket valde jag att lämna och just idag har jag bott två mån i min och barnens nya lgh och jag börjar vakna igen
Mycket bra! Det ska vara avslappnat, lätt och roligt :))
När man tänker så som du beskriver M, ”är jag mig själv lämnar hon/han, är jag inte mig själv lämnar hon/han….” Är det ett faktum att vi har lämnat oss själva, och är fullständigt uppslukade av vad den andre finner attraktivt. Känner igen mig och vet att det beror på att jAg slutat följa mig själv. Men frågan är om jag livet ut kan hamna i detta i rädslan att inte bli sedd och älskad av partnern. Kanske r det så att vi ibland hamnar där, när vi förlorat oss själva, och att det viktiga är vår medvetenhet, vår inre kompass som r att vi tar oss ur det. Vårt bekräftelsebehov i dessa stunder, att i stort sett be om kärlek, till ett dyrt pris är när vi tror att kärlek r ihop med en speciell person. Men vi måste våga släppa det, och förstå att den längtan vi har juSt då och alltid faktiskt INTE är tillskriven en person. Inte förrän vi är 100% oss själva, dvs när vi valt oss själva först och främst.
Fint skrivet. Och ja, jag känner igen mig. Fullt ut. Läs mitt inlägg längre ner – på mina reflektioner och tankar. Du är medveten. Det är jag också. Då kan det bara bli bättre.
Kram till dig!
Jag har varit själv i snart tre år, min dotter bor hos mig på heltid sedan två år och har en dålig relation med sin mamma, träffas otroligt sällan.
Jag tänker då på mobilträsket som många går ner sig i, de sociala medier som vi använder som t ex FB, hur påverkar det oss?
De få gånger som mitt ex är med vår dotter så kavlas det ut på FB med bild och allt, vilken underbardag de har tillsammans!?
Andra människor gör likadant, målar upp bilder av sitt liv, dom är sååå lyckliga, och vi vet att det inte stämmer med verkligheten!?
Jag funderar på om inte det skapar en inre stress hos många?
I mitt fall så känner inte jag igen mitt ex som jag var tillsammans med i över 30 år, och framförallt inte den bild av sig själv som hon visar på FB.
Såg inte jag vem hon var när vi var gifta?
Eller är den ytliga sidan hon visar upp, så otroligt viktig att visa för sin omgivning?
Det känn väldigt konstigt för mig det här, framförallt när man vet hur det egentligen står till.
Hej MJ
Jag förstår att du har ett intresse att följa din fd på fb och har synpunkter, men mitt råd är att ta bort henne från din vänlista och inte påminnas om henne och tillskriva henne olika saker.
Separera ordentligt först från henne innan du väljer att bli vän med henne på Fb.
Det gör varken dig eller henne gott att fundera, tillskriva hur hon är eller inte är.
Hej Pierre!
Det var länge sedan jag tog bort henne från FB, och jag har inga problem med henne då jag gått vidare sedan länge.
Det jag tänkte på var rubriken i dagens ämne, att förlora kontakten med sig själv, och nämnde mitt ex som exempel.
Det var kanske luddigt skrivet, men jag funderar på hur mycket ett socialt forum som t ex FB påverkar en människa.
Det jag ser när man är ute är en massa par som sitter och tittar på sina mobiler istället för att prata med varandra.
Annars håller jag med dig fullständigt i det du skriver.
Hej på dig!
Intressant det du skriver och för många är det otroligt viktigt att visa upp en perfekt fasad. Men det finns där oavsett fb eller inte. Det sorgliga är att de inte ser att fasaden är totalt oviktig. Totalt oviktig….
Det härliga är när man träffar personer som är som de är!! Så underbart!! DET är fantastiskt och är man den man är, tror jag också man ser igenom de andra. På det viset tror jag inte det blir så stressande med fb.
Lycka till och ha det så bra med din dotter!!!
Såå underbart skrivet ..och jag känner igen mig allt. 🙂 och jag lärt mig av allt.. och jag kommer att ge allt.. till mig själv och den andre utan att förlora mig i allt.. Tack för en underbar blogg..
hej
Ansiktet känns avslappnat med ett härligt leende på läpparna, ögonen som lyser när man tänker på en bra relation.
