Jag sitter på en av mina nyfunna oaser i Köpenhamn och smälter intrycken från gårdagens föreläsning. Det är skön känsla att få ha förmånen att göra det jag gör.
Ni som följer mig har nog kunnat läsa mellan raderna att jag genomgått en del prövningar den senaste tiden. Det har varit oerhört mörka stunder då jag tvivlat på nästan varenda aspekt av livet: särskilt förhållanden och kärlek! Min tillit har i grunden raserats och jag har emellanåt känt en fruktansvärd ångest.
Men under tiden som jag pratade i Malmö igår, hände någonting inombords. En djup känsla av syfte som jag inte känt tidigare. Gränser som ingen eller ingenting längre kan kränka. Där värdighet kliver in och skyddar mot panikkänslor. En fundamental upplevelse av att lämna människor åt sina egna beslut, och befrielsen av att inte hålla fast vid den som inte anstränger sig för att vara en del av ens liv. Jag har förstått allt det där på ett intellektuellt plan förut, men igår och i just den här stunden så är det som om även kroppen fattar.
Jag är väl medveten om att det kommer svackor, men påminnelsen om denna nyfunna ”vän” är ett enastående ryggstöd. Det bor äkthet i erkännandet inför sin egen person om hur illa det varit. Ett inre leende börja sakta, sakta kunna ta plats. Tacksam för det här ögonblicket!
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken.
Michael Larsen – relationscoach
Du är viktig, Michael.
All kärlek och styrka till dig.
Finaste du, allt som kommer från dig är så vackert och genomtänkt. Du lär mig ständigt nya saker om mig själv och hur jag ska hantera livet och mig själv.
Jag skickar ett gigantiskt skepp av kärlek till dig,
Mia
Hej. Jag såg dig igår. Du ger något viktigt till oss andra. Nej, jag hade precis hittat dig, så jag hade inte läst här förut. Jag är nog vilse och tänkte att jag måste börja någonstans. Du satte ord på mina egna diffusa tankar om anknytning, mönster man följer, att vara ( i mitt fall ) Miss Nice Guy, vad jag har missat i mitt eget liv och min egen relation och en hel massa därtill. Saker som jag kanske KAN göra. Att du har haft tunga stunder själv kände jag tvärs igenom hela rummet ( ja, det berörde mycket) och jag tänkte att det var oerhört modigt, vist, starkt och värdigt att stå inför oss som du gjorde. Tvivla inte på att du använder din tid bra, var stolt över att det är nog inte bara mig du gav något igår. Var stolt över dig själv och tack för din tid och dina ord. Lycka till.
Exakt så kände jag igår. Som om hjärnan äntligen kom till insikt. Så befriande. Tack för dina berättelser och erfarenheter när det gäller att få ihop livspusslet. Det är en ständig kamp att få allt att gå ihop men till slut brukar bitarna falla på plats..,
Härligt att höra Michael! Jag var på din föreläsning igår och gick ifrån med en helt annan känsla i kropp och själ, än vad jag kände när jag kom dit. Har levt i en destruktiv relation alldeles för länge. Det har varit många bråk, hårda ord, en örfil. Sista året, eller rättarsagt åren har det varit slut och nystart om och om igen. Jag har verkligen försökt förstå min fd partners beende. Försökt förstå mitt eget beteende. Ältat om och om igen, har jag gjort rätt? Kan vi få det att fungera?
Med min personlighet har jag tagit på mig väldigt mycket skuld. Jag kunde gjort så mycket annorlunda…för jag är så väldigt anpassningsbar. Men det var väl där det började…varför ska jag anpassa mig i något som inte jag mår bra i? Tanken är väl att båda ska må bra i en relation, att ge och få.
Efter att lyssnat på dig igår kände jag ett sådant lugn… detta är rätt. Detta kommer att bli bra. Jag kommer att behöva lite tid för att läka, men jag kommer att läka.
All lycka till dig framöver Michael.
Hör att du haft det tufft.
Känner med dig.
Vet inte vad du gått igenom men att tvivla på sina föreställningar om kärlek, relationer och sina beteenden är något jag tror många av oss gör i större eller mindre utsträckning, speciellt efter havererade förhållanden eller andra kriser men vissa av oss har liksom funderat över det där i ganska stor utsträckning hela livet.
Jag var ganska tillbakadragen som barn. Iakttog andra, funderade över vad som gjorde vissa populära och andra till mobboffer, vilka beteenden som människor lade sig till med för att vinna favörer osv. Jag ligger säkert lite i spektrat av HSP har jag förstått på äldre dagar.
