På morgonen läser jag min mammas meddelande från igår kväll. Kvinnan som gav mig mitt liv och som är anledningen till att jag sitter här vid skärmen och skriver…så mycket omtanke och kärlek i hennes vackert formulerade ord! Tänk att få ha en sådan människa i sitt liv! Hon är yttre och inre skönhet.
Några tankar kring varför vi backar och är rädda för det bästa: och då tänker jag inte på det materiellt bästa, eftersom här är många klara på vad de är ute efter. Jag tänker på det som ligger närmast vår mänskliga essens: hur vi relaterar till andra och den egna personen. Hur varsamma är vi med hjärtan?
Jag ser och hör ständigt om människorna som utåt sett verkar ha stenkoll på sig själva och sina liv. Framgångsrika i sina arbeten, ett nätverk av vänner, socialt skickliga, känslomässigt stabila, allmänbildade….men som samtidigt sårar andra och sig själva, gång på gång. Varför?
Jo, därför att vi är komplexa varelser och det som ligger djupare ned under den emotionella vattenytan, kan vara förorenat av självsaboterande mönster. Många – många fler än du tror har en självbild som är i rejäl osynk. Inte utåt sett, men inåt.
Vi går runt med förfalskade jag (överlevnadsstrategier) som syftar till att skydda oss från att bli sårade. Pansar som gör att vi egentligen inte släpper någon riktigt nära inpå, och de gånger vi gjort det, har någon skadat det mest sårbara inom oss: tilliten till att någon verkligen finns där för oss. Berättelsen och skulpterandet av övertygelserna gällande människor, livet och oss själva, började tidigt.
Några konstruerade (omedvetet) en on/off knapp som gjorde att de kunde stänga av när det blev hotfullt. Kränkningar som bildade ett splitt på insidan och fick oss att skapa orubbliga sanningar. Allt för att överleva. Gränser som överskreds och fick oss att mista tilliten till människor. Vi blev ”starka”!
Våra erfarenheter gör att vi missar det snälla, omtänksamma, genuina och kärleksfulla. Varför?
Därför att vi inte är vana vid det vackra relationslandskapet. Det är som om vi förväntar oss att det förr eller senare skall gå käpp rätt åt…Vi blir ”realister” som börjar skriva agendor: listor som en partner skall leva upp till. Omöjligheter som ingen kan prestera och som spär på besvikelserna.
Vi börjar förhandla så att vi åtminstone skall ha någon vid vår sida. Någon som skall fylla i luckorna. Hålen i den läckande spannen.
När kärleken väl står framför vårt ansikte, ser vi inte därför att: ”det måste vara för bra för att vara sant!” Vi börjar mentalt nedmontera den andra personen, så att vi ”tryggt” kan kliva av.
Den äldre kvinnan sa till mig för några år sedan:
”Är hon snäll mot dig?”
Det kan låta så förenklat, men tänk på det en stund: hur många gånger har vi inte anpassat sönder oss själva i en icke snäll relationsmiljö.
Är du på djupet snäll mot dig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hej…..det tog rätt in i hjärtat <3
Samma här!
Håller med om att man försöker anpassa ihjäl sig…Utan att lyckas. För man tror att allt man gör ska räcka till, förklara hur man upplever saker för att få till en förståelse/ ett hopp…Men det enda man behöver fråga sig är det enda man inte kan vilket gör att man krossas.
Hur många får möta den snälla, genuina, omtänksamma, kärleksfulla människan som vill dela vårt liv?? Det är ju inte så konstigt att vi ibland nöjer oss med smulor av det vi egentligen är värda, när alternativet är självsvält. Det är inte konstigt. Sen förstår jag att det här visar min brist på tillit. Min rädsla för att det bara finns smulor eller inget för mig. Men jag har iaf bestämt mig för att inte välja smulorna…jag vet att jag klarar mig bra ändå. Och så får jag öva på att känna tillit till att jag kommer att få ta emot det bästa. För det är väl kanske just min rädsla och mina tvivel som skapar min verklighet.
Jag har också en sån dag idag, då rädslan sliter i mig och jag ifrågasätter allt jag egentligen tror på. Eller vill tro på. För jag längtar efter den där nära, trygga, tillitsfulla relationen där jag kan vara mig själv fullt ut med tillgångar och brister. Men är det möjligt? Jag jobbar så otroligt mycket med mig själv för att bli den bästa jag kan vara, men kommer det ”ge utdelning”? Jag har anpassat mig sönder och samman för ett uns kärlek och vill aldrig göra det igen, men kommer jag kunna hålla det löftet till mig själv? Finner tröst i att allt hela tiden förändras och att imorgon är en annan dag med andra tankar och känslor, tills dess försöker jag stå kvar i rädslan och göra mitt bästa att inte fly undan den.