När jag tänker på min nuvarande relation så är nog ansiktet dött, ögonen likgiltiga, leendet borta.
Inte ens den bästa ansiktsbehandlingen kan göra underverk.
Den enda som kan göra underverk är jag själv genom att förändra mitt liv.
Ibland hittar man så kloka texter som passar så bra i ens liv:
”Ibland måste man låta människor gå, inte för att man inte värdesätter det man hade utan att man inser att man inte kan växa mer tillsammans, man tillhör inte samma framtid.”
”Man tillhör inte samma framtid” låter overkligt, ovant och sorgligt men ändå helt rätt i mitt fall. Jag kan inte längre se någon framtid för oss två.
Det har tagit en lång tid att komma fram till det men nu känns det så självklart.
Min terapeut sa för länge sen ”Gång på gång blir du besviken men ändå håller du dig krampaktigt fast vid det här”. Jag kände mig träffad direkt, hon hade så rätt, så var det ju så klart men det var ju oxå mkt som var bra, tyckte jag.
Men nu kan jag äntligen se klart på allt som inte är bra, det som jag inte mår bra av.
Skygglapparna är borta, jag ser helheten.
Jag är mogen för förändring.
Dax att jag får vara den kvinna som jag vill vara.
Du skriver så underbart Josefina. Jag kan känna igen mig i allt du skriver. Tack!
Tack Åsa!
Det är skönt att skriva av sig, det hjälper på något vis att se klarare på saker och ting.
Kram
Klart du ska vara kvinnan som du vill vara och kvinnan som du ÄR. Det är då vi blommar ut.
Kram till dig!
Precis, vem vill vara en vissen blomma? Min sambo kan inte längre få mig att blomma. Han har inte vattnat tillräckligt. Nu blommar jag bara i andra människors närvaro.
Det som jag saknar mest i det här förhållandet är att få vara KVINNAN med allt vad det innebär, med lust och känslor, allt det härliga man kan få känna och uppleva tillsammans med en man. Det mest naturliga i ett bra förhållande.
Allt det hade vi förut.
Min sambo känner ingen lust längre trots att han känner mkt kärlek. Leva i ett förhållande utan sex eller som i vårt fall ”ställa upp-sex” tar ju till slut död på känslorna. Mina känslor är helt döda vid det här laget.
Kram
Jag förstår dig, Josefina! Det är ju bränslet. Bränslet som får oss att känna kärlek, lust, knytas ihop och bli ett VI (utan att för den sakens skull tappa sitt JAG).
Hoppas du snart känner mognad för att hoppa. Hoppa ut i friheten och hitta lyckan – både i dig själv och så småningom med en ny livskamrat. ❤️
Kram!
Tack för dina ord! ❤️
Kram
Va bra du skriver! Behöver inte skriva det mer avancerat…..Klockrent!
Önskar dig alla lycka! Kram
Tack Nina!
Kram till dig med
Lycka till!!!!!!
Det är Din tid nu 🙂
Kram!!
YES,
Det är min tid nu. 🙂
Tack!
Kram
Att måla in sig i ett hörn och ha 0 dagars provanställning stämmer ju så på pricken när det handlar om att söka godkännande av sin person och att duga för den man är…
Har varit där förr och det gick inge bra och nu kämpar jag igen….med att vara mig själv utan att måsta förändra mig…och förlora mig själv….
Har också varit där. Alltid, känns det som. Ja, i kärleksrelationer. Jag kämpar också för att vara JAG. För jag vet att den jag egentligen är uppskattas av väldigt många personer. Så den ska jag verkligen vara rädd om och behålla i alla former av relationer.
Kram!
Tänker tillbaka på två förhållanden jag haft – den ena som tittade på mig med kritiska ögon som gjorde att jag ”lade band” på mig och blev återhållsam och lite dämpad i min spontanitet,lite vingklippt (Mina vänner såg det tydligt)
Den andra som tittade med en tillåtande blick,ett leende och en varm blick,som fick mig att sprudla. Jag var mig själv i båda förhållandena,men tänk så olika de männen fick mig att känna mig inombords. Jag trivs med den jag är och vill inte skala bort delar av min personlighet för att passa någon annan,det gäller nog att hitta någon liksinnad istället som får mig att blomma ut istället för att vissna 🙂
Tror det är så att vissa människor får oss helt klart att må bättre, känna oss trygga och att vi vågar blomma ut. Och känner vi inte det – försök för att behålla jaget. Fungerar det inte, nej då var det nog inte rätt.
