Det gick inte att undvika de tre kvinnornas samtal: ”om han var otrogen skulle jag krascha hans älskade dator och se till att han aldrig mer kunde kontakta mig. Han hade varit helt körd! Ett sådant svek är oförlåtligt!”
Så säger en av kvinnorna: ”men om jag struntat i och inte låtit honom komma nära under lång tid… om jag inte var snäll mot honom… som att lägga bollen i friläge.”
Gissa om känslorna kokade och tror du att jag lyssnade nyfiket?
Som jag ser det är det här med otrohet ett enormt svek, något som skadar tilliten så djupt att det kanske aldrig går att reparera. För mig är det en superröd varningsflagga. Samtidigt kan jag förstå att det förekommer (hmm… sa förstå, inte ursäktar).
Tillbaka till varför jag kan förstå förekomsten av otrohet: alla människor vill känna sig sedda, betydelsefulla, vara med någon som är hemma i vårt hjärta och vi i deras, som vi har intellektuellt och känslomässigt utbyte utav, en relation med fantastisk sex (kommer som ett naturligt resultat när The connection finns). När detta inte existerar…
Då är min invändning, liksom de flesta andras: ”men lämna ett dåligt förhållande innan du utsätter din partner för förnedringen. Prata med varandra.”
OM VI KÄNNER ATT FÖRHÅLLANDET INTE MÅR BRA ÄR DET VÅRT EGET ANSVAR ATT KOMMUNICERA. EFTERKONSTRUERADE BORTFÖRKLARINGAR KLINGAR BARA TOMT.
Otrohet går att komma över, men det krävs två personers fullständiga hängivenhet och strävan för att kunna fortsätta leva sida vid sida.
Så kommer ett avslutande men:
Det finns de som har otrohet i personligheten: de dras till risker och det otillåtna även om de lever med en enastående, emotionellt mogen och tillgänglig partner. Inget i världen räcker till för att fylla det gigantiska tomrum de bär på insidan. I dessa fall gäller bara en sak: lämna och se dig inte om.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag ältade och undrade, varför, varför varför, hur , hur hur kunde han..den dagen för lite mer än ett år sedan, när allt kom fram. Sedan dess har jag levt med kampen att dra upp mig själv , och de där varför och hur vänt mot honom har nu tagit plats av andra tankar jag väldigt ofta funderar på.
Varför ville jag inte se ? ( för det gjorde jag ..jag kände det..men orden kom aldrig upp till hjärnan)
Varför sa jag inget?
Hur kunde jag tillåta mig att ignorera och förhandla bort mig själv ?
För jag är inte den personen. Men jag blev ! Det där känns oerhört märkligt att förstå.
så vad har du kommit fram till? vilka orsaker sa du till dig själv för att ignorera detta? Varför var han ’tvungen’ att vara otrogen och berätta det för dig för att ’få’ dig att lyssna och förstå? varför ville han inte prata och göra slut istället? ursäkta de närgångna frågorna, du behöver absolut inte svara om du inte vill, jag har bara haft dessa tankar själv och är nyfiken på svar, om det finns?
Svaret jag fick var att han älskade mig men fick känslor för en annan ( och andra, tidigare..) och älskade oss båda.
Jag kände att nåt inte stämde under en lång period och jag tog upp frågan ungefär som ” om det är något så vill jag att du säger det ( dvs , är du tveksam till oss… Att det hade gått längre än så fanns inte )
Jag tror inte jag någonsin kommer att förstå, men idag kan acceptera det. Jag tror att jag personligen inte ville se och ta in för då skulle ju allt rada och bli sant. Separation. Vårt liv, vår bostad , livsplanen, vad skulle alla säga , jag klarar mig inte själv(!) ,vad ska jag göra på semestern (!!!!) alla ser ju oss som så perfekta (…)
ok jag ser de stora och svåra besluten med mycket smärta i… styrkekram till dig! tack för svaret! <3
Nej. Jag skulle inte lämna honom.
En otrohet för mig är ett symtom på att nåt är riktigt snett i relationen.
Skulle vi inte klara av att lösa felet/felen efter ärliga och vuxna försök, då skulle jag ta mig en ordentlig funderare på saken.
