När jag läser kommentarer och mail från er här på bloggen känner jag igen det jag själv en gång gick igenom: ”händer detta på riktigt? Om jag bara hade…! Den totala ensamheten, sorgen över att inte få chansen kunna rätta till brister, rädslan för att kärlekskontot tömts för alltid och den långa raden av varför, varför, varför?”

Jag ser att det finns en röd tråd bland många av er som blivit lämnade: ”här sitter jag i min ensamhet, sorg och saknad, samtidigt som han/hon lever lyckligt med sin nya.” Det är frustrerande och extremt svårt att se den vi älskat högt, nu lämnat en bakom sig. Vilka djupa mänskliga nivåer i våra psyken/själar som får ta smällar! Känslomässiga nervtrådar som en efter en kapas av.

Vill säga ett par saker om det jag nedan listar – det är inga floskler. Har sett det i klienter och har personligen lärt mig genom att trampa på ett antal minor (självmisstag) i form av en skev begränsande självbild, och tron att mitt värde ligger i om någon vill ha mig vid min sida eller inte. En dag kommer helvetet du kanske just nu går igenom att ha format dig till en mer komplett kärleksfull person.

Detta vill jag säga till dig:

personlig styrka

–  Att vara känslig och sårbar är inte likställt med svaghet. Tvärtom. Tårarna speglar det du går igenom och är på sikt läkande.

–  Om din f.d. nu lever lyckligt med en annan var hon/han inte den rätta för dig. Den riktiga kärleken skulle inte känna sig komplett utan dig vid sin sida.

–  Behandla alltid ditt ex korrekt oavsett vad. Förlora inte dig själv i negativa känslor. Känn, erkänn och iaktta att de finns där men bli inte dess slav.

–  Vi förskönar lätt andra när vi är sårade – en del glittrar där ut, men långt ifrån allt är vad det verkar vara.

–  Vi är alltid på väg mot nya människomöten och kärleken är aldrig snål (eller ekonomisk som en del skulle formulera det). Värme, närhet, nyfikenhet och beröring sinar aldrig.

–  Gå alltid med upprätt hållning oavsett hur det känns på insidan – en dag kommer du att tro på kroppen.

Härom kvällen var jag ute och sprang och hade solnedgången rakt framför mig. Tänkte: ”här springer jag och mina ögon ser på något som är över 4 miljarder år gammalt”. Det gav ett hissnande perspektiv och jag fylldes av förundran.

Allt det bästa till dig.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare