Fråga ett tiotal personer om hur de ser på skilsmässa/separation och svaren kommer att landa i helt olika läger. De som tycker att det är det bästa som kunde hända, som lärt känna sig själva, tar för sig på ett helt annat sätt av livet, som har modet att följa hjärtat, och de som ser det som ett svek mot familjen (framförallt mot barnen), att vi ger upp för lätt i dagens samhälle, relationer som vara på en marknad osv.
Jag ser inte rätt eller fel i dessa uppfattningar, utan olika perspektiv. Vi formas av omsändigheter och erfarenheter. Fråga mannen eller kvinnan som ligger i fosterställning på köksgolvet, som fått beskedet att partnern lämnat dem för en annan och får höra: ”du gjorde mig inte lycklig”. Där är det inte ”happy happy happy.”
Eller personen som går sin väg efter att blivit kontrollerad, känt sig olycklig i flera år och nu blommar ut. Allt handlar om vilken sida staketet du står på.
I mina ögon ger vi både upp för lätt OCH kämpar för länge (ofta i det tysta). En sak är i alla fall säker: vi behöver bli bättre på att prata med varandra, lyssna till oss själva och partnern. Vi måste våga uttala det som irriterar och oroar på insidan, innan det är för sent.
Vilken är din sanning?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Ja, exakt! Det beror på vilken sida av staketet vi står på. Det finns inga enkla svar på frågan om en separation är bra eller dålig. Allt beror på vilken situation vi befinner oss i.
Det gläder mig att du kommenterar med sådan energi cj:-)