På morgonen läser jag min mammas meddelande från igår kväll. Kvinnan som gav mig mitt liv och som är anledningen till att jag sitter här vid skärmen och skriver…så mycket omtanke och kärlek i hennes vackert formulerade ord! Tänk att få ha en sådan människa i sitt liv! Hon är yttre och inre skönhet.

Några tankar kring varför vi backar och är rädda för det bästa: och då tänker jag inte på det materiellt bästa, eftersom här är många klara på vad de är ute efter. Jag tänker på det som ligger närmast vår mänskliga essens: hur vi relaterar till andra och den egna personen. Hur varsamma är vi med hjärtan?

Jag ser och hör ständigt om människorna som utåt sett verkar ha stenkoll på sig själva och sina liv. Framgångsrika i sina arbeten, ett nätverk av vänner, socialt skickliga, känslomässigt stabila, allmänbildade….men som samtidigt sårar andra och sig själva, gång på gång. Varför?

Jo, därför att vi är komplexa varelser och det som ligger djupare ned under den emotionella vattenytan, kan vara förorenat av självsaboterande mönster. Många – många fler än du tror har en självbild som är i rejäl osynk. Inte utåt sett, men inåt.

Vi går runt med förfalskade jag (överlevnadsstrategier) som syftar till att skydda oss från att bli sårade. Pansar som gör att vi egentligen inte släpper någon riktigt nära inpå, och de gånger vi gjort det, har någon skadat det mest sårbara inom oss: tilliten till att någon verkligen finns där för oss. Berättelsen och skulpterandet av övertygelserna gällande människor, livet och oss själva, började tidigt.

Några konstruerade (omedvetet) en on/off knapp som gjorde att de kunde stänga av när det blev hotfullt. Kränkningar som bildade ett splitt på insidan och fick oss att skapa orubbliga sanningar. Allt för att överleva. Gränser som överskreds och fick oss att mista tilliten till människor. Vi blev ”starka”!

Våra erfarenheter gör att vi missar det snälla, omtänksamma, genuina och kärleksfulla. Varför?

Därför att vi inte är vana vid det vackra relationslandskapet. Det är som om vi förväntar oss att det förr eller senare skall gå käpp rätt åt…Vi blir ”realister” som börjar skriva agendor: listor som en partner skall leva upp till. Omöjligheter som ingen kan prestera och som spär på besvikelserna.

Vi börjar förhandla så att vi åtminstone skall ha någon vid vår sida. Någon som skall fylla i luckorna. Hålen i den läckande spannen.

När kärleken väl står framför vårt ansikte, ser vi inte därför att: ”det måste vara för bra för att vara sant!” Vi börjar mentalt nedmontera den andra personen, så att vi ”tryggt” kan kliva av.

Den äldre kvinnan sa till mig för några år sedan:

”Är hon snäll mot dig?”

Det kan låta så förenklat, men tänk på det en stund: hur många gånger har vi inte anpassat sönder oss själva i en icke snäll relationsmiljö.

Är du på djupet snäll mot dig själv?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se