Jag pratade med några manliga vänner och klienter om vad som fick dem att känna sig sedda och bekräftade av en partner:
”när hon med ögonen och kroppsspråket visar att jag är mannen i hennes liv – är jag där till 100 %. Motsatsen är de som ständigt söker efter andras bekräftelse. Hur diskreta de än tror sig själva vara. Varför tror kvinnor föresten att vi inte ser?”
”När hon utan någon praktisk anledning sänder mig sms om vilken fantastiskt fin man och pappa jag är. Ett kärleks sms från henne när jag reser i jobbet gör min nattsömn.”
”Hon sa att ingen man nått så djupt i hennes hjärta som jag. Känner att hon menar det, vilket får mig att vilja göra allt för henne.”
”När hon kom emot mig och viskade i mitt öra att hennes nya klänning var för att hon ville vara fin för min skull, blev jag pånyttförälskad.”
Det är inte helt lätt för män att tillåta oss själva vara öppna och sårbara. Vid tillfällen då vi blottat tårar, visat att vi verkligen behöver någon, berättat om tidigare nederlag m.m. har en del av oss avisats som klängiga och sköra. För att skydda och inte framstå som ”needy”, byggdes psykologiska försvarsställningar. En liten sårad kille/ung man som en gång bestämde sig: ”detta händer inte igen!”
”Jag kommer alltid se till att ha en plan B när det kommer till en kvinna, eftersom hur rätt man än är kan dagen komma:
”vi behöver prata. Jag är osäker på mina känslor för dig.” Det är sorgligt vad kantstötthet kan göra med en människa. Hur kan vi runda av kanterna efter nederlag i romantikens namn?
”När min sambo och jag är på fest och hon tittar på mig från andra sidan rummet, samtidigt som hon sitter och pratar med vänner, med ögon av kärlek och glöd, vet jag att det är vi. Det är oslagbart!”
”Konstanta uppdateringar och kommentarer från män (vilka jag inte ens vet vilka de är) på FB, stör mig. Påpekar ingenting, men det gör att avstånd byggs upp inom mig. Skulle jag säga något, även om med vänlig ton, får jag höra att jag är svartsjuk och kontrollerande. Jag behöver känna trygghet för att kunna ge av mig själv!”
Hur gör vi för att ge varandra emotionell trygghet i våra relationer?
Det kommer mer i ämnet imorgon min bloggvän. Önskar dig en härlig lördag!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Bra skrivet som vanligt. Men det gäller ju även tvärtom. Vi kvinnor behöver oxå den sortens bekräftelse.
Alla behöver det Inger:-)
Som alltid är det jobbigt när det blir en obalans gällande bekräftelsebehovet och på vilket vis man visar det. För mig är det självklara i relationen/familjen när man behöver varandra att man sätter sig själv åt sidan för en stund för att hjälpa och stöttat den som för stunden behöver det, då tycker jag man ser och bekräftar. Det är nog för mig, att saker bara flyter på. Att sträva mot samma mål är oxå viktigt, att hjälpa varandra mot gemensamma och individuella mål är att se och lyfta varandra, det är bekräftelse på hög nivå. Min upplevelse är att män vill bli sedda och nästintill dyrkade för att få en bekräftelse, då blir de liksom nöjda.
Håller med dig Cat det är bekräftelse precis som det ska vara.. När det fungerar som bäst..
Så viktiga tankar, alla behöver bekräftelser och att bli sedda och att få det där lilla extra i en relation, de varma blickarna. Fina sms. Fina ord om något man gjort eller är. mm.