Stort tack för en otroligt bra blogg!
Ha en fin lördagkväll!
så är det på denhär platsen man kommer fram till om man ska lämna ett förhållande eller kämpa vidare?
Ja, jag tror faktiskt det. Många säger att en gång är ingen gång…..men det är ju inte så att tilliten, tryggheten o gemenskapen inte tarvstryk för att det är EN gång, jag tror just att det är då jag går: första gången ( om jag får önska). För jag har lovat mig själv att kämpa bara så länge jag har någon vid min sida, inte mer än så.
Om man varit otrogen så har man passerat en absolut helig gräns i en kärleksrelation i mina ögon. Det går kanske både att förklara och förstå. Men nej, jag tror verkligen aldrig att jag skulle kunna känna någon tillit igen. Det är en gräns man bara inte passerar. I mina ögon är det enkelt. Man måste agera och ta tag i förhållandet innan det kan hända!!! MEN jag antar att ALLA kan sitta å prata om moral. Igen tycker väl att otrohet är okej, eller något man ser sig själv kunna göra. Förrän man befinner sig på gränsen å moralen verkligen ställs på sin spets mot känslorna.
Men jag skulle aldrig mer kunna känna mig trygg med någon som kunnat gå över den gränsen! Så ja, jag skulle nog behöva lämna…
Sen kan man undra var gränsen går? Otrohet är för mig inte bara fysisk, utan kan lika gärna vara via sms eller telefon. Alltså när man inleder något med någon annan å vet att det inte egentligen är helt okej. Om man tex inte tycker att det vore okej om ens partner gjorde likadant.
Men att vara fysiskt otrogen…då har man verkligen skitit i det blå skåpet!!!!
Håller med, kloka åsikter 😉
Jag hade lämnat o gått…
hade inte kunnat förlåta ett sådant övertramp och svek. Det som fanns mellan oss skulle vara borta.
Det finns inte i min värld att göra ngn jag älskar så illa o samma respekt o förtroende förväntar jag mig tillbaka. Vi har alla ett ansvar mot de vi älskar/har älskat att avsluta relationen snyggt innan vi påbörjar ngt nytt. Vid Otrohet finns INGA ursäkter, tycker jag.
Idag verkar det så vanligt. Tar vi killar o tjejer det lättare än vad som gjordes förr?!
vardagligt ja känslomässigt nej verkar finnas en personligt inetsad gräns här någonstans som är en fast gräns för personen……
amen!
Jag vet faktiskt inte.. kommit på min sambo med att skicka sms till en tidigare vän/kvinna som visar att han saknar henne men har inte gjort ngt åt det.. samlar mod och erfarenhet<3
känn dina känslor, lyssna och meddela dem till honom…… <3
Efter 20 års äktenskap la han för sex månader sedan alla korten på bordet. Notorisk otrohet sedan 4-5 år tillbaka, ett par kvinnor innan dess också. Ja, jag föll djupt, men vi lever faktiskt fortfarande under samma tak. Var detta slutar vet jag ännu inte, men för mig har det ändå känts viktigt att inte agera i affekt. Genom egen, men framförallt i parterapin, står det ändå väldigt klart för mig att livet inte är svart eller vitt. Gråzonerna är många och jag tror att man ska vara försiktig med att kategoriskt hävda att det inte går att hitta nya, gemensamma och bättre vägar tillsammans -än dom man vandrat på fram till nu. Förlåta är för mycket begärt, men försonas med det som har varit behöver inte vara omöjligt. Vi får väl se….
Att han lagt alla korten på bordet, och vill få det att fungera. Det gör nog att du vågar tro på er.
Personligen tycker jag att det är modigt av dig, att försöka jobba på det. Och helt rätt, för så länge du gör det du vill, litar på dina känslor och han visar dig, att han är uppriktigt ledsen för vad han gjort. Då tror jag att allt går att reparera.
Gud så spännande!! Tack för ditt mod 🙂 ! och ja jag känner ibland att jag vill ha mer än jag får men inte vill vara utan det jag har…..så hur gör man då?? <3
Ja du Mia, hur gör man då? Det skulle jag också vilja veta:-) Men när det gäller mitt beslut just nu, dvs att stanna kvar och jobba på vår relation för att se om det går att hitta en (ny) väg framåt – om det är mod, eller bara feghet…. Det är precis det jag måste bli klar över. Och just nu väljer jag att låta tiden tala….
