Det ligger i psykets natur att vilja undvika sådant som orsakar obehag, rädsla, ovisshet och ångest. Vi lägger stora resurser på att komma undan det som konfronterar oss med panik i bröstkorgen: vi bedövar oss med ett extra glas vin om kvällen, blir stressberoende (när vi rusar omkring, slipper vi känna vad som egentligen pågår på djupet), distraherar oss med dejtingappar, spel…varianterna är många!
Det är min erfarenhet att väldigt många människor blir kvar i destruktiva och emotionellt skadliga relationer, för att inte behöva känna den intensiva rädslan i att lämna det ”trygga”, och ta steget ut i det okända. Vi stannar eftersom ångesten är värre än någonting annat.
Vi såras, utsätts för otrohet, lögner, avstängdhet, respektlöshet, missbruk, likgiltighet etc. Vi vet att det är fullständigt nedbrytande att stanna med en person som saknar integritet, men vi håller fast vid de ytterst små oaserna, de få stunderna av lugn och harmoni. Det där lilla ruset av: ”det kanske är på väg att vända nu? Hon eller han har kanske äntligen har förstått och börjar förändras?”
Vi godtar ännu ett övertramp och övertalningar: ”du är kvinnan/mannen i mitt liv! Vi är gjorda för varandra!”
Några timmar och dagar av dispyt; vi skjuter beslutet om att lämna på framtiden och allierar oss med hoppet om att det en dag ska bli bra. Din dyrbara tid slängs på återvinningscentralen! En dag mindre kvar att leva. En dag till av stresspåslag och panik! En dag till av anpassning i det som stjäl ditt självförtroende!
Jag vet hur fruktansvärt smärtsamt det är att fatta beslutet att gå och hålla sig till det. Vi greppar tag om det som ger illusionen av trygghet. Vi är livrädda för att inte träffa någon annan, eftersom dejtingmarknaden har gjort oss så fruktansvärt besvikna.Vi vill till varje pris inte behöva möta den sortens tomhet igen.
När vi härdar ut ångest och ensamhet, befinner vi oss i en zon som bär med sig potentialerna till ett emotionellt genombrott. När vi tar oss igenom ”själens mörka natt”, när vi orkar vandra framåt i ”dödsskuggans dal” och kommer ut på andra sidan, har vi fötts till en betydligt mer upprätt version av oss själva. Våra demoner (rädslorna och den stympade självkänslan) är inte längre diktatorn som kontrollerar våra liv.
Ta all den hjälp du behöver för att kunna lämna det som bedrar dig på livsglädje! Du behöver inte mer energiätande drama. Att kunna härbärgera ångest är något av det viktigaste som jag lärt mig i livet. Du kan också!
Michael Larsen – relationscoach
Stor igenkänning…..men sedan då?….när ”glädjedödaren” inte lyfter ett finger för att hjälpa till att avsluta dramat… utan man sitter fast i ett träsk och det verkar kunna dra ut på tiden i evinnerlighet…..
Kan du skriva en bloggtext om det någon dag?
.
Det är exakt såsom du beskriver det! Levt i ett destruktiv förhållande som tog slut pga flykt för mitt liv! Att älska en som gör dig illa hela tiden är så nedbrytande och självkänslan blir lika med noll! Så tacksam jag vågade stå ut med ångest och rädsla efter för har nu träffat en ny underbar man som älskar mig och jag håller på att läkas steg för steg.Jag vågade anmäla den man som skadat mig psykiskt och fysiskt så han fick fängelse så sanningen och rättvisan segrafe till slutGe inte upp!
Huvudet på spiken, precis som vanligt. Känns så väl igen! Vilket förstås säger en hel del om hur lika dessa processer kan vara för många av oss. Läste en intervju med Lisa Mikovsky som beskrev skilsmässa som en skogsbrand, ungefär så här: förödande och svart men sen växer det nytt och grönt
Undrar samma sak som du, G. Vill starta en diskussion om att flytta isär men jag förväntar mig varken medhåll eller samarbete och är rädd för det. Är också rädd för att skapa dramatik kring barnen.
Jag vågade, och är inte rädd längre….. när imsikterna är tydliga kan man inte backa… men mitt tålamod är hårt prövat nu… tiden går, trots de krafttag jag tagit till… Lycka till med det du behöver göra A.
Herregud så bra skrivet.
Jag var tyvärr den som lämnade två ggr men som gick tillbaka och aldrig kom ut på andra sidan! Inte försen exet gjorde slut!