För ett förhållande ska blomstra och hålla det i liv…Men jag tror också att det är viktigt och det jag saknade ibland var att få höra hur mycket han uppskattade det (eller så gjorde han inte det) .. Och få bekräftelse tillbaka för att bara bekräfta och bekräfftat det sliter mer än vad det ger om man inte bekräftelse tillbaka.. Ha en fin lördag
han säger alltid, jag älskar dig…. men sen kräver han en kyss eller ett svar, annars…..då är det ju inte kärlek, inte för mig iaf… 🙁
Det jag menar var att för mig är det viktigt i ett förhållande att det är ett ge och ta att se varandra och stötta ge bekräftelse lyfta varandra när det behövs även bekräftelsen behöver vara ” jämställd ” men att den behöver också vara äkta och inte för att den andra kräver något utan helt enkelt ge av kärlek och att man vill visa din kärlek till den andra.. lite flummigt skrivet 😉
Har varit med om samma sak. Att villkorslös kärlek är så svårt att ge. Jag tror att det är många rädslor som sätter käpparna i hjulet. Vi är rädda för att bli sårade, lämnade och kanske tror vi att den andre inte kan bemöta tårarna som rinner. Vi tar roller som gör att det mest liknar en dåligt regisserad teater. Ett drama med i bästa fall inslag av komik men som till slut blir som en tragedi à la Shakespeare. Lite flummigt. Men det gäller att inte förlora sig själv och sitt jag. Hur svårt är det inte att vara människa, partner, älskande, dotter, syster, mamma, svärdotter, kollega, lagspelare mm…
Sant Martina – vilka är vi utan fasaderna?
Tack för dina ord Kerstin. Önskar även dig en fin lördag!
Tack för alla tankar du delar här..till stor hjälp i mitt liv 🙂
Tack för dina ord joakim:-)
Visst är denna sida till stor hjälp, det finns så många saker som träffar rätt här. Emotionell trygghet, ett begrepp som är så rätt!
Ja fy, vad tidigare erfarenheter kan förstöra…Men inte bara för män….Att det blir så svårt att lita på känslan att man till och med avvisar hellre än att bli sårad igen…..Män och kvinnor är inte heller alltid mottagliga för dom där blickarna eller smsen, misstro och tvivel….Med lite bättre självkänsla, som kräver lite jobb, så skulle världen se annorlunda ut…Hur lär man sina barn att värdera sig själv högre……..
Som svar på din sista fråga vill jag säga att du först och främst visar dem i ord och handling att du värderar dig själv högt, då kommer de att ta efter det och tänka på samma sätt om sig själva. Sedan är det också bra att lära barn att bekräfta sig själv så de inte behöver söka bekräftelsen utifrån.
Charlotta
Just därför vi alla behöver läka tidigare relationssår.
Jo, men guud va tid sånt tar! Och det ska det ju få göra…..Det är det dock inte alla som vet eller får hjälp med…Nu är jag 50 och äntligen så hel som jag kan bli, just nu…Utvecklingen fortsätter, och nu vet jag att sånt kan göra ont, men jösses vad bra det kan bli!! 🙂
Min upplevelse kring detta är två scenarier ..ett vilket jag aldrig vill hamna i igen ..de andra där det sker per automatik där man känner rent kemimässigt att man är älskad och då är det inte längre hur ofta eller mycket eller att få känna sig som en gud som gör det utan djupet och den äkta närheten i vad jag får höra eller känna ifrån min partner som ger mig bekräftelsen och lugnet..det andra är när jag kan få höra ofta hur hon älskar mig mer än själva livet och hur konstigt det än verkar och som gjorde mig mycket förbryllad under en tid så kände jag ändå inte att det bottnade i mig på nåt vis…jag kom fram till att handling bevisade mer än ord o detta fallet …men när det visade sig att kvinnan också bar på saker från tidigt i livet som gjorde de svårt för henne att vara närvarande så förstod jag också varför mångt och mycket mest kändes lite själlöst på nåt vis och inte gav mig nån trygghet heller på så vis och där var jag på väg in i att ifrågasätta om hon verkligen menade det och blev en jobbig figur helt enkelt…
spännande iaktagelse….känner inte kärleken om det krävs ett svar eller en kyss som svar, annars….. 🙁 så känner jag att det inte är äkta, ingen kemi…
Håller fullständigt med dig och har också upplevt båda delarna. När det bara känns tryggt och självklart och när man inte blir klok på vad som är fel. Kan mycket väl vara så att den andre bekräftar i ord, men inte i handling eller tvärtom och det krockar med ens eget behov. Jag har kommit underfund med att den fysiska bekräftelsen är otroligt viktig för mig och då funkar det inte med en partner som nästan enbart bekräftar med ord och som aldrig spontant kommer och kramar om mig, stryker min kind eller tar min hand…och då kommer tvivlet…han fortsätter bekräfta i ord och kanske i handling genom att tvätta min bil, vilket han tycker är en kärlekshandling, men som jag inte ser eftersom jag hellre hade velat få en kram (eller varför inte både och;-)). Jag är övertygade om att i ett lyckligt förhållande är man synkade vad gäller varandras behov och ger varann bekräftelse som motsvarar dessa behov. Det gäller bara att hitta den man är synkad med…!!!