Tänk va skönt det vore att kunna leva varje dag med känslan av lugn och tillit i bröstet. Att oavsett vad som än händer bara lita på att jag är trygg och älskad och att det inte finns något att vara rädd för. Inte ens döden. Att även separationen från själva livet och alla vi älskar bara är ett steg till på resan mot ännu mera kärlek, harmoni, lugn, överflöd. Hela resan handlar kanske om att kärleken ska övervinna rädslan. Att vi ska lära oss att släppa taget om alla våra rädslor…och tillslut kunna vila i oss själva och kärleken…
Så klockren!
Det är som om du beskriver just mig.
Efter en lång relation började jag dejta igen. Träffade en man som jag totalt bara ÄLSKADE – har aldrig någonsin tidigare så totalt öppnat mitt hjärta o känt att jag ÄKSKAR. Tyvärr backade han o sa nej tack. Blev ju självklart sårad av insikten att han inte kände samma sak. Det gjorde så otroligt ont. Stängde hjärtat o efter det så går det inte att öppna det igen så där på vid gavel. Dörren är som halvstängt – vill inte känna det där onda igen. Så de följande män som jag träffat har som aldrig haft en chans – inser att jag har sårat många på vägen o nu närmar jag mig att avvisa allt vad gäller män. Jag vill känna den där totala kärleken igen men jag vet inte hur jag ska få upp dörren..
Blir så berörd och samtidigt väcker dagens inlägg ett lugn och kan idag känna en vad ska jag skriva hm kan känna en ” stolthet” kanske fel ord att jag lämnade ett förhållande där jag som du skrev där jag anpassade ihjäl mig.
Men dagens inlägg väcker också minnen från samtal från den tiden mamma var frisk och visste vem jag var.. Det var så länge sedan men undan för undan kommer de ” friska” minnenrna inte bara de jobbiga och sorgliga av min sjuka mamma..
Ha en fin lördag
Läser dina ord varje dag Mikael sedan mer än ett år, och likväl som jag själv har utvecklats enormt mycket i mig själv (bla genom det du delar med dig av) kan jag också utläsa även din utvecklingsresa genom dina ord , det är vad skrivandet ger oss Möjligheten till reflektion och att utveckla vår egen ”essens” och person. Jag läser om många här som liksom jag känner igen sig o söker det du skriver, och förundras om dessa partners finns att finna? Men inget löser sig bara ”han” står framför mig, om jag inte ser mig själv med helt klara ögon. Det handlar heller inte om att hitta sig själv enbart, utan även att kunna se andra med öppna ögon o förstå varför de gör som de gör, och är som de är….. först då blir jag ”fri” från all längtan o önskan och att inte känner ”kraven” från mig själv.
Att hitta sitt eget lugn, sin självinsikt o att vara ödmjuk inför det man får insikt om gör iaf mig lugnare o tryggare.
Tack för att du skriver o beskriver så vacker och delar med dig av detta. Du gör skillnad för många av oss
Intressant! Filossoferade nyss under en skogspromenad över att jag mår fint och känner mig tillfreds.
Just nu är jag singel och njuter av lugnet och är nöjd med livet.
Lyckos den som öppnar mitt hjärta hihihi
Klart vi skaffar oss ett hårt pansar när alternativet är att bli ”skinnflådd” och hudlös, när vackra ord och en fin yta bara är ett tomt innehållslöst skal, dömer människor efter hur de agerar numera och är mycket skeptiskt till det som benämns kärlek.
Snart är sorgeåret slut för min del.
Att plötsligt inse att det här går ju inte att rädda, vi gick för långt bort från varandra helt enkelt på livets väg. Hade haft ett minst sagt jobbigt år bakom oss då mitt ex var sjukskriven för utmattningssyndrom och jag la in fixarväxeln.
Vi hade alltid haft en väldigt jämlik relation. Delat på vardagssysslorna. Tagit lika stort ansvar för våra barn, ja utifrån sett ett lugnt och harmoniskt förhållande. I slutet på -14 fick jag veta att min omtänksamhet förminskade henne.
Många långa samtal men vad jag än sa eller gjorde blev det vänt emot mig. Till slut ville hon skiljas.
När jag insåg att även när hon vägde in att det kommer ”skada” alla runtom så ville hon skiljas sa vi att nu gör vi det här till världens bästa skilsmässa, vilket jag i efterhand tycker vi gjorde.
Mitt i somras blev jag helt blown away när jag träffade en annan kvinna. Helt annorlunda och så levande men så sårad av sitt förflutna förhållande. Vi har startat om några gånger men nu är det slut. Jag är ledsen och saknar henne men är / var rädd för att såra henne då jag är mer för att leva i nuet än hon var. Nog ett ganska vanligt drag hos oss män..
Slogs med mig själv och insåg att jag måste först bli kär i mig själv innan( om det nånsin händer mer i livet) jag vågar bli kär igen.
Relationer tar på krafterna och är rätt krångligt. Vi har en benägenhet att dras till en typ av människa som vi vill ha något av men just de kam helt enkelt inte ge det.