Claudia…
kan inte låta bli att tänka tanken en stund,om än bara hypotetiskt,vad hade han kännt om du vid det tillfället,som han lade korten på bordet, dragit till med en vit lögn och sagt: ” jag har gjort likadant…” bara för att han för en kort stund skulle få känna på hur det skulle kännas och hur han skulle reagera själv? Det var ju under lång tid…
Vi har pratat om det senare, och han är övertygad om att han skulle gått sönder fullständigt om jag hade gjort mot honom det han har gjort mot mig. Och jag tror det stämmer. Kanske slutar det med separation ändå, så småningom. Men då har jag garanterat lärt mig massor, om mig och om oss -insikter som kanske inte kommit till mig om jag bara agerat i affekt och slängt ut honom när allt uppdagades. Och om jag inte lär mig något av vår situation så är risken stor att jag hamnar där igen, en annan gång i en annan relation. Men det är inte lätt ska gudarna veta…..
Jag förlät & tog tillbaka han, ville verkligen tro på att han inte skulle vara de igen, han var så övertygad! Han fortsatte att vara otrogen, inte nog med de så fick jag till mig ännu mer sen tidigare. Jag kommer aldrig att förlåta någon igen som är otrogen, de är så förnedrande , gör slut & va med vem man vill ska de vara så svårt? Jag tror att har någon som gått över gränsen en gång fortsätter , de handlar om att få bekräftelse & att få kickar av att inte bli avslöjad ! Känner sånt hat mot mitt ex som utsatt mig för detta, han har förstört så mycket! Vi hade en 8 årig relation & två år senare är jag fortfarande inte hel, vet inte hur lång tid de ska ta?
Det tar den tid det tar och låt dig själv ta den tid som behövs, det är det värt! <3
Vilket träffande inlägg. Jag har precis brutit ett förhållande där min partner hela tiden sökt spänning och massor av andra kvinnor. Tog reda på det genom att gå igenom hans telefon. Är så tacksam att jag tog det beslutet och gjorde det då min magkänsla bekräftades och allt föll på plats. Han själv har hela tiden velat att vi ska flytta ihop, skaffa barn och bygga en familj tillsammans. Det låter kanske konstigt men jag känner mig så glad och stark mitt i allt elände. Så skönt att få slippa all oro. Ser nu fram emot mitt nya liv och den nybyggda lägenhet jag köpt. En stor kram till er alla kämpande människor därute!
Vad bra!
Att du litade på din magkänsla, och inte gav dig in i något som troligtvis skulle sluta i ett stort lidande för dig.
Själv hann jag skaffa två barn ihop med min stora kärlek.
När den yngste var 11 månader, råkade jag av en händelse se ett meddelande i hans telefon.
Jag fick en chock, hade inte anat någonting, men efter det så blev jag maniskt svartsjuk.
Och det värsta av allt, är att han aldrig erkänt någonting.
Och fastän jag sett saker i hans telefon/mail, så har jag inte kunnat tro det. Utan snarare på honom.
Nu, två år efter första tecknet på otrohet, kan jag förstå det.
Två år av helvete, och egentligen inte bara för mig, utan för barnen också.
För jag har definitivt inte varit mig själv.
Med den erfarenhet du fått, så kommer du antagligen se varningstecken tidigt, och förhoppningsvis träffa en riktig man.
så starkt! lycka till!! kram <3
Jag var otrogen, då jag hade gett upp på min partner. Han fick veta men ville dock försöka, detta är snart 4år sedan och vi har fortfarande en relation. Däremot kan jag fortfarande ibland få höra kommentarer om sveket och det känns svårt då jag verkligen visar min partner att han kan lita på mig….för vår del blev det ändå så att vi båda bestämde oss för att fortsätta vår resa tillsammans
Jag tror inte man kan veta riktigt hur man kommer reagera innan man har råkat ut för det.
Min man var otrogen i ca 1 år med sin kollega.
Jag kom på dom på en toalett och mattan drogs bort under fötterna.