Jag har haft en tendens – att omedvetet -dra mig till de som får mig att inte våga blomma ut. Jag ska blomma överallt och passar det inte, nej då får jag blomma vidare hos någon som vill ha denna blomma – fullt ut.
Kram!
Bra! Välkommen till den Världen. Den är hälsosammare och mycket roligare !
Kram tillbaka 🙂
Tack, ser fram emot den världen. Det är just i den världen jag alltid annars befinner mig. Och den är väldigt behaglig.
Kram!
Oj, det här hade lika gärna kunnat komma direkt från mitt hjärta och mina erfarenheter. På pricken. ”Att måla in mig i ett hörn genom osund anpassning…” Och allt det andra du skriver. Det är jag. Eller nej, det VAR jag. Fr o m nu så ska jag aldrig göra så. Att tappa bort mig själv. Inte känna igen mig. Var tog den glada, spontana, nyfikna, påhittiga och härliga tjejen vägen? Jo, hon försökte anpassa sig och analysera allt. Varje ord. Varje mening. Istället för att lägga fokus på att njuta och känna sig glad och lycklig.
”Hur känns ansiktet när du tänker på en bra relation?” Glädje, njuta av nuet, nyfikenhet, skratt, längtan, vardagslycka, ömsesidig omtänksamhet (utan att sätta sig själv åt sidan), avslappnad (utan att ta varandra för givet), våga ta plats, våga ifrågasätta, våga visa känslor, vara trygg (framförallt i mig själv), inse att lyckan kommer inifrån mig själv, våga lita på den andras känslor, inte analysera detaljer… Ja, jag kan göra listan hur lång som helst. Och nästa relation ska jag tänka så. Jag kommer att få jobba på det. Det viktigaste jag har sagt till mig själv är att när det kommer en gnagande känsla (som oftast kommer från min egen osäkerhet), så ska jag stanna upp och reflektera – ”hur känns det, vad kommer känslan ifrån, är det något jag behöver lägga fokus på, behöver jag ge uttryck för den eller ska jag bara notera den för att sedan inte lägga fokus på det”.
Hjälp mig gärna! Är det något mer jag kan göra för att känna ro och trygghet i både mig själv och i förhållandet?
Kramar till er alla! ❤️
tror att osäkerheten försvinner om man känner sig trygg och det är ett ömsint och balanserat förhållande där båda finns för varandra..
Lättare sagt än gjort, men som jag tänker då jag känner igen mig själv att vara osäker är att den erfarenheten jag har nu tar jag med mig, jag vet mina fallgropar och förhoppningsvis ser jag dem innan det är försent och kan lyfta dem med ny partner.. Och hjälpas åt att komna rätt igen..
Kram till dig
Jag tror att det allra allra viktigaste är att hitta den egna inre tryggheten. Att mitt liv faller inte pga en annan människa. Att sörja är en sak. Men har man en egen inre trygghet så anklagar man inte sig själv, tar inte på sig offerkoftan, analyserar etc. Och självklart är ju målet att finna fullständig harmoni både i mig själv och tillsammans med en man som är rätt för just mig.
Kram!
Så sant den inre tryggheten är den viktigaste håller med
Fantastiskt fin beskrivning Längtan! Önskar dig en härlig helg!
Tack, Michael! Och återigen, du träffar mitt i prick och kan sedan konsekvent beskriva det så man stannar upp. En fin helg önskar jag dig också.
För mig var det som om”om jag är hela mig själv blir han arg och tycker jag är jobbig.””Om jag inte är det blir han irriterad”. Hur ska man vara när det känns som om allt man gör är fel i den andras ögon? Jag kände mig så osäker trots 13 års äktenskap och väntade hela tiden på att få höra om något som jag sagt och gjort fel. Man blir så oerhört osäker och all spontanitet försvinner. Han hävdade att den kritk han framförde var av omtanke om mig och vårt förhållande, men kan det vara det när man bara känner sig nedtryckt och vill gå därifrån och gråta i ett hörn?