Men för att vi ska bli hela så måste vi försöka få det av just de.
Långvarig kärleksfull relation är väl när vi i relationen inte försöker ändra på varandra? Om då den andra försöker göra det och se det själv och lyckas justera sina sidor, ja det är riktigt djup kärlek och det är nog det vackraste som finns..
Men det är så sorgligt alltihop. Känner igen en hel del av det du skriver Ryan, så sant det där med att män är bättre på nuet, kämpar själv med det ofta. Så här är min historia….6 år sedan skilsmässan. Efter det, ett sånt där förhållande där jag flyttade långt för att bo med en ny man. Självutplånande, så klart. Missbruk av alkohol mm. Jag som alltid levt i tillit och ärlighet var så blåögd, men det kan kärleken vara. Och sen fick jag oerhört proffsig hjälp för anhöriga. Så jag är klar med det alltihop, mår ofta mycket bättre än innan, skulle inte vilja vara utan det trots allt.
Men sen tycks det som om alla nya män jag möter har problem, inte missbruk, men anknytning på olika sätt. Så efter flera sorger och bedrövelser dök mannen i mitt liv upp. Trygg, omtänksam, fysisk, kärleksfull. Trodde jag aldrig skulle behöva vara själv mer. Tre lyckliga månader, sen orkade jag inte längre. Så svårt att klaga när man blir överöst med kärlek, på 3 månader fick jag mer av den varan än på 25 år med 2 X. Han kvävde mig istället, tappade bort sig själv, som brukar vara min egen roll annars.
Och nu då så har det hänt igen. Ny trevlig man som gör slut efter 3 dejter, han hade aldrig varit kär sa han. Otrygg anknytning igen. Var finns balans och harmoni?
Män är bättre på nu, men måste börja lyssna oxå, ibland vill vi kvinnor berätta, få förståelse för historiska händelser. Även om det inte är ditt fel det som hänt tidigare.
Tillit, och att älska sig själv är inte lätt…
Vi vill nog lite för mycket 🙂
Tror inte det är mitt fel att vårt äktenskap sprack, skyller heller inte på mitt ex.
Finns ju tusen olika teorier och massor att läsa om varför vi är som vi är.
Harville Hendrix, rätt intressant då han menar just att det du och kanske jag just gått igenom; vi har träffat någon som liknar den vi varit ihop med förut och så ska vi få det fungera. Finna fyra avsnitt på youtube.
Brukar trösta mig när det känns som värst med ett citat av Eckart Tolle;
”Var lugn, allt förändras.”
När nån jäkel säger att livet är toppen kan man också citera honom 🙂
Alkohol eller droger är inget att försöka dämpa ångesten med.
Jag drack inte en droppe under hela vår skilsmässa och så här i efterhand var det ett av de bästa besluten jag tagit.
Kan ju bara tala för nig själv och jag lyssnar och lyssnade.
Men bör jag också blev anklagad för att inte känna känslan mitt ex hade, insåg jag att vi aldrig kommer få ihop det här.
Vi är lika olika och om vi tillåter oss att vara det kan det kanske blomma upp något vackert.
Men när förälskelsen börjar avta börjar ofta ombyggnationen och anklagelser komma.
Är också ruskigt skeptisk till nätdejtingsajter.
De lever ju inte på att människor träffas och blir lyckliga, tvärtom.
De lever på jakten.
Lyssna gärna på filosofiska rummet, avsnittet som sändes 14 februari, handlar om vad betyder orden jag älskar dig. Mycket roligt.
Började läsa din blogg i natt. Eller igår natt. Har gått igenom en jävlig tid. Mwn din blogg har gjort att jag vet jag känner kärlek på riktigt för min man. Trots dom problem vi gått igenom. Jag undrar var du finns. För eventuell parterapi?
Varje ord här beskriver mig. Ont att få ord på mitt beteende fast samtidigt skönt att se att jag uppenbarligen inte är ensam. Har så många gånger greppat kärleken, anpassat sönder mig för att räcka till. Gjort allt för att få det lilla tillbaka. Men varje gång har jag förlorat. Utåt är jag som du beskriver, men inombords råder en fruktansvärd sorg när jag nu konstaterat att hur jag än försöker så kan jag inte kan förhålla mig till att någon står mig nära. Vet inte heller hur jag ska kunna läka och våga älska/älskas. Vill inget hellre men jag flyr för allt jag är värd när alla obehagliga känslor dyker upp mitt i allt det underbara som jag längtar helt galet mycket efter.
Sandy har du läst Hemligheten av Josephsson/Linge? Där olika anknytningstyper och åtgärder tas upp. Själv lyckas jag jämt träffa en ”Mats”, som precis när jag lyckats bli förälskad vänder och sparkar bakut. Skall nog ta med mig den boken på nästa dejt (haha, humor gör livet lättare)Själv är jag en ”Lena” light:-)