Självvärdet var så illa i botten att livet gick i kras, där i den värsta livskrisen kunde jag äntligen sakta men säkert ta mig genom dalen upp på det högsta vackraste berg jag någonsin bestigit! Det har tagit år, flera år. Men så mycket värt det.
Nu är man en behagligare människa till alla runtomkring mig. Känner äntligen oerhörd tacksamhet över livet, varje dag.
Jag vill så gärna ta upp till diskussion med kommentatorerna och med dig Michael om det enorma problemet med relationen till exet som man måste klara av resten av livet för att man har barn ihop. Allt hade varit så mycket lättare om förhållandet var barnfritt. Nu måste man förhålla sig till en person genom barnen och ibland då man måste träffas på gemensamma tillställningar. Det är så smärtsamt i många perspektiv.
Ångesten är så svår att härbärgera när man inte vet om man gjorde rätt som lämnade eller inte. Nånstans känns det som att det var rätt att lämna då man aldrig kan prata om det som är jobbigt och när det normala tillståndet när man umgås är mycket tystnad…en tystnad som lämnar mycket utrymmen för egna tankar och tolkningar. Samtidigt som det fanns fina stunder och en varm trygghet. Det som också fanns var känslan av att han inte riktigt ville ”synas” med mig…hemma var det bra men om vi var ute tex i affärer eller jag ville åka iväg så kändes det som att han inte var bekväm med det….den känslan av att inte riktigt duga äter på självkänslan. Han skrev i meddelanden att han älskar mig men sa det aldrig . Hur ska man veta om det då är rätt att lämna eller om man ville för mycket och skulle fokuserat mer på det som var bra? Ensamheten är så tuff och de vänner man alltid funnits för har ju sitt i sina parrelationer så nu blir man ändå ensam. Har min son och tränar för att tiden ska gå tills det känns lättare men helgerna är mycket gråt och tankar. Har jag för höga krav ? Det var ju mycket som var tryggt och omrtänksamt….tänkte jag för mycket på småsakerna? Det är lätt att vända tillbaka när man inte hittar några svar i sitt eget huvud och när man glömt hur det ska kännas när det är bra…kanske var det bra det vi hade…?
Helt rätt i många avseenden även för den som inte lämnade utan blev lämnad men fy vilken tortyr det är efteråt när man har barn ihop som Annica skriver.
Ska på en avslutning imorgon som jag bävar inför.
Man hör för alltid ihop och ska om och om igen stå bredvid personen och agera som om inget hänt, som att det vore det mest naturliga i världen att vi var där tillsammans.
Hur hanterar man sånt?
Hur gör ni?
Annelie…jag blir så glad att denna mycket svåra problematik tas upp!
Självklart vet jag att det handlar om en själv och att det är en enorm styrka att kunna kliva över/kontrollera/ta de för vad de är…sina Känslor!
Jag har då och då kunnat åsidosätta mina egna känslor och möta exet med ett kärleksfullt hjärta och ta honom för den han är och ha full respekt för hans förutsättningar i livet som påverkar hans beslut. Vet att han inte är en ond människa. Men våra väsens skilda åsikter om Hur man ska bemöta barnen (även om de är vuxna) frestar på.
Även om jag ber mina barn att inte säga till mig vad deras far gör och säger till dem som gör de besvikna så berättar de i alla fall ibland. Varje gång säger jag stöttande att de ska lära sig sätta gränser, ifrågasätta och sluta be om uppmärksamhet från sin far. Återigen jag vet att han gör mycket gott också.
Men när man sedan ska träffas vid en tillställning då blir det enormt tufft!
Min slutsats är att om jag inte fixar det, pga historien i relationen eller nya påfrestningar så ska jag inte träffa honom. Oavsett om barnen vill att det ska vara en lycklig separation där deras föräldrar ska kunna träffas på tillställningar!
Min orubbliga tro är att man ska lyssna på sin magkänsla! Om påfrestningarna är för stora så kan vardagen rämna inom andra områden.
Om man inte kan idag så kanske man kan om ett år. Men det får inte vara ett tvång.
Hur gör man om man har barn varannan vecka och relationen till exet är den största utmaningen man någonsin mött i livet?
Vissa säger säkert att man måste bara fixa det för barnens skull! Men så enkelt är det inte!
Flera av er man/kvinna, spelar ingen roll, har säkert blivit fullständigt bedragna, svikna, ekonomiskt lurade etc från den ena dagen till den andra och befinner er i chock över er nya livssituation. Det egna livet blir som att se på en hemsk mardrömsliknande film man aldrig trodde fanns.