På en sekund var livet förstört.
Han lovade att inte göra om det, men fortsatte träffa henne ändå (fick jag reda på genom klassikern -att kolla hans telefon)
Nu, efter ett års rent helvete, att kastas mellan hopp och förtvivlan, otrygghet och osäkerhet och stor sorg, har jag bestämt mig.
Det är svårt att få hjärta, hjärna och mage att komma överens, men en otrolig lättnad när beslutet är taget!
Så har jag äntligen insett: jag måste lämna honom för att kunna bli hel, stark och glad igen. Och jag ska fixa det! Jag och barnen.
Han är knäckt och ångrar sig, och är arg på mig (!?)
och den vänskapen som vi alltid skulle ha, oavsett vad, är tyvärr borta, liksom den fina kärleken.
Sorgligt slut på en annars vacker saga, men livet går ju vidare. Jag hatar inte honom trots allt, men kan heller inte älska honom efter alla svek och lögner.
så starkt! kram
Min man har INTE otrohet i personligheten, men han är otroligt karismatisk, snygg och fångar de flesta han möter på ett eller annat sätt. Han har en bra självkänsla och varit framgångsrik idrottsman. Vi träffades när vi var 17 , är i dag 41 år. Jag har oftast känt mig sedd av honom. Han har jobbat hårt , men för vår skull.
Men det har gjort att jag varit den som tagit ansvar för våra barn och vårt hem. Samtidigt har jag utbildat mig och har ett bra jobb. Jag är van att ta hand om mig själv och alla andra. Och jag är bra på det. Man kan ta mig för givet. Jag finns alltid där. Kanske var det som gjorde att han efter 24 år som trogen man föll dit. När nya kollegan, som så många andra, föll för hans charm, och gjorde allt för att han skulle känna sig behövd? Han hade under en tid varit under större press än normal med krav från två jobb. Och jag som är bra på att sopa för de jag älskar , sopade mer än nånsin för att göra det så bekvämt som möjligt för honom. Kände han sig sedd, behövd och betydelsefull av mig då?
8 månader har gått sedan jag fann bevisen för att han bjudit in kollegan känslomässigt via mail och sms jag läste. Han säger att det inte varit något fysiskt mellan dem , men det spelar för mig inte roll , otroheten fanns i kommunikationen mellan dem. Han är ångerfull som få. Jag kommer aldrig förlåta men kommer vi komma vidare? Min förhoppning är att detta fått oss båda att vakna och inse att jag måste släppa kontrollen få honom att känna sig behövd. Och han insett vad han höll på att förlora den där dagen jag tvingade honom till bekännelse. Vad tror ni ?
oj……ingen aning, men bådas känslor måste väl räknas för något?? och i dethär läget har jag oftast fått ljug till svar för att det är svårt och jobbigt att säga sanningen…så varsamt frammåt så att sanningen-bådas sanning får komma fram? sen får man rannsaka sig själv vad man kan jämka med och inte, styrkekram
Nu ska jag berätta nåt som är konstigt.
Mitt långa förhållande 27 år var mycket dåligt i långa perioder. Vi hade enorma kommunikationsproblem redan från början och det resulterade i mycket frustration från min sida och att jag inte hade någon äkta lust för intimitet, under våra år tillsammans. Vi var mycket unga när vi träffades, jag 15 år.
För 18 år sen var jag otrogen. Sökte tröst och kärlek och fick det för stunden. Mådde pyton av vad jag gjort och bar denna börda ensam i några år utan att berätta! Sen stod jag inte ut längre, jag tänkte det får bära eller brista, jag måste berätta. Jag var inställd på att bli utkastad eller åtminstone ordentligt ifrågasatt. Men. Det blev bara locket på!!! Vakuum. Jag föreslog fam.rådg. Men inget gensvar. Jag var samtidigt så ”tacksam” över att inte bli utslängd så att jag bara härdade ut, levde ett bra familjeliv utåt sett, trots detta ok och denna börda.
För ca ett år sen märkte jag något konstigt, min intuition sa mig att allt inte stod rätt till. Jag konfronterade honom: Näääää jag går inte alls bakom din rygg!
