Nu är jag tillbaka efter ett par dagars skrivpaus min bloggvän!
Skulle du kliva på flygplanet om du inte litade på att piloten hade full koll? Att kirurgen är stadig på handen och har all kunskap som behövs? En fallskärm som är omsorgsfullt och korrekt packad. Vänner och familj som tryggt allierade…
Vi behöver, nej ännu närmare sanningen: vi måste ge varandra den tilliten om våra relationer skall kunna leva. Tillit eliminerar osunt kontrollbehov. Den gör att våra bästa sidor kan blomma ut.
Misstänksamhet gröper ur värmen i våra röster och gör blickarna mörka. Ständiga diskussioner som dränerar all energi och där ingenting känns tryggt.
Hur blir våra barn som vuxna om de inte känner tilliten till oss som föräldrar? Speglarna är så extremt viktiga.
Vi behöver också ha förmågan att vara mottagare av tillit. Öppenhet för partnerns goda vilja och kärlek. När vi stänger av ges inte det positiva utrymme att få flöda.
Och så har vi tilliten till oss själva: kan jag luta mig mot min egen kärna? Kan jag vara centrerad även då känslorna emellanåt skakar om? Tappa fotfästet utan att helt förlora sig själv.
Tilliten förhandlar inte. Den är i sin egen självklarhet och gör att vi kan vila i varje given situation. Själva syret i alla former av förhållanden.
Jag vet att det kan låta självklart, men ändå är det många som missar grundpoängen: ge det du själv längtar efter. Var det du önskar av en annan och dribbla aldrig bort – det.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
skulle du kliva på flygplanet om du inte litade på piloten? Hur många har ens träffat piloten? sett honom? finns han? eller är det en förinspelad röst i radion som sprakar på? näe jag tror nog att alla som kliver på planet har ingen koll! de litar på att systemet har kollat piloten och ger över kontrollen till systemet, man behöver ju inte vara paranoid? så…….vad behöver vi ta kontroll över i våra liv? hur ska vi ta den kontrollen och sluta lita på ett system? ta vårt eget ansvar?
Om kirurgen är stadig på handen? jag är sövd, så där litar jag på att människor omkring, ni vet, sköterskorna, ska ha koll åt mig och för min skull. Men när ska jag vakna? När måste jag lita på mig själv istället för experterna? det är inte en enkel sak att gå emot ngn med 30 års erfarenhet som vet bättre än jag, men….det är ju jag som bor i den här kroppen?
Fallskärm? min trygghet? min mamma…..även när det blir fel har hon alltid mitt bästa för sina ögon! hon är in stora idol och förebild, jag älskar dig mamma! men sen då?? jo jag har mer familj som älskar och stöttar mig ofta……men även där känner jag viss tvekan, de kan ju inte leva mitt liv åt mig, och det ska de ju inte heller! så…..
näh, där får jag nog lita mest till mig själv också……..
då blir mina tankar……..i riktningen att jag är litet konstig? för den där tilliten alla pratar så högaktningsfullt om? den måste ju ge vika för Det Riktiga Livet? Hur tänker ni bloggvänner?
Vad möter du i dig själv mia om du inte enbart ställer frågor?
jag lyssnar på svaren och då¨kommer nya frågor….hur gör du?
Jag väljer tillit och att vara tillitsfull.
Att ha tillit till sig själv är en gåva. När vi tappar den blir vi vilsna. Vi måste våga blicka inåt och möta det vi ser och vårda oss själva. Jag var tom, helt tom för några år sedan. Visste inte vem jag var, vad jag brann för och tyckte om. Det hela slutade med en kamp för att överleva – cancer. Jag var tvungen att hitta MIG. Det var inte lätt. Lägg era frågor runt jaget. Blicka inåt och vårda er själva så kommer tryggheten och lugnet. Men – lätt är det inte.
Tillit är komplicerat för mig. Mina närmsta vänner känner jag tillit till och litar på att dom vill mitt bästa utan att för den skull håller med mig, ärlighet är otroligt viktigt för mig. Jag har växt upp med en stor familjelögn när jag var barn. Det sett jag fick sanningen till mig var en stor chock. Som det var mycket förr så skulle saker och ting sopas under mattan, för då fanns det inte!? Om man inte kan lita på sina föräldrar, vem kan man då lita på? Jag kände inte nån tillit till mitt ex. av flera olika anledningar. Jag var tydlig med vad jag tyckte var viktigt för mig, då han vet allt om min uppväxt. Han hade sin uppväxt och där krockade det stort. Jag blev en kontroll människa och mådde dåligt när jag inte nådde upp till mina krav på mig själv. Ångest. Jag bad för 3 år sedan om ”avlastning” . Jag ville fördela ansvarsområdena jag själv hade skapat tidigare, för jag orkade inte längre ha full fokus. Jag var beredd att släppa taget om kontrollen, om så lite i taget. Egentligen bad jag om hjälp, men fick inget gehör alls. Jag fick intrycket att jag var gnällig. Att känna att ens partner inte vill en väl, när man för en gång skull lyfter på locket. Slap in the face! Jag har även varit i beroendeställning till exet. Där försöker jag slå mig fri nu. Jag känner mig fri och har tagit kontrollen över mitt eget ”lilla” liv nu. Han står som ett frågetecken och fattar ingenting. Han ville skiljas, han hade räknat med att få fira jul med mig och barnen på julafton (han har dom sedan 11 dagar) men där går min gräns. Kan inte sitta på självaste julafton och äta gott och skåla God Jul med någon som bröt ner mig sista åren. Någon som har lovat att hjälpa mig med bilen, lägenheten, mm, men inget har hänt. Tillit var det inte!
