Relationer som går på sparlåga eller bryts upp, bitterhet, otrohetssajter, kroniskt kicksökande, kvävande kontroll, ex som spökar, generaliseringar kring det andra könet, icke kontakt/kommunikation, avsaknad av samhörighet…
Den minst sagt tråkiga listan kan göras lång och den smyger sig på, formar tankar, attityder och känslor. Många dras ned i cynismträsket. Alltför många är kantstötta p.g.a. gammalt relationsbagage. Misstänksamhet och överdriven försiktighet som håller dörrar stängda. Panik för ensamhet som gör oss ofrivilligt förhandlingsbara gällande självvärdet.
Kärleken är en naturlag och när vi tillåter andra eller oss själva att strypa flödet händer det något inom oss: vi släpper inte någon inpå (i alla fall inte nära hjärtat), vi förlorar kontakten med vårt autentiska jag och lever liv som blir till grå kopior.
Jag tillhör dem som vägrar slå in på den vägen. Har själv åkt på relationssmällarna, men jag kommer aldrig att låta det definiera mig. Mitt hjärta är och kommer att förbli outtömligt.
Vi kan inte kontrollera andras beslut och vägval, men vi väljer vilka vi skall bli av erfarenheterna. Hur vi tillåter oss att formas: avstängdhet eller modet att vara öppet sårbar. Ja, kärleken gör oss sårbara. Den är därför inget för the faint hearted.
Jag tänker som uttrycket:
”your most powerful weapon is your mind”
Vi tappar alla greppet emellanåt: känslor som går i spinn, rädslor som tar fäste och den känslomässigt skottsäkra kostymen som hängs på.
Så länge vi bär med oss den förlåtande attityden kan vi röra oss framåt. Varför skall andras skräp få bestämma vem du skall vara?
Öppenhet är ett medvetet val – styrkan att se sig själv utan förmörkande glasögon, eller narcissistiskt överförskönande. Kärlek är handling gång på gång.
Vilka hinder behöver du ta dig förbi? Vad behöver du för att ljumma uppåtvindar skall lyfta dig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Wow – dagens text slår an en hel del olika toner inom mig, men den starkaste är, trots allt, en glädjande ton av hopp.
Tankar tar fart och jag kommer ta mig en extra fundering, kring Dina avslutande frågor för att lyfta fram rädslan i ljuset, som kan te sig begränsande, på min fortsatta livsresa.
Tack för ännu ett värdefullt inlägg!
Tack Rebecca! Hör den röda tråden av hopp i det du skriver:-)
Ja min känsla av igenkänning i allt det du skriver gör att jag ryser..kroppsligt.
Såklart inte av hoppfullheten i texten, dock av vad vår rädsla gör med oss. Varför behöver vi överbevisa oss själva att lämna en dränerande relation. Där vi för länge sedan inom oss vet att det har gått för långt. Det som sårar, det som sänker oss inombords, blir ännu värre den dagen man inser att det är vi själva som tillåter det. Då gör det ont.
Så himla självklart – allt går utifrån dig själv. Välj Kärlek till livet !
jag har förlorat tilliten till min man på grund av hans lögner. Detta har orsakat att jag blivit en människa som jag hatar.
Jag är svag, ångestladdad, orolig, svartsjuk, utan själkänsla. Ja, allt jag inte vill vara, men tyvärr blivit.
Jag försöker få någon slags av självrespekt tillbaka, men det varar inte länge.
Något som jag också oroar mig för är framtiden. Tänk om jag träffar min man med sin nya kvinna då jag mår som sämst. Hur klarar jag av detta? Måste jag fly, byta stad för att klara av en separation?
Ja, jag har många skrämmande tankar som snurrar runt som stoppar mig att ta steget fullt ut. Att känna att det jag gör är rätt.
Ge dig själv tid! Man kan inte alltid vara stark. Tillåt dig själv att vara precis som du är och våga lira på att du långsamt återfår din inre styrka om du strävar efter det.
Sympati!