Jag tog honom på bar gärning två veckor senare (de hade smusslat flera månader) och han åkte ut med huvudet före. Jag var galen! Det gjorde/gör fruktansvärt ont att bli sviken. Och han erkänner INTE utan skyller på att jag ”bara bestämmer”.
Ni kanske tycker att det är rätt åt mig?!
Tja kanske det, i såna här konstiga situationer och livslögner kan man leva, göra fel, svika och bli sviken, agera och reagera fullständigt olika.
Jag kan bara konstatera för min egen del: jag skulle ha lämnat då när jag själv var otrogen. Det var så tydligt att jag vantrivdes. Jag skulle ha krävt att vi skulle ha jobbat på vår relation och sett om det hade gått att reda ut saker och ting, inte lagt på locket.
Jag ville så gärna leva familjeliv så jag tog det jag fick pga. skuldkänslor och fruktansvärt dåligt samvete. Vi har aldrig kunnat prata men jag skulle ha krävt hjälp utifrån. Vi skulle eg. aldrig hållit ihop så länge – för usch vad vi har lidit och plågats.
Människan är förunderlig men jag kan säga att leva med nån som jag inte kan kommunicera med kommer jag aldrig mer att göra!
Många kloka ord. Jag har funderat över vad som är otrohet oavsett om det är fysiskt eller genom sms o dyl. Så vet jag nog svaret. När du börjar söka bekräftelse hos någon annan och inte känner dig sedd hos din partner. Dina tankar är hosnågon annan eller andra närstående. Vänner får större betydelse för dig än din käraste. Barnen går alltid först och du ser till att inte ha någon ensamtid tillsammans. Er relation är död men du vågar inte avsluta den. Du är rädd för all skada den kan orsaka. Du går runt som i ett vakuum och kan till slut inte andas. Syret tar slut och du håller på att vissna. Ett leende eller ett fint ord kan räcka för att du ska få lite näring och fortsätta leva. Men du blommar aldrig. Jag var den halvdöda växten som tog steget att avsluta. Vi visste båda att det var kört men att jag tog beslutet att vi skulle ta en paus gav mig så mycket skuld och ingen såg hur dåligt jag mådde av detta. Van vid att klara mig själv. Jag jobbar med att be om hjälp och har börjat gå i terapi. Det är svårt att ändra på andras bilder av mig. Samtidigt är det en bra egenskap att ha en inte styrka. Jag har levt själv sedan separationen ca 8 månader och försöker bygga upp mig själv igen. Känner igen mig i många saker ni skriver….
Vad fint och träffande beskrivet Martina! Jag håller på att vissna, syret är slut.. Känner mig SÅ gammal och sliten… Tänker mycket på att om detta tar slut så ska jag aldrig mer ha en man… Bara rå mig själv.. Men så igår kväll när jag såg mig i spegeln slog det mig.. Vad tusan, jag är bara 43, det finns ju dom som får sitt första barn i den åldern! Så nog finns det en framtid även för mig…
Jag fyller 42 i år men ibland känner jag mig som142. Men de stunderna blir färre och färre. Ibland känner jag hur barnasinnet kommer tillbaka och vad det känns gott. Kraften finns där det gäller bara att vi hittar den igen. Då kommer vi att blomma som syren och hägg igen. Stor kram
😀 😀 😀
ojojoj…..så modig! och stark! och vilken resa! vad du/ni växt! och vilka spännande saker som hänt på vägen….måste fråga, men du behöver inte svara om du inte vill…..hur kom det sig att han acceppterade din otrohet men inte du hans? varför? ville han ha det som orsak till att han ’fick’ vara otrogen med? trodde han att han kunde få göra som han ville då? och varför reagerade du som du gjorde, var det för att det var en längre affär och det hade inte du?? styrkekram!