Synkad är en nyckelkvalitét Nenna:-)
Jag undrar så om det här… Allt känns så oerhört nära och lika där jag är idag. Jag har älskat från botten av min själ men varit helt trasig själv. Kärleken har varit sann men fått fel uttryck.
Nu när jag äntligen kan älska mig själv igen, så ser jag de sorgliga spår jag lämnat av alla missförstånd som skapats. Kärlek behöver bekräftelse. Kanske finns det spår av kärlek kvar, men det bleknar i rask takt varje dag eftersom relationssåren hela tiden rivs upp.
Det är sagt att vi går i sär och jag har berättat att jag kanske aldrig orkar vända tillbaka om även det finns känslor. Min själ är stark idag, men bär redan på många ärr.
Idag kan han och jag inte höra eller se varandra på rätt sätt, bara känna fysik närhet. Jag kan inte låta bli att tänka på att den jag man jag nu ser på avstånd, kanske bara söker sin egen bekräftelse som han saknat under den tid som jag har läkt. Precis samma bekräftelse som jag vill ge men inte klarat innan.
Nu står jag kvar, men söker nu bekräftelse jag med. Jag vet vad jag har för mål i livet nu. En annan man sa till mig att jag är poetisk och det kanske är sant. Kärlek är lite som poesi, alldeles vacker men komplex. Jag vill leva i kärlek som är både trygg och villkorslös, där jag känner mig som ett medvetet förstahandsval varje dag. Samma sak vill jag kunna ge min älskade. Varje dag.
Jag vill ha någon som fångar mig om jag glider iväg och kan se mig i ögonen så jag vaknar igen. Jag vill kunna ta tag och beröra med ord, blickar och handling så det inte finns några tvivel. Jag vill att kärleken växer fram med en djup förståelse för varandras innersta jag. Jag vill ha styrkan och tilliten att släppas fri och att kunna släppa min älskade om en dag kommer då vi inte längre är varandras medvetna val. Det är kärlek för mig.
/Anna
Det här var vackert och poetiskt Anna! Vad skulle hända om du uttalar de här bilderna och önskningarna för din man? Och frågar honom vad han behöver för att känna sig bekräftad? Missförstånd kan rätas ut och ni kan se varann på nytt! Jag tror det finns förutsättningar eftersom du säger att ni fortfarande kan känna fysisk närhet. Kör på! Man måste våga för att lyckas!
Vacker text Anna!!! ❤️
Oj
Vilken insikt och som någon annan skrev, ren poesi.
Krångligt det här med relationer både mot andra och sig själv.
Snart har det gått ett år sedan vi skildes.
Vi lyckades med ”världens snällaste och bästa” skiljsmässa.