Hej…. Vill bara säga att jag ser inte knappt bokstäverna i denna nya blogg går liksom inte att göra det större…blir jobbigt att läsa
jag som var så duktig… hörde inte av mig till mitt ex på flera veckor. Igår så träffades vi helt plötsligt, och det var underbart. Hur klarar man av att träffa sitt ex då och då, och ”falla tillbaka”, och samtidigt gå vidare i sin separation? Det kanske låter flummigt. Men faktum är att vi inte kan vara tillsammans pga omständigheter.
då vet du ju det, gå……fortsätt gå….. <3
det ska jag <3
”Vi kan inte kontrollera andras beslut och vägval, men vi väljer vilka vi skall bli av erfarenheterna”
Dessa ord naglade sig fast i mig. I sin enkelhet så oerhört viktiga. En påminnelse av vikten att inte låta ngn annan diktera villkoren för vem du ska vara. Jag väljer! Jag väljer själv vem jag ska bli efter mitt ex oerhörda svek. Efter otroheten. Står nu här ensam, med en 3-månaders bebis å en vilsen 4-åring. Ska jag brytas ner helt, bli en person som låter det nattsvarta dominera vardagen, som inte vågar öppna sitt hjärta för ngn igen av rädsla för att bli sårad igen? Eller ska jag låta erfarenheterna göra mig stark? Låta glädjen i mitt liv bli min ledstjärna – inte det sorgliga, det som gör ont! Göra mig till en person som vågar släppa in ngn nära igen, rustad för att skämma bort denna ngn med all kärlek som finns inom mig. Vilket enkelt val! Jag väljer glädjen å kärleken!! Det är så jag vill leva! Jag säger inte att det kommer bli enkelt att bli den personen. Sveket känns i stunder oövervinneligt. Men längtan och viljan – den finns där, å det är jag så oerhört stolt å tacksam över.
Tack Michael för dina vackra tankfulla inlägg! Dom ger mig så mkt styrka!
Vill skicka en massa styrkekramar till dig i din svåra tid. Jag känner så med dig med det du har blivit utsatt för och det du har hamnat i nu. Men jag hör också en sådan glädje till livet självt att jag blir inspirerad! Självklart ska du låta glädjen bli din ledstjärna, och lika självklart ska du hålla ditt hjärta öppet. Var så stolt över din längtan och din vilja.
Jag har också blivit lämnad, inte i lika brutala omständigheter, men när det hände för fem månader sedan rasade min värld fullständigt. Jag såg inget liv efter detta. Men bestämde mig samtidigt, precis som du, att göra detta till en utvecklingsresa för mig själv, att bli starkare, stoltare och ännu mer redo för den goda kärleken.
Det har varit en skakig resa så här långt, med de djupaste dalarna. Men också med en enorm eufori över hur förändring faktiskt är möjligt, över hur stort och mäktigt livet faktiskt är, över att kärleken alltid kommer att segra.
Ditt ex har svikit dig å det grövsta. Men du har så rätt i att vad du gör nu och framåt inte behöver definieras av det sveket. Och i längden är det faktiskt trots allt han som förlorar mest. För väljer man att lämna på det sättet och i de omständigheterna tänker jag att man har mycket otalt med sig själv, som han bara kommer att ta med sig in i nästa relation och så driver han den i sank också. Medan du kommer att komma ut som en starkare, tryggare och lugnare version av den fantastiska person som är du!
Varmaste kramarna
vad gör man man när vapnet är det förgångna och man aldrig får glömma utan alltid ska stå till försvar?
orka vara där! eller gå din egen väg? stanna om det finns ngt att bygga på, men ge det då ditt allt! inga funderingar på om du ngnsin ska bli fri, du har ju valt att stanna?( då blir du inte fri från det förflutna) eller gå och välj bort det förflutna då är du fri……kom ihåg att det finns olika sorters fri, man kan jobba sig igenom problemen också, inte bara kasta bort dem…….lycka till, vilket du än väljer…..
Det kommer kanske en dag när du inte behöver försvara längre, när tryggheten åter infunnit sig och tilliten börjar växa sig stark igen. Våga ge det tid och våga vara sårbar, berätta hur du känner. Det finns kanske inte alltid bra svar men att bejaka att ja , så här är det och hur hanterar vi det och succesivt ta sig igenom det tunga, tillsammans för att återigen bygga upp ”vi”. Jag tror och hoppas även för egen del att det kommer en dag när det inte längre finns behov av att anklaga och älta utan att det är något som gör att relationen aldrig kommer att bli som förr men kanske, kanske kommer det något positivt ut av det, en djupare och ärligare relation.