Min erfarenhet är att detta kan ske i alla socioekonomiska klasser i samhället och oavsett vilken uppväxt man haft.
Hur gör man?
Återigen, min tro är att lyssna på sig själv för att bli stark igen.
Även om det blir att man har en ytterst minimal kontakt med barnens far, ex, ena partnern lämnar barnet till fsk på morgonen och andra hämtar på e.m då byte av vecka ska ske och att utvecklingssamtal i skola etc inte sker tillsammans…så får det vara så tills man byggt upp självvärdet, kan sätta gränser, ha kontroll på sina känslor och under tiden får man förklara ifall barnen frågar. Att just nu går det inte men att man har som mål att kunna träffas med respekt.
I min värld tänker jag att man även lär barnen att sätta gränser mot andra människor.
Erfarenheten säger mig också att andra, ex vänner, släktingar och arbetskamrater till exet förstår inte alltid. De kan tycka att man ska kunna umgås. Men glöm inte! De ser aldrig de negativa sidorna hos partnern! Så stå på dig för vad som känns bäst i maggropen och pressa dig aldrig så du mår dåligt och ex. inte kan hå till jobbet på måndagen efter en släktträff med exet för barnens skull. Tvärtom, säg att du inte kan och du behöver Inte förklara mer, bara kort och koncist att du inte kan.
Men ditt inre mål ska vara att du kan lyfta dig över dina känslor och ta exet för vad hen är såsmåningom.
Vad säger ni andra? Jag vill så gärna höra flera åsikter runt detta problem.
Jag har varit tvungen att sätta den gränsen att vi hämtar och lämnar via dagis, ses inte.
Det känns uselt.
Men vad gör man?
Det gick inte kände jag till slut.
Jag har försökt allt, var positiv, sa tjena hej hur mår du och försökte ha en avslappnad och positiv stämning så vårt barn skulle känna att det var lättsamt mellan oss men han såg bara deppig ut och svarade knappt.
Jag pratade positivt om hans nya som han lämnade mig för och hennes barn för att han skulle se att jag inte baktalade dem eller försökte få vårt barn att tycka illa om dem det hjälpte inte, han vägra prata om dem.
Jag har bett honom att vi ska sitta i familjesamtal för att nå en bra föräldrarelation, han vägrar.
Jag har gått ner satt mig i hans bil och frågat om vi är ovänner på något vis, fick ett nej. Jag vädjade då till att vi skulle prata fint till varandra och kunna ha ett bra samarbete och utbyta info om vårt barn så att hon ser att vi kan vara vänner och samarbeta, fick inget svar.
Det är det värsta jag varit med om.
Det känns inte som att jag kan göra rätt om man inte stänger dörren.
När den andra bara ser ut som om världen rasat fastän det är de som valt att gå till en ny partner då kände jag till slut att vrt barn kommer tro att det är jag som gör honom ledsen för om han ser ut så varje gång vi ses så tror ju vårt barn att pappa blir ledsen av att vara runt mamma och så försöker jag hålla humöret uppe och vara positiv trots att min värld rasat.
Vidrigt.
Det är som att det blir manipulativt nästan, som att man spelar offer trots att man är den som bedragit och lämnat men jag vet ju att han är en bra pappa också givetvis.
Men just nu är han så upptagen med sig själv att han tänker inte hur det känns för barnet att ha föräldrar som inte pratar och ses och att pappan direkt gick in i en ny familj med barn som är större.
Jag fattar att han säkert också har det tufft.
Det är ett svårt beslut att lämna någon så han har säkert kämpat med den tanken länge utan att berätta eller visa det.
Men att inte prata ut och skapa en bra situation efter det är ändå ett val man gör.
Och att inte ens visa vilja att man strävar efter en bra föräldrarelation där man gemensamt pratar om hur ens barn verkar må fysiskt och psykiskt och utbyter idéer om hur man ihop kan stötta dom det är ett val man gör.
Eller?
Jag fattar inte heller hur jag ska stå ut med att på något sätt måsta kommunicera med exet till barnen blir tillräckligt stora, ett antal år till.. Önskar att jag aldrig mer behövde träffa honom och att han inte var pappa till mina barn. Då han behandlat mig otroligt illa och jag min idiot bara gett ännu mer så undviker jag nu på alla sätt kontakt (även med hans familj och vänner) för att skydda mig själv.. Han lever som ingenting har hänt och förstår inte varför jag är så tvär.. Helt obegripligt hur det är möjligt och svårt att förstå hur jag ska överleva till barnen klarar sig själva…