Nu är vi skilda sedan snart ett år och jag känner mig mycket friare som person. Jag känner att jag tar för mig mer på jobbet och tänker inte lika mycket på vad andra ska tycka om mig. Jag och min f.d man har, vilket jag är väldigt tacksam för, en god relation idag men det är så skönt att slippa att gå omkring och vara rädd för kritik hela tiden!
Var aldrig rädd för kritik. Var aldrig rädd för den du är. Var aldrig rädd för dina känslor. Du är du. Och dina känslor är dina. Man kan aldrig ifrågasätta andras känslor. Lika lite som man kan ifrågasätta andras smärta – vare sig det är fysisk eller psykisk smärta. Det gläder mig att höra att du känner dig friare nu. Och tillåt dig aldrig att känna som du gjorde innan.
Kram till dig!
”Var aldrig rädd för den du är”. Det tar jag med mig!
Kram till dig med!
Så härligt!!!!! Så rätt!!! Kunna vara du och känna att det är bra!!! Så det ska vara… ♡
Hej Michael!
Jag önskar att du kunde dela dina tankar kring acceptans vid en separation. Om jag ska tala för mig själv så brottas jag mycket med hur ska jag göra för att klara av att acceptera att jag blivit sviken, att den som var min älskade och bästa vän ljög för mig, acceptera att jag blev lämnad.
Personligen har jag tusen frågor jag skulle vilja ha svar på från mitt ex, men jag vet att jag inte kommer få dem, hur accepterar jag det?
Hur accepterar jag att jag helt plötsligt bara får ha barnen på halvtid?
Hej Emma! Skall skriva om acceptans inom kort. Tack för ditt förslag:-) Värme till dig!
Oj, vad ni alla skriver viktiga saker. Känner igen mig i mycket och känner att det här definitivt kommer kunna vara en fallgrop för mig när jag väl träffar någon. Då ska jag vara medveten och rädd om mig själv och mitt JAG. ❤️
Tänk inte att det ska vara en fallgrop. Tänk det som en utmaning för att känna dig hel och finna den fullständiga lyckan. Ditt fullständiga JAG. Och passar det inte mannen i fråga – nej, då finns det något bättre för just DIG. Oavsett hur tufft det kan kännas och hur förtvivlat ledsen man blir. Den sorgen går över. Men tänk dig sorgen av att förlora dig själv. Den är värre. ❤️
Jag har levt i en 14 år lång relation där jag helt och fullt kunnat vara mig själv vilket gjorde mig till en harmonisk, trygg och lycklig människa. Av olika anledningar valde jag ändå att avsluta den relationen och har nu levt i en ny relation i ett par år som är raka motsatsen och jag är helt förfärad över vad det har gjort med mitt trygga och starka jag. Bråken avlöser varandra. Jag kallas regelbundet ”bråkig”, ”besvärlig”, ”provocerande” och att allt jag gör är att söka bråk när min känsla är att jag bara försöker uttrycka min åsikt och att jag är mig själv. Har äntligen insett att jag måste lämna denna relation men fasar inför hur djupa sår mitt jag har fått… Kunde aldrig (!) tro att en annan människa kunde bryta ner min självkänsla och styrka så totalt och så enkelt. Jag finns liksom inte kvar. Jag vet inte längre vem jag är. På två korta år av mitt liv…
Laddar nu inför det som komma skall. Att orka gå igenom allt praktiskt med husförsäljning, flytt mm mm. Att stå pall för all ilska och frustration jag kommer få utstå. Men sen. På andra sidan. Där lockar känslan av att få hitta mig själv igen och så småningom hitta någon som åter ger mig den så härliga känslan av att jag får vara jag, att kärleken är fantastisk och stärkande när relationen är helt rätt… För som tur är vet jag ju att det är just så en sund relation skall vara och jag kommer aldrig mer att stanna i något som kväver mitt jag. ❤️
Precis, du vet hur det ska vara. Du kan vara dig själv och bli älskad för den du är. Ha det med dig nu när du går igenom denna sorgeprocessen. All lycka till dig. ❤️
Tack snälla ”längtan”. För massor med kraft kommer att krävas ett bra tag framåt nu…
Ett varmt och äkta leende, det är vad jag känner när jag tänker på en fin relation.