Det kom en kommentar från en bloggläsare gällande inlägget jag gjorde söndagen den 31/8. Det är en hjärtskärande berättelse han presenterar och självklart är det inte på något sätt ok att någon – vare sig som kvinna eller man att utsätta sin f.d. för här typen av handlingar. Det skadar alla inblandade.
Vem vill inte att barnens mamma eller pappa skall må så bra som möjligt så att hon/han kan koncentrera sig på att vara den bästa möjliga föräldern?
Det finns situationer då det är vår plikt att skydda de små genom att hålla dem borta från sådant som skadar: missbruk, övergrepp i alla dess former, aggression och avsaknad av impulskontroll.
Att däremot hänga ut och anklaga den ena parten för sådant som vi vet inte har med sanningen att göra är manipulativt gränsöverskridande.
Hur sårade, bittra, arga och ledsna vi än känner oss, är det nödvändigt att stanna upp och fråga: ”det jag nu är på väg att göra – kommer det att hjälpa eller stjälpa mitt barn? Bygger det på sanningen eller är det djupt sårade sidor inom mig som söker hämnd för att ventilera ångest?”
När klotet av anklagelser satts i rullning är det väldigt svårt att stoppa. Vi behöver titta på de egna såren, egot som fått sig en rejäl smäll och läka insidan så att vi inte projicerar ut frustration på vår f.d. Ingen skall behöva gå igenom det som bloggvännen utsatts för.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Det är uppenbart att både män och kvinnor beter sig precis lika illa och på precis samma sätt. Jag tycker det är löjligt att påpeka att kvinnor kan göra samma sak, eller göra det till en fråga om vilket kön som är sämst. Skitlöjligt och korkat. Jättebra inlägg oavsett viljet kön det riktar sig till, alla fattar väl att man inte kan döma varken alla kvinnor efter vad vissa kvinnor gör eller alla män efter vad vissa män gör, eller?
När vi granskar oss själva, jobbar med det vi ser och blir mindre dömande, hittar vi vår autentiska kraft. Håller med dig Josefine om att det inte handlar om kön, utan person.
ja jag tänkte detsamma, men det blev aldrig av att jag skrev något. Vi får tolka det utifrån den människan som handlar, inte könet. Och fokusera på orden om förändring !
Hej!
Det som är så svårt för mig att hantera efter att ha blivt lurad, bedragen, dumpad, utbytt och ofrivilligt måste vara utan mina barn halva deras tid; är frågan; när får mitt ex ta konsekvenserna av sitt handlade? Får inte jag visa min ledsamhet, ilska, sorg över den respektlöshet han visat mig.
Då tror jag, att han tycker det är ok på det viset han behandlat mig. Då kan han glatt leva vidare i sitt fantastiska nya liv, med ny sambo(den han bedrog mig med) etc och tycka att han hanterade ju separationen så bra eftersom jag bemöter honom korrekt och värdigt hela tiden? Mitt primitiva jag vill ju att han ska lida och och ha lika ont som jag, men jag vet ju också att dessa tankar bara tar energi från mig men kommer inte ifrån att jag tycker han kommer undan med allt medan jag får betala hela priset trots att det inte var jag som var otrogen och byggde ett nytt liv/framtid bakom någon annans rygg och sedan ska jag dessutom vara trevlig mot honom!
Självklart är barnen och vad som handlar om dem viktigast och jag visar eller pratar aldrig illa om deras pappa när de är närvarande! Och jag gör faktiskt så gott jag kan för att behandla honom i alla fall neutralt :)!
Detta blev långt..
Tack för en fantastisk blogg, jag har följt den ett tag och den är många gånger en livlina i jobbiga stunder!
Tack Anette! Det värmer när du känner stöd genom bloggen. Förstår att det är kämpigt – det tar tid innan vi blir känslomässigt oberoende av den vi levt med under lång tid. Du har investerat tid och känslor i någon som vänt ryggen. Det gör ont. Samtidigt visar det på att han inte längre är rätt för dig. All styrka och värme.