Jadu det är detta som är det konstiga…
Jag tror aldrig att han accepterade. Vi pratade aldrig. Strutsbeteende från båda sidor. Jag har dessvärre lidit oerhört, dels av det jag gjorde men även av hans förnekelse.
ok, tack för svaret! styrkekram! <3
jag har gått på denhär gränsen många gånger. När relationen var avslutad muntligt men inte känslomässigt, när jag ville ha hämd,som substitut och för att jag hittade en som såg mig i en större värld och spräckte min lilla bubbla som jag levde i- vilken frihetskänsla- och så helt fel……..jag gav bara efter och kopplade bort hjärnan för att inte se konsekvenserna. Nu har jag med mig min kompis hjärnan och ser konsekvenserna……………….men känslorna gör ändå som dom vill! ( jävl….skitstövlar som inte lyssnar! ) 😉 men jag praktiserar självkontroll och försöker bara ha roligt med mina dumma känslor utan att förverkliga dom. Men nu skriver många här att det är otrohet…????mindfu..k!! men det är så att jag kan inte stänga av mina känslor, bara bli bättre på att dölja dem, så är det så man ska göra? inte vara helt ärlig för då kan man bli kategoriserad som otrogen? Det är ju så lätt att ljuga att slippa ta ansvar och stå för de jobbiga känslorna?? Så hur ska man få styrkan att stå för dem?? och måste man alltid då bli kapad vid fotknölarna någonstans för det?? om det är alternativen att välja på….hur gör ni därute?
Jag har ingen aning?
Hmm, jag försöker förstå vad du menar. Men måste fråga lite mer: Var relationen avslutad muntligt? Du menar ni hade gjort slut? Då var du ju inte otrogen!??? Även om du hade känslor kvar. Men sen så tycker jag visst att man får känna allt möjligt. Det är ju när man börjar agera ut känslorna som det blir farligt. Men sen måste man väl stanna upp å ta reda på vad man känner å varför. Om det är något som saknas i den relation man har. Och ta upp det!
jag menar att känsla och kemi kan komma med en beröring en blick eller ett leende och jag kan inte bara stänga av dem även om jag vet att det inte är rätt och att jag inte ska gå hit……….så då duckar jag och går inte dit men känslorna är i mig och jag kan inte bara stänga av dem?
Jag har vid två tillfällen i livet varit otrogen.. Vid båda tillfällena var förhållandet på väg att rinna ut i sanden, och jag kände mig känslomässigt sviken av min partner, och jag blev som förtrollad av ny uppmärksamhet och positiv bekräftelse. Självklart tycker jag i efterhand att jag agerade helt och hållet felaktigt, jag skulle ha avslutat det pågående förhållandet först. Jag kan idag inte riktigt förstå att det var jag som gjorde så, jag som är så mån om andra och vill att alla ska må bra. Vi är bra konstiga vi människor….
Mmm, jag tror också man ska komma ihåg att vara ödmjuk…det är LÄTT att säga att man ALDRIG skulle…men vi är ju alla människor som jan göra fel. Kram
Undrar om jag är ensam om att fatta det beslut som jag har gjort? Var gift med en man i 14 år, vi fick 3 barn, han var otrogen flera gånger och till slut fick jag nog, vi skildes. Under alla ”skilda” år har vi haft bra kontakt och nu efter 10 år som skilda flyttar vi ihop igen. Min inställning till relationer har helt vänts upp och ner under dessa år. Jag litar aldrig mer på någon annan, han får gärna vara otrogen om han önskar det, alla är otrogna och jag har accepterat det. Jag mår riktigt bra nu, är lugn och känner mig trygg med denna vetskap. Man kan aldrig äga någon annan.
tror du verkligen det?
Att alla är otrogna? Det finns nog olika människor, både män och kvinnor.
Jag för min del, med mitt bagage, skulle aldrig ge mig in i något med en man som är otrogen.
Och då inte bara för min egen del. Utan för mina barns skull, vill att dem ska växa upp med en sund syn på relationer. Och slippa vara med om bråk och svek, för jag tror man formas av sin barndom och uppväxt.
Vill att dem ska växa upp till ansvarsfulla män, som kan stå för sina handlingar.
Lycka till
Tack för ditt svar! Min inställning är inget som jag öppet meddelat till omvärlden utan den vetskapen finns i mitt huvud. Hoppas barnen upplever att vi idag har ett bra förhållande och att de lärt sig att man alltid kan förlåta. Idag är förhållandet som ett väl fungerande partnerskap där vi har det bra tillsammans och gör många roliga saker. Som jag känner nu kommer jag aldrig att helt ge hela mig till nån annan, man kan bara lita på sig själv.
