Ett inlägg från förr:
Tidigt på morgonen är det någon som börjar borra i huset. Det tycks inte ta slut och jag ger mig av till ett kafé för att skriva. Äntligen lugnt och stilla: en kvinna slår sig ned vid bordet bredvid. Hon hostar kroniskt: ”så var det med det skrivandet! Vänta! Jag kan lyssna på musik.” Lurarna kvar hemma. ”What the…?”
Ett par slår sig ned vid ett annat bord tätt intill. De tjafsar intensivt.
”I`ll surrender!”
Beslutar mig för att skifta inställning – den här morgonen bär med sig mening och material till dagens blogginlägg.
Mannen och kvinnan som ”diskuterar” befinner sig inte i sina vuxna jag, utan i två inre barn (ekon från förr). Rösterna är näst intill desperata. De vill bli förstådda, men det uppjagade tempot gör att hela poängen missas.
Det sker per automatik när vi känner oss missförstådda, icke sedda, överkörda, nedvärderade, förminskade… Våra röster låter aggressiva, kalla, försvarande, attackerande, rädda…
Barnet på insidan vill ha upprättelse (det här är omedvetna processer) och vill inte sällan vinna kampen. Allt eskalerar. Begränsat hjärnutrymme.
Plötsligt säger mannen: ”ursäkta min hårda ton.”
Allt förändras och mjuk ögonkontakt ges utrymme. Nu kan de prata utan skyttegravskrig. Två känslomässigt smarta…
Det är stor konst att kunna backa utan att vara förminska sig själv. Se egna mönster utan att intellektualisera/rationalisera. Alla har vi mer eller förseglade emotionella rum i våra personligheter som kan behöva få in frisk luft. Att se detta i sig själv och en annan har läkande inverkan.
Tack paret för att ni gav mig skrivinspiration!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är både en konst att lyssna på både sig själv och andra både ensam och i ett samspel. Det är ett ständigt pågående underhåll och just när man renoverat klart på ett ställe så måste man fortsätta underhållsrenovera. Tror att vi är många som testat på att skippa jobba på med underhållet för det känts slitigt och tänkt att det känts meningslöst. Vi har dragit på oss hjärnspöken och olika föreställningar och tappat bort oss själva. Vi lever i ett samhälle som ständigt föder oss med information om allt och intryck.
Vi fostras av offentliga hemligheter, alla är så lyckliga, barnen är så duktiga, vi är så kära, det går så bra på jobbet. Vi tänker att bara vi kunde få åka med i den där bussen där framme, de perfekta, de med perfekta liven och perfekta kropparna. De verkar så lyckliga!
Att förstå att det inte finns en sån buss och att sluta springa efter den utan förstå att det är bara att luta sig tillbaka och njuta av resan. Vi har alla våra tillkortakommanden och när vi inser det så blir livet mycket enklare. Vi vänder fokus på oss själva och relationer tillåts växa och frodas samspel med oss.
Det är en ständigt pågående iterativ process som vi måste utvärdera och lära av hela tiden, det är ett ständigt pågående underhåll.
Jag valde för några år sedan att försöka möta varje dag med stort mod och se mina styrkor. Jag valde att leva med ett leende på läpparna. Styrkan och modet växte och jag överlevde.
Jag tycker jag är så stark och självständig många dagar.
Så kom en man in i mitt liv förra sommaren. Helt olik mig och känslorna gick inte att hindra. Varje gång vi sågs så blev det bara djupare och vi båda började notera en lista med argument för att inte det skulle fungera. Oj den listan och våra egna rädslor tjänade oss inte väl. Så när jag drabbades av ett trauma i familjen så gjorde jag slut, jag hittade inte mig själv utan läste listan jag upprättat av rädslor och hjärnspöken och stack.
Jag läste av min lista av anledningar och tänkte att nu hade jag vågat stå upp för mig själv men snabbt kom insikten att jag lämnat den person som berört mitt inre och jag stod där med saknaden och insåg att jag låtit mina rädslor från mitt förflutna styra mig. Jag som försökt lära mig leva för att känna hur hänförande livet är hade ändå sökt meningen med livet i form av nåt som verkade logiskt.
Han bad om ett möte för att prata igenom och jag valde möta upp. Vi lovade varandra vara öppna och ärliga.
Det visade sig vara vårt bästa beslut. Vi pratade och öppnade upp oss, blottare våra rädslor men även då flödade energierna i ett magiskt samspel blandat tårar, hänsyn och kärlek på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Vi såg på varandra med helt nya insikter och vår styrka blev vårt samspel och vår kommunikation.
Vi skapade tankekartor med ord som vi tyckte handlade om oss, pratade om dem och försökte dra ihop orden till ett sammanhang och förklarade för varandra varför vissa ord handlade om oss och hur vi såg på dem. Sen skapade vi utifrån dem en analys (SEAT –
Det skulle stå Styrkor Svagheter Möjligheter och Hot (Ursprung SWAT på engelska) Vi fick därmed både se och förstå varandras tankar.
Det var otroligt lärorikt.
Att möta en annan med kommunikation och i samspel var för oss båda lärorikt och något helt magiskt skedde.
Mötet blev mer än vad vi kunnat hoppas på och jag lärde mig så mycket om mig själv och om kärlekens vackra omsorg att oavsett vad framtiden ger oss så blev vi många insikter rikare och det blev vi igen.
Fantastiskt historia Tigerrliljan.
Jag blir så glad när jag läser om hur kärleken övervann rädslorna med ert mod.
Det får min filosofi och mina värderingaratt stå ännu mer tryggt förankrad i mig.
Det här livet är en skön plats att vara på
Tack Lena!
Låter som du har en mycket bra filosofi och fortsätt värdesätta dig! Det glädjer mig att höra! Var rädd om den!
Hade jag inte fått uppleva denna innerlighet och alla känslor som väckts inom mig med han så hade jag inte lärt mig värdera mig själv i kärlekens kraft.
Tror vi många gånger vill tro att vi blir förförda av kärleken för att slippa ta ansvar för oss själva och för relationen. Vi låter känslorna spela för oss och om de kommer i otakt eller störs av rädslor så vill vi inte möta dem för det är obekvämt och ovant. Vi möter lätt andra men att möta sig själv kräver ett medvetet val.
Vi vet att vi måste börja med oss själva men ack så läskigt. Men när vi gör det så kommer vi bli så mycket rikare och ur det växer sunda relationer fram. Så vill jag tro!
Min filosofi och mitt mål att sträva efter bygger på detta citat.
”Många söker efter meningen med livet men jag söker efter att känna hur hänförande livet är!” (Citat finns i den mycket läsvärda boken Fenixprocessen av Elisabeth Lesser)
Ha en fin söndag på er alla tappra & tack Michael för dina kloka och tänkvärda inlägg!