Tiden läker alla sår sägs det och idag saknar jag inte mitt ex men sörjer att relationen inte finns kvar. Saknar gemenskapen, närheten, att bara få vara.
känner igen att jag är den hermelinen bland katterna…..jag kan inte säga eller bekräfta känslor som ’bara ska vara’ där……jag vill känna dem och jag vill bli väckt, ha kemin blickarna och leendet som jag har lockat fram, annars känner jag inte att det är ’äkta’? Gör jag saker ibland för husfridens skull? ja ibland, men inte ofta….det blir en svårare fråga när jag vet att jag gör min kära illa med min rättframhet, med mina krav på att han ska möta upp mig och mina krav och orka när han inte kan. Då kommer känslan av att jag vill ha ut mer av vår relation än vi kan få ut av den just nu?
Jaa- att ge sin partner den 100%iga förankrade bekräftelsen… Det är det assoplut finaste jag kan Ge.
Och, som allt annat är det Innan jag är där något som byggts upp av oss båda.
För.. kärlek är att villkorslöst Ge.
Där skall min känsla ligga när d e rätt -för mig.
Och, naturligtvis är det ett ”have to” att det är en växelverkan där.
Det är underbart att vara i känslan att kunna Ge bekräftelse från Djupet.
Munnen kan ge bekräftelse via ord –
Då är de inte värda något alls – de ger vämjelse och kväver.
Ha 0en fin varm lördag !
plan B?
Har personligen väldigt svårt att förstå, det där med att alltid ha en plan B. Vad har det med kärlek att göra?
Är man känslomässigt engagerad i någon, och verkligen vill få det att fungera, kan det göra det? Om man har andra, som man ”jobbar” på?
Kanske låter andra bekräfta en, utan att ärligt säga att man redan är engagerad i någon annan?
Måste vara ett jobbigt sätt att leva, att aldrig kunna känna sig lycklig och tillfredsställd med en.
Jag håller med dig Ulrika, att ha en plan B för relationen man befinner sig i känns som en riktigt dålig idé. En person som känner sig tvingad att ha en plan B signalerar att han eller hon är oförmögen att klara sig ensam även under kortare perioder och det skulle för mig vara en varningsklocka om en själ som inte är i harmoni och balans.
Charlotta
Ja, tecken på en räddhågsen och otrygg personlighet. Helt oattraktivt i mina ögon. Det jag idag upplever som mest attraktivt hos en man är en person som är trygg i sig själv, som inte behöver hävda sig genom yttre attribut och som vågar vara sig själv. Något som verkar komma med åren…kanske även gäller oss kvinnor;-)
känner mig kluven då jag ofta hamnar i situationer som ger mig energi av andra som jag får kemi med??? det betyder inte att jag har slutat älska min partner eller är på g att byta ut honom?? men det är spännande att bli sedd och bekräftad på ett annat sätt än alltid av min partner….och litet förbjudet? jag har självkontroll att inte agera på känslorna? visst det kanske inte är det optimala om inte relationen till partnern är på topp, men jag är nog så taskig att jag tar bitarna jag får av andra också…. 😉
Åh va härligt och vackert och rörande att få läsa mäns tankar om bekräftelse <3
Jag blir varm i hjärtat!
Tänk va lika vi är i vårt sätt att tänka ändå.
Kan känna igen mej i deras tankar.
Är inte i något förhållande nu…..men skulle oxå bli alldeles varm inombords att se "min man" se på mej tvärs över rummet på en fest, med kärlek i ögonen..
Att känna att d är VI är viktigt för båda!!! Då tror jag man kan ge och få hur mycket som helst tillbaka.
Det är nog d här att våga öppna upp sitt hjärta totalt för någon som kan va svårt men som ändå behövs för att nå fram till sin partner.
Att män ska känna sig svaga så fort dom visar känslor el öppnar upp sig är Jätte synd !!!!!
Kan bara svara för mej…..men en man som öppnar upp sig…även om sådant som är svårt. ….som visar sig sårbar. …gråter…..han är Stor i mina ögon och mitt hjärta öppnar upp sig för honom!!!!
