Jag får ganska ofta känslan av att människor lägger alltför stor skuld och ansvar på sig själva när en relation inte mår bra. Inom min bransch är det inte helt ovanligt med budskapet: ”allt härstammar från dig.” Filosofiskt sett ligger det sanning i det, men problem i förhållanden har inte alltid sina rötter i dig, utan i en splittrad och icke självkännande partner.
Låt mig ge ett exempel: anta att en person upplever sig som svartsjuk gentemot sin partner och söker hjälp hos en psykolog, coach eller någon annan inom den människohjälpande branschen. Här ligger det nu nära till hands att titta på uppväxt, tecken och orsaker till dålig självkänsla för att komma till rätta med svartsjukan. Utgångspunkten är alltså att personen som sökt vägledning har dåligt självförtroende.
Tänk om det är så enkelt att personen du är tillsammans är bekräftelsesökande och flirtig till sin läggning. Du har all alltså all anledning till att känna brist på tillit och misstänksamhet. Problemet är därför inte själva svartsjukan, utan varför du stannar kvar hos någon som drar ner ditt självförtroende.
Alltför mycket skuldkänslor förlamar, medan stärkande av jaget genom handling ger frihet.
En fråga: lägger du ofta alltför stor skuld i det egna knät?
Michael Larsen – livscoach
Du är så himla bra 🙂 Jag blir full av insikter här!
Jag tror att brist på bekräftelse i ett förhållande får mig att undra om personen verkligen vill ha mig och om jag duger o det ligger nära till hands då att känna att det är något fel på mig o att personen egentligen vill vara med någon annan, speciellt om det är någon som gärna tittar på andra. Svårt att veta vad som är hönan o vad som är ägget..
Tycker mycket om att läsa denna blogg, den ger mig näring till växande tankar, tack för det:).
Att utsätta sig för någon i ett förhållande som drar ner självförtroendet låter som en dum idee och de flesta skulle säker råda en vän att avsluta relationen så snart vi kan. För mig en jobbig insikt att inse hur lågt jag värderat mig och tillåtit mig utstå saker som är kränkande i vardagen, hur kränkande behandling kan vara förpackat så dolt och hur avtrubbad jag är i min bild av kärlek och respekt.
Att inse att mönstret kommit åter och åter tills jag står upp för mig själv och säger i från ordentligt, ingen annan än jag tar ansvar för mitt eget välmående. Men det gör ont att inse hur jag varit en dålig förebild för mina barn.
Dröm vackra drömmar/Jessica
Tack för att du delar med dig så generöst Jessica. Värme:-)
Jag har haft fyra längre förhållanden i mitt liv. I två fall har min partner varit väldigt svartsjuk (obefogat), i två fall var de ”normalsvartsjuka”, liksom jag själv. Gemensamt för de båda svartsjuka var att de la all skuld på mig.