När jag läser kommentarer och mail från er här på bloggen känner jag igen det jag själv en gång gick igenom: ”händer detta på riktigt? Om jag bara hade…! Den totala ensamheten, sorgen över att inte få chansen kunna rätta till brister, rädslan för att kärlekskontot tömts för alltid och den långa raden av varför, varför, varför?”
Jag ser att det finns en röd tråd bland många av er som blivit lämnade: ”här sitter jag i min ensamhet, sorg och saknad, samtidigt som han/hon lever lyckligt med sin nya.” Det är frustrerande och extremt svårt att se den vi älskat högt, nu lämnat en bakom sig. Vilka djupa mänskliga nivåer i våra psyken/själar som får ta smällar! Känslomässiga nervtrådar som en efter en kapas av.
Vill säga ett par saker om det jag nedan listar – det är inga floskler. Har sett det i klienter och har personligen lärt mig genom att trampa på ett antal minor (självmisstag) i form av en skev begränsande självbild, och tron att mitt värde ligger i om någon vill ha mig vid min sida eller inte. En dag kommer helvetet du kanske just nu går igenom att ha format dig till en mer komplett kärleksfull person.
Detta vill jag säga till dig:
– Att vara känslig och sårbar är inte likställt med svaghet. Tvärtom. Tårarna speglar det du går igenom och är på sikt läkande.
– Om din f.d. nu lever lyckligt med en annan var hon/han inte den rätta för dig. Den riktiga kärleken skulle inte känna sig komplett utan dig vid sin sida.
– Behandla alltid ditt ex korrekt oavsett vad. Förlora inte dig själv i negativa känslor. Känn, erkänn och iaktta att de finns där men bli inte dess slav.
– Vi förskönar lätt andra när vi är sårade – en del glittrar där ut, men långt ifrån allt är vad det verkar vara.
– Vi är alltid på väg mot nya människomöten och kärleken är aldrig snål (eller ekonomisk som en del skulle formulera det). Värme, närhet, nyfikenhet och beröring sinar aldrig.
– Gå alltid med upprätt hållning oavsett hur det känns på insidan – en dag kommer du att tro på kroppen.
Härom kvällen var jag ute och sprang och hade solnedgången rakt framför mig. Tänkte: ”här springer jag och mina ögon ser på något som är över 4 miljarder år gammalt”. Det gav ett hissnande perspektiv och jag fylldes av förundran.
Allt det bästa till dig.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Och det är inte så lätt när det gäller vänner heller… Kanske har jag dragits till fel typ utav vänner som jag vill ska stödja mig när de egentligen inte är stabila själva och därför har det blivit som det blivit. Som tur är utvecklas man, man inser vad man vad ha i sina relationer och lär sig. Allt är ju en reflektion utav en själv. Om vänner inte visar sig vad utger sig för att vara kan det vara en illusion och de skapar vi ju själva. Vi har lika mycket ansvar själva och det är oerhört befriande att känna makten man har när man inser att man har lika mycket ansvar själv. En separation är det ju egentligen likadant men det tar ett tag tills man inser vad det var man egentligen ville ha och att det från början var helt fel. Hur ska man hantera ett svek tycker du? Vad beror svek på? Är det personligt? Det handlar ju mest om personen som sviker men det påverkar den som blir sviken. Tänk att det någon annan GÖR kan påverka oss så mycket egentlige.
Kloka ord du delar med dig utav Karin. Hur man skall hantera svek? Det beror ju på anledningen, men som jag ser det sviker ofta trasiga personligheter – inte alltid för att de vill, utan för att de inte känner sig själva och vet vad de vill med sina liv. Dålig impulskontroll leder också ofta till svek. Hur har du gjort när du blivit utsatt?
Jadu Michael. Jag vet inte vad jag har gjort. Jag har tagit väldigt illa vid mig, en känslomässig sorg kan man säga. Och ändå har jag inte riktigt blivit sviken på det sättet utan kanske inte fått det jag gett ut. Jag är ofta givaren och det är också ganska intressant. Sedan varför drar jag mig till sådana personer som inte ger lika mycket, som inte hör av sig eller svarar? Varför gör jag så mot mig själv Kanske för att man har blivit sårad och sviken utav en förälder från början och vänskapsrelationerna påminner en om det som en gång gjort så ont och på något sätt sätter det igång hela känslomässiga sorgen igen. Men nu börjar jag inse mitt eget värde och om en person inte svarar so what? Men när man tycker om någon vill man ju gärna ha kontakt och få ett svar. Oftast har jag dragits till personer som troligtvis redan är trasiga själva på något sätt. Och som Lin säger vill jag gärna ha goda relationer med andra. Men hur tänker andra? Har de inte dåligt samvete? Kan man skada en annan person hur mycket som helst utan att själv drabbas? Troligtvis mår man så dåligt själv att man inte är där själv.
Ja, det finns människor som kan skada andra utan att bry sig. De kallas för psykopater. ”Vanliga” människor däremot har ett samvete och känner förr eller senare av när de gör fel mot sina medmänniskor. Får intrycket av att du har de flesta svaren på frågorna du ställer, men att du söker dialog med likasinnade vilket jag tycker är bra. Vi behöver stämma av oss själva genom andra. Värme till dig.
Och när jag tänker i perspektivet att jag förhoppningsvis har runt 40-45 år kvar att leva; då vill jag se tillbaka och känna att jag gjorde mitt bästa större delen av tiden…. försök att ha goda relationer med människor , vara ärlig mot mig själv , göra det som just då kändes rätt och förlåta mina misstag, – och med tiden även den eller de som sårat mig. Det är ett livsprojekt som man ibland kanske inte tänker på så ofta som man borde .. Att livet är mitt, just här och nu, inte bara längre fram. Även om sikten är lite grumlig så finns ändå vägarna där…någonstans. Gäller bara att hitta ut. Trots mitt just nu ganska taskiga lokalsinne ☺️ Men även det förbättras väl med tiden 🙂
/Lin
Vilken bra liknelse med tillfälligt taskigt lokalsinne 🙂