Jag har vid flera tillfällen förlåtit otrohet men det var svårt. Kände mig så sviken och värdelös men bestämde mig för att trots allt ge honom nya chanser. Det är aldrig lätt att veta i förväg hur man ska göra, inte förrän man väl befinner sig i situationen kan man göra en bedömning av ifall det är värt att rädda förhållandet eller lämna.
Lögner & otrohet känns som långt från kärlek och på nåt vis som en destruktiv kärleksrelation. Vem som är mest vilse före och efter brukar jag tänka, vars finns magin?
En vän till mig berättade om hennes mans lögner och otrohet, han vägrade erkänna fast det var uppenbart. Hon vägrade vara den som lämnade, hon ville han skulle få göra det om han nu ville ut (hans kärleksaffär var med en gift 3 småbarnsmor :/ ) Jag respekterade hennes val men bad henne för allt i världen vara rädd om sig själv och alltid se till sitt eget hjärtas bästa.
Vi gör alltid val och jag tänker att hon vet bättre sina skäl och jag sa att jag tyckte hon förtjänade mer än så.
Beundrar ändå hennes val och kommer väl nog aldrig se på hennes man mer än patetisk och feg.
Men stöttar henne för det hon vill och tror på.
Har andra bekanta som fått erbjudandet att få bli deras älskarinnor och det föreföll i mina ögon nedvärderande och jag tänkte att ”det finna verkligen många olika kreatur i vår herres hage”
Helt avtändande för mig men jag vägrar ge upp tron på kärleken och på att vi menar vår närvaro i en relation mer än bara ord <3
så bra berättat! lycka till båda!
Min exman bedrog mig tidigt i vår relation. Vi gick isär men jag förlät honom och vi blev tillsammans igen.
Vi fick många år tillsammans innan han gjorde det igen denna gång med två olika kvinnor. Jag vet inte om det varit fler genom åren och jag orkar inte ens tänka tanken.
Jag förstår inte hur han kunde göra så mot mig igen när han såg vad det gjorde mot mig första gången.
Jag skulle aldrig vilja göra en människa så illa som han har gjort mig. Jag inser nu att han fick en chans till som han kanske inte förtjänade för han förstod nog aldrig riktigt innebörden och konsekvenserna av den första otroheten. Jag kan inte riktigt ångra att han fick en chans till för vi har haft många lyckliga år tillsammans men med det slutet som allt fick dras ju de åren naturligtvis med i kraschen.
Men skulle jag träffa någon som är otrogen igen så får den ingen andra chans. Jag värderar mig själv högre den här gången.
Bra för dig!! <3
Håller med Mia — BRA för dig!!! Hejja hejja!!
Levt med en som bedrog mig i flera år. Kommer aldrig kunna leva med någon som bedrar mig då tilliten är en grundsten som inte går att vara utan för mig! Otrohet krossar tilliten fullständigt.
Kram kram!
Fann sms i min mans telefon för snart två månader sedan. Det visar sig att min man sedan 21 år tillbaka hade ett förhållande med min bästa vän. Vännen jag suttit och gråtit hos om mina misstankar om att min man är otrogen.
Sveket är så stort att jag är besviken varje morgon när jag vaknar och har överlevt en natt till…och måste överleva en dag till.
Min man är fruktansvärt ångerfull och gråter, får panikattacker och kräks om vart annat. Rent objektivt är han i sämre skick än mig. Skulle jag lämna honom nu, så skulle han ta livet av sig.
Han älskar mig så intensivt nu att jag i normala fall skulle leva ett drömliv. Men…så är det ju inte….
Jag lider nåt så fruktansvärt. Vi vill leva tillsammans. Men jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom det här.
Jag kommer aldrig att förlåta honom. Aldrig.
Hur ska jag då ta mig igenom detta?
En fråga, kanske hård, men om han älskar dig så mycket som du beskriver hur kunde han göra detta mot dig?
Jag antar att om ni båda vill ta er igenom så kan det kanske gå men det kräver såklart ett stort arbete från er båda och ni behöver hjälp. Han kan inte få vara ett offer i detta, utan måste ta ansvar för sina handlingar.
Styrkekramar!