Jag funderade mycket på hur mina föräldrars barndom hade format dem och jag tänkte att de inte fått känna sig så älskade och uppmuntrade som de behövde, alltså tog jag på mig rollen att vara den som skulle få dem att känna sig fantastiska och ge dem det de behövde.
Det har gjort att jag blivit lyhörd för andras drömmar och behov, ser deras potential och storhet och blir lite blind för eventuella problem och jag har också lätt för att ursäkta dem och har svårt för att bli arg. Jag ser gärna den lilla människan bakom beteendena de lagt till sig med som jag tänker att de tilldragit sig för att skydda sig själv.
Men ändå blir jag ju sårad ibland.
Ändå blir jag ju arg ibland.
Men jag har svårt för att visa det för jag hinner censurera mig och tänka ”har du tänkt på hur det känns för den andra personen?”, ”på vilket sätt visar du empati och vuxenansvar nu?”
Det har varit väldigt svårt efter separationen. Jag vill vara vuxen, göra det som är rätt för vårt barn, inte skapa konflikt mellan mig och hennes pappa, sörja att han lämnat mig, att han svek mig, att han inte vill förklara sig eller be om ursäkt, ta med mig insikter, få rätsida på min tilltryckta självkänsla, acceptera att detta är hans val även om jag inte förstår och inte får en förklaring, lämna plats i mitt hjärta för tilltro att det kan bli bra, vara tacksam för alla fina människor jag har kvar i mitt liv, släppa de som valt att släppa mig … osv. osv.
Det är mycket på en gång för en som tänker och reflekterar mycket över sina val, sina beteenden, sina känslor, en som vill göra rätt så väl mot andra som sig själv och som är rädd för att vara för dömande, missunnsam, egoistisk.
hoppas du får en bra helg.
Utan dina texter de senaste dryga två åren så hade jag aldrig lärt känna mig själv eller för den delen tagit mig igenom de ytterst få försöken jag gjort att våga lita på någon igen, att våga öppna mitt hjärta och hoppas på kärleksfull respekt. Jag blev sviken och tilliten krossad men tack vare dina texter har jag konstigt nog inte tappat hoppet och känner mig idag starkare och tryggare i mig själv. Jag var inte på din föreläsning men lustigt nog var det just igår som jag helt plötsligt blev lugn och landade i mig själv efter den senaste kraschen. Stort tack och fortsätt med ditt fantastiska arbete.
Du gör verkligen skillnad Michael. Ditt arbete är otroligt viktigt och innebär för många människor att en ny riktning kan börja skönjas. För mig var det absolut så, en av milstolparna att hitta sin mentala gps och livslust har varit denna blogg, din bok, dina föreläsningar. Ser verkligen fram emot att få gå på din föreläsning snart!
Och som du säger, man faller ner i kratern med ojämna mellanrum. Skillnaden mot tidigare är att jag vet var stegen finns, hur den ska riktas upp mot horisonten där utgången från hålet väntar. Steg för steg, som jag gjort tidigare, så tar man sig tillbaka till sin hemvist. Via att vara nära sina kärnvärden, se det lilla i vardagen som är varmt och ljust, göra det som gör mig gott och ger sköna känslor.
Har själv haft den där ilningen genom kroppen när det intellektuella, förnuftiga och kunskapen landat längst in i kroppen. En handling, ett ord, en tanke som bäddats in i hjärtat. Känslan av att förstå på djupet det som redan är självklart. Den mest fantastiskt vackra, intelligenta, emotionellt starka kvinna jag någonsin mött i mitt liv som valde bort det fina vi byggt upp. Jag var totalt krossad under en tid och förstod knappt vad som hänt. Fallet mot botten i kratern var brutalt hårt. Vändpunkten kom när jag på avstånd beundrade mina barns kiknande skratt och samverkan. Där och då så vände det långsamt till glädjetårar, insikt vad som är viktigt och en känsla att jag är bra. Även utan passionen och gränslös kärlek till en partner som gjort sitt val.
Det är ju otroligt modigt gjort av dig Michael, att blotta det här. Din sårbarhet. Att låta den komma ut i ljuset. Men det är ju att acceptera och visa dig själv som du är. Som människa. Som vem som helst av oss andra. Jag tycker det är otroligt stort och viktigt. Vi går tillsammans. Och det är ok att tvivla, vackla, falla och vara vilsen. Må både bra och dåligt. Vara rädd, vara trygg, känna tillit och tappa den. Vem vi än är. VARM KRAM ❤️
Så tacksam för allt jag läst som
du skrivit…
Det har gett mig massor
Så mycket kunskap
Man kan få stöttning på alla vis från alla håll genom vänner, samtal, texter mm men man måste göra sin resa ensam och möta alla tankar känslor o rädslor alldeles själv.