Tack, idag tog jag till mig påminnelsen om att man kan välja att känna tillit. Jag fastnar ofta i oro och överanalyserande. Att ställa svåra frågor till sig själv, vrida och vända på tankar och funderingar kan ibland vara lustfyllt men när det blir för mycket sånt leder det ju sällan till ett välmående. Skönt då att påminna sig själv om att det finns ett alternativ. Låta svaren komma med tiden. Känna tillit.
Låter så klokt! hur gör du för att komma fram till att nu är det nog, nu låter jag detta vara? kram
en skilsmässa gör något med en som person…man förändras…
min tillit fick sig en rejäl törn pga den otrohet som jag utsattes för.
Det har varit en lång resa att ta sig på benen igen och när jag precis gjort det blir jag rejält sårad och sviken av en barndomsvän 🙁
Jag är än en gång förkrossad och denna gång känns det värre för hon var min förtrogna som jag trodde for life.
Hur ska man någonsin våga lita på någon igen?
Jag förändrades av min skilsmässa. Jag lärde mig att vara rädd om mig och att inte låta andra sätta sig på mig.
När min vän tog sig friheten att gå på mig om mina val i livet så sa jag stopp och det slutade med en avslutad vänskap.
Separationer från vänner gör lika ont som en separation från en livskamrat om inte mer….
jag vet bara en sak…ingen har rätt att sätta sig på mig igen! Ingen!
hon valde att avsluta vår vänskap när jag sa ifrån….
Tillit till andra vill mig väl och tillit till en partner, ja vad gör man när man inser att den partner man trodde alltid vill ens bästa har ljugit och bedragit, för att man trodde på det han sa, vilket var flera stora lögner, och när man börjar återhämta sig från den smällen, så kommer nästa käftsmäll, denna gång från bästa kompisen som inte alls var någon väninna som jag trodde, smutskastning och förtal – jag undrar fortfarande varför. Små är de människor som trappar på ens tillit.
du har nått en ny nivå av din personliga utveckling, och då får inte lögnerna plats längre…….grattis håll ut, det blir mer belöningar när det landat ordentligt och du börjar leva det nya! styrkekram!
Tillit, viktigt med svårt. I mitt äktenskap fick jag hela tiden höra att det var fel på mig som inte hade tillit till honom. Att jag helt enkelt borde ha haft det.
Nu är det svårt att veta vad som är vad. Jag kan helt klart konstatera att jag har haft oerhört svårt med tillit. Och det har grundat sig i att jag inte har känt tillit till mig själv. Och det i sin tur har grundat sig i att jag inte känt att jag varit värdefull.
Känner man sig inte värdefull för den man är, så rubbas ens tillit till livet som sådant, och då är det svårt att känna tillit till sig själv, och därmed även tillit till andra.
Så å ena sidan hade min exman rätt, jag hade inte tillit till honom. Å andra sidan hade han ju kunnat erbjuda mig en annan miljö och ett annat bemötande än att ”det är fel på dig som inte har tillit till mig”. Han hade kunnat välja att försöka möta mig i mina sår, för hur jag än sa att jag inte kände mig värdefull för honom, så gjorde han väldigt lite för att öka den känslan. Jag tycker någonstans att han gjorde det väldigt lätt för sig att lägga hela skulden på mig, visst är det mitt ansvar att ta hand om min egen tillit, men omgivningen kan både stjälpa och hjälpa.
Efter min skilsmässa har jag VALT att ha tillit. Jag kände ingen tillit på länge, länge. Kände mig inte värdefull. Men jag valde att jag är värdefull och jag valde att lita till att livet vill mig väg. Så småningom kom känslorna i kapp. Idag känner jag mig värdefull, även om jag inte är så grundad i den känslan ännu, och jag känner att livet vill mig väl, den känslan är jag ganska grundad i. Jag väljer också att lita på att allt kommer att lösa sig till det bästa, även om det är mycket som är oklart. Men idag väljer jag att inte oroa mig och måla upp svarta bilder, utan att tänka att ”livet vill att jag ska ha det bra, så då kommer jag att få det bra”.
Jag har ingen tillit till mitt ego. Men tilliten till det högsta i mig, växer. Så skönt.