Nyss fyllda arton och just fått mitt körkort när min pappa sa till mig: ”när du är ute och kör på en landsväg och det är mörkt, regnigt, dimmigt, se till att ha koll på stolparna och den vita linjen/strecken till höger om dig. Den hindrar dig från att köra av vägen. Den håller dig på banan!”
Det finns en annan vit linje som är så mycket mer än det som är målat i vägkanten – den pratade pappa ofta om: vår inre GPS – våra värderingar, inte åsikter och tyckande, utan det som sitter djupt i ditt sinne och kropp. Riktningen, vägen och höjden där framme som är din. Andra kan försöka distrahera, så tvivel, kritisera och analysera dig, men kom alltid ihåg din vägmarkering. Ditt mest sanna och äkta jag!
Det är så oerhört lätt att lockas ut i bruset av dem som vill att du ska bli osäker på besluten som du är på väg att fatta eller redan har fattat. Då regnet piskar och snön skymmer sikten, håll fokus på dina värderingar.
Vilka är dina inre pelare som håller uppe katedralens tak? Hur låter din okuvliga röst? Vem är du när du är som mest genuin?
Michael Larsen – relationscoach
Tack snälla du för så bra text.
Jag har genom åren gjort saker som jag skämts över för att de fallit utanför mina moraliska pelare.
Jag sa inte ifrån alltid när jag såg barn bli mobbade i skolan för jag var för rädd att bli offer själv fast jag visste så väl att min tystnad var fel och feg.
Jag har varit otrogen och även om jag var relativt ung då så var jag självklart väldigt medveten om att jag gjorde fel. Jag hade sådan ångest över det att jag kräktes så min GPS var väldigt tydlig och jag skämdes väldigt mycket över mitt agerande för jag var inte den jag ville vara och jag kände ett stort ansvar för hur mitt omdömeslösa sätt att dras med i mina känslor drabbade den jag var tillsammans med då och den jag varit otrogen med.
Den fördelen det gett mig är att jag dömer inte andra så snabbt varken för tystnad, otrohet eller annat. Det är lätt att råka köra över den vita linjen men jag är lite mer vaksam för om det är en person som konsekvent träder över gränser och inte uttrycker att de ens funderar över sitt eget ansvar, kanske skyller på andra till varför de hamnat i diket när de själva satt bakom ratten.
Jag önskar att jag alltid betedde mig moraliskt rätt och alltid visade mig storsinnad och empatisk men jag misslyckas med det ibland men tack vare att jag ständigt söker i mig själv efter anledningarna till mina ageranden och ifrågasätter dom så tror jag att jag lyckas rätt hyfsat ändå.
Så tack för hjälpen Michael och alla ni andra som skriver. Era tankar och resonemang hjälper mig att navigera.