För att förstå…
Sen blir man fri
Tack!!
Ja jag går nog precis bredvid Dig…
Hade en precis lika upplevelse igår.
Vi sms: ade – ( första kontakten på nästan en månad )
Det var en stor sorg att uppleva att det som inte skulle hända igen, hände … (han schappade när jag berättade vad jag kände, han har vänt på klacken och gått sin väg tre ggr tidigare när jag berättat vad jag känner när han gör/ säger..)
Där i texten och just då, lämnade honom åt sitt eget liv och sina egna beslut.
Han har med stor tydlighet visat att jag inte är värd att anstränga sig för.
Hela mitt system är i balans igen. Jag sov Så gott inatt !!
Jag har hittat tillbaka till migsjälv och mitt varma hjärta.
Michael, Du har gjort, och Gör, så oerhört stor skillnad i mitt liv.
Tack vare Dig så är det nu en Sanning att jag har fått knäleder för att kunna resa mig upp!
Även att de goda vanorna stärker min självkänsla.
Endast den som i Ärlighet skriver utifrån sitt hjärta, och visar sin sårbarhet, upplever jag som Sann.
Du är Fantastisk i det Du delar med Dig av.
Du är syre att andas in !
Tack från mitt hjärta för Din blogg idag. ( igen)
Du människa bland människor, Michael Larsen.
Michael! Vi är många här som du hjälpt, varit en tröst och guide för, och som är dig oerhört tacksam för att du funnits här med dina varma, kloka och medmänskliga betraktelser…kan du ta in det fullt ut? Jag hoppas att du kan känna vår tacksamhet och värmas av den.❤️
/Em
Michael, jag känner med dig och jag är glad för din skull för att du hittat din ”vän”. Det är okej att inte vara stark hela tiden. Ingen är perfekt och tur är det. Du behövs och du hjälper även mig med dina ord. Kärlek och lycka önskar jag dig.
Jag är högkänslig och jag skulle gärna vara med på/lyssna på ditt webinar men jag kan inte av flera skäl.
Att säga till den man levt med i många år att nu tar vår väg tillsammans slut, det gör ont. Jag önskar att jag inte behöver säga det till honom men min kropp talar om för mig det min själ känner. Att jag behöver leva själv (med min dotter fast med delad vårdnad) för att hitta mig själv. Jag har nyligen börjat acceptera mig själv och jag tror att en separation är bra för min man också. Han förstår nog inte det till en början men jag vill att han också ska må bra. Att han ska förstå att vi är för olika för varann. Jag hoppas att han ska hitta någon som delar hans intressen och som passar honom bättre än vad jag gör.
Jag har förändrats de senaste åren och fått mer insikt om mig själv genom självreflektion. Du, Michael, har hjälpt mig mycket genom dina lnlägg. Tack.
Utan din blogg hade jag mitt i den separation jag befinner mig i varit en trasig och förvirrad själ. Men nu står jag här med verktyg från dig som ger mig hopp om att ta mig ur denna relation med värdigheten i behåll. Mina ben må vara svaga men mina händer håller ett stagigt grepp om mina barns händer och jag ska tryggt leda dem vidare i vårat liv. Tack käre Michael. Du gör mig tårögd av tacksamhet. Du ger mig ett litet ljus i mörkret och jag följer det med fullaste tillit❤
Jag känner din historia Michael! Min egen är så lik din, Du skänker hopp och tro! Du inspirerar med ord, att skapa ord, läkande ord. Till Dej och..
”Alla vi; dumpade, manipulerade av narcissister, svikna, lurade och bedragna av kärleken. Vi är ett gäng tragiska utomstående förlorare.
Tillslut är det kanske vi ändå som hittat hem, vi har tvingats kämpa med oss själva, ibland med huvudet under vattenytan och hjärtat under trycket från tonvis med vatten, brottats med ångesten, känslan av att dö, ilskan och den oerhörda ledsamheten.
Vi måhända vara som sjunkande skepp, men vi kan bestämma oss att träffa på ett grund, vi stoppar där och stannar kvar på vårat grund med all erfarenhet vi fått med oss.
Och vi lämnar inte utan strid, vi kanske har gjort saker fel men det betyder inte att de har rätt.
För vi har fått en erfarenhet de inte har; vi vet hur vi tar oss upp från botten, vi har sett hur det ser ut under ytan och hur man överlever när det är kris på riktigt.
När vi tar oss upp till ytan igen och möter värmen från solens strålar då kan vi bli vattentäta, vi sjunker aldrig tillbaks till botten igen, och allt detta har vi bakom om oss, medan detta möjligen ligger framför dem.
