Kvinnan står i provhytten och ser sig själv i klänningen. Hon tittar kritiskt: ”Hur ser jag ut? Jag som var så slank! Mitt ex klagade ständigt på mig – är det hans röst som jag hör i spegeln? Jag ska ha den!”
Mannen som hon träffade för två år sedan ser henne då hon kommer hem och visar sitt nya inköp: ”Wow! Så vacker du är! Den klär dig perfekt! Rätt färg!” Kvinnan blir berörd eftersom att hon vet att han menar det.
I det gamla förhållandet var det ständig kritik, ifrågasättande och nedlåtande kommentarer (t.o.m. inför andra), vilket hon tyckte var det värsta övertrampet av dem alla. Hon försökte ständigt rätta till sitt beteende för att inte helgerna skulle raseras av diskussioner.
”Det tog lång tid för mig att inse vilken vansinnig och destruktiv relation jag levde i. Han var inte hotfull och fysisk, utan subtil och psykiskt. Ibland fantastisk med komplimanger och t.om. förstående (ytligt sett). Kort därefter kunde han bemöta mig med arktisk kyla för att jag gjort eller sagt något som inte passade honom. Gissa om jag var misstänksam mot alla män efter den relationen!” Och så möter jag min nuvarande man som bara älskar mig för att jag är jag! Det tog lång tid att vänja sig vid äkthet!”
Alltför många hamna där: de ser på sig själva genom den härskande partnerns ögon. I spegeln ser de inte skönhet och frihet, utan kronisk otillräcklighet. Kritiska röster som gradvis maler ned självförtroendet. En kropp och/eller personlighet som det ständigt måste ”jobbas” på; så att det ”en dag” ska kunna bli harmoni. ”En dag kommer han kanske att förändras?” Hoppet är en stark följeslagare i oss människor!
Och så en dag möter vi någon som vi kan jämföra det grå och dystra med. Drama som tystnar och ersätts med förundran, leenden, skratt, insikter och sex som får oss att tycka att det är helt fantastiskt att vara i kroppen. Att känslor inte är något som måste hållas på avstånd eller t.o.m. stängas av, för att vi ska härda ut. Istället välkomnas de som varmt älskade vänner.
Jag önskar dig en skön långfredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 20/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
I mitt fall är det jag själv som är min värsta fiende när det gäller min kropp. Har varit slank och fick alltid komplimanger för mitt utseende. Nu, 5 år efter skilsmässan har jag en kropp som jag inte trivs med och som jag nu försöker förändra. Problemet är att jag klankar ner och ”slår” på mig själv över att jag låtit det gå så här långt. Jag borde varit duktig och inte tröstäta mig till dagens vikt….
Tack ❤
Jsg lämnade en sådan man för 10 år sedan… För 2 år sedan mötte jag Mannen som verkligen älskar mig för den jag är! Om en månad växlar vi ringar
Ditt inlägg är som vanligt otroligt starkt och tänkvärt. Samtidigt så inger det hopp och skapar lugn över att man långt ifrån är ensam om att bearbeta det förhållande som skakat om en så otroligt hårt.
Din blogg är guld värd.
Det är påsk och mina tankar far till försoning och helande.
I mötet med en medmänniska kan man visa en villkorslös respekt för den andre och dennes frihet.
Vad har hänt med mig som inte kan släppa tankarna kring den partner jag levt tillsammans med? Vad är det som har skapat mina rädslor som söndrar mig inifrån?
Vad det än är så är det viktigt för mig att komma fram till en försoning för att växa och helas. Jag har alltid trott på att det är möjligt, även om jag varit väldigt stressad under flera år efter separationen.
Jag vill försonas kring allt som har med separationen att göra, vilket innebär att ….sluta klagomålen kring alla de år som vi var tillsammans, samt över att en annan kvinna fanns med innan separationen och hur destruktiva de första åren efter skilsmässan var.
Hur försonas man? När kan den börja ske?
Här är mina tankar om försoning. Den kan inte lagstadgas eller beslutas om vid ett möte. Istället handlar det för mig om att den som varit med om en svår händelse, som en separation kan innebära, kommit så långt i processen efter separationen att man märker hur såren börjar läka och själen börjar helas igen.
För mig har det tagit fem år…
Nu kan jag se mitt ex i ögonen, vilsamt och respektfullt, utan några som helst motkrav utan med en blick som jag hoppas symboliserar en utsträckt hand.
Med försoning hoppas jag att mitt liv till mina medmänniskor kommer att bjuda på stor gemenskap resten av mitt liv.