Vi är på väg att bli de otippade vinnarna, vem skrattar åt oss då?
Så fantastiskt fint skrivet Johan! Berörande! Tack!
Var på din föreläsning i Malmö. Vill tacka för en givande,berörande, allvarlig men även humoristisk föreläsning. Mycket igenkännande och stärkande. Tack.
Försöken att bli hel. Försöken att fylla tomrummet..
Det går för mig inte med någonting annat än mig själv Att i självvarandet blicka innåt.
Provade pengar prylar och partners.. tomrummet bestod.
Lyssnar på en bok just nu som ger endel vägledning.
Skönt!
Michael, du är öppen, brutalt ärlig, ödmjuk och en fantastiskt fin människa!
Sedan i början av juli, uppbrottet, har jag hunnit skilja mig, köpt en lägenhet (dock inte hunnit få den än, bor kvar – fruktansvärt slitsamt) bodelning och nytt jobb… Jag städas bort i ett jehu och känslorna åker bergochdalbana! Svårt att vara mitt bästa jag hela tiden! Det är där du kommer in – när jag hittade din blogg blev/är detta ett forum att hämta kraft ur men också att vända spegeln inåt och verkligen ställa frågan vem är jag Nu och vad vill jag NU – inte om ett år för dit är för långt bort att tänka klart på. Den tanken får liksom gro fram långsamt och varligt och säkert omvärderas flera gånger om.
Så fortsätt för oss alla och även för din egen skull att dela med av dina visdomsord och erfarenheter – det betyder enormt mycket när man är ensam – och det är väl detta som livet handlar om egentligen – att ge.
Varmaste kramen
Förluster i kärlek är inga lätta grejer oavsett om man är relationscoach eller inte. Kanske ännu värre då man kanske dömer sig själv ännu hårdare iom att man kanske anser att man borde vara expert och kunna se signalerna.
Förluster kan skapa enorm emotionellt turbulens så vi tappar fotfästet och inte ser meningen/syften med livet. I stället kommer ångesten med 200km/h i ryggen då och då och man blir torr i munnen, svetten rinner och hjärtat slår fort.
Men så går tiden, man får lite distans och ångest byts sakta men säkert ut mot ljusstrålar som värmer och tinar upp den frusna själen.
Kanske det var en sådan ljusstråle som träffade dig så att du återigen förstår hur värdefull du är som person.
Alla är vi värdefulla fast vi inte tror det när det är som jobbigast. Men vi är det.
Under den känslomässigt turbulenta perioden efter en separation kan det vara bra med praktiskt och fysiskt ansträngande arbete, helt enkelt något att sätta händerna i. Då kan ångesten många gånger lindras.
Vad gäller skammen över sig själv så har den läkt för mig genom att jag dels pratat om den och dels klappat om mig själv och samtidigt sagt att det är okej att man känner som man gör, man är inte mer än en simpel människa, trösta dig själv istället för att dömma.
Jag är glad för din skull Michael att du nu kommit vidare i processen och får ljusglimtar…du kommer att läka och kunna skratta med både kropp och själ tillsamman med nära och kära.
Styrkekram
Michael! Du är så otroligt modig som skriver detta inlägg. Som delar med dig av precis hur det är. Och det är just detta mod som gör att vi är så många som följer dig och hittar tröst både hos dig och varandra här. För det är när vi är öppna och ärliga som vi når varandra – det som är botten i dig är också botten i mig.
För oss alla är det en process. Vi lär oss saker i huvudet. Vi tror att vi är på en viss plats. Först senare landar dock insikten i kroppen och först då är där vi redan trodde att vi var.
Det är stundtals en riktigt tuff process att våga vila i sitt innersta jag – i sitt egentliga syfte. Det kan tvinga oss att tacka nej till människor och situationer. Att stå på oss och stå upp för vår egen sanning på ett vänligt sätt. Och vi lyckas verkligen inte alltid. När jag inte lyckas har jag lärt mig att klappa snällt om mig själv och komma tillbaka till att det är helt ok att inte lyckas. Jag är människa.
Varma kramar till dig Michael. Du är verkligen inte ensam. Utöver din familj och vänner IRL är vi många här med dig.
Ditt varma engagemang och arbete betyder så mycket! Ser fram emot din föreläsning framöver!
Vi var också på din föreläsning i Malmö…
Det känns i din skrift att något hände i onsdags, som du själv skrev. Kul att kunna se och uppleva hur allt plötsligt kan börja vända…. lycka till med allt! Annemi o Maria