Blir ju lättare för mej också att visa mej sårbar. ….annars blir det nog lätt att dom här murarna som är så lätt att bygga upp….att dom får fäste.
Fortsätt visa känslor…visa er sårbara. …då kan män och kvinnor lättare mötas på halva vägen…och få ett helt hjärta <3
Vilken fin kommentar du delar Mariah! Tack!
Tack för åter igen kloka reflektioner!
Jag tänker för min egen del att så länge som jag inte såg mina egna ”spöken” och att min känsla att inte duga kvävde mina försök att känna mig tillräcklig så kunde jag inte se och känna hans kärlek. Den såg inte ut som jag föreställde mig och jag kunde inte avkoda ”språket”
”Han” med sina trevande försök att få vardagen att gå framåt, med sina referensramar om kärlek från sin egen uppväxt och där kommunikation kring känslor inte var ett alternativ så kom vi efter 16 år och tre barn senare att inget att ha kvar av förälskelsen, närheten och känslan av ett vi.
Det kom då en man förbi i mitt liv som sa att jag var helt enastående, älskvärd och visade mig kärlek och jag föll för frestelsen och lämnade min man. Inte för att jag var förälskad utan för att han var förälskad i mig- En oslagbar känsla just då!
Jag tvekade många gånger och frågade en gång varför han ”stötte på mig” mitt i mitt kaos och han svarade ”När jag vill ha nåt brukar jag se till att jag får det och du är allt jag vill ha, vacker, jordnära, kärleksfull och empatisk”
Ett tag tyckte jag det var romantiskt tills jag såg att jag levde genom hans önskan och kärlek till mig och jag var inte sann med mitt hjärta och mina egna tankar och mål. Tog mig flera år att våga bryta mig ut och påbörja min resa mot mitt Sanna jag.
Men snart stod näste man där och sa att jag var allt för honom. Jag som suktade efter att få känna kärleken och förälskelsens sötma klev in igen.
Vi var väldigt olika och han var väldigt snäll som fick mig att tro att han var den jag sökte efter. Jag hade precis klivit ur en svår och lång sjukskrivning och helt överlycklig att få känna nån form av kärlek till livet igen och en attraktion. Så blev det. Vi fick inom ett år ett gemensamt barn, tyvärr så redan efter några månader började tecknen att det här skulle inte gå. (Jag trodde att det skulle vi klara att hantera) Hans familj hade ett system som han levt efter hela sitt liv, inte till hans fördel då det handlade om att han skulle betala för dem och hatet mot mig väntade inte länge.
Jag som då var trygg med mig tänkte att vi fixar det, vi hade ju ett gemensamt ansvar och då min strävan framåt och för oss växte så tillslut bröt hans familjesystem ner honom med att utesluta honom. Med att hata mig och sprida rykten om att jag var allt möjligt. För ett år sedan vann de, han flyttade tillbaka till gården och in i systemet igen (snart 50 år gammal)
Det finns något tragiskt i det och det är att det finns mer än bara två ibland som kan komma emellan ett par.
Jag har sörjt men kommit att se att han har själv valt dem, han vågade inte fortsätta och att han gjorde ett aktivt val. Nu vet jag att det han visade då den dagen och att det får vara hans val.
Det gör oerhört ont att bli dumpad och det har varit många processer att ta sig igenom, men jag har kommit att se min egen lycka och bli mer rädd om mig så inget är förgäves 😉
Jag tänker att jag lika gärna kunnat vara en man med mina erfarenheter och att när det kommer till kärlek så är vi till sist ändå rätt könslösa utan att det handlar om så många olika variablar som kommer att påverka.
Jag hoppas att jag ska våga älska en man igen och få känna styrkan i kärleken mellan två älskade men under tiden dejtar jag mig själv 😉
Det är det bästa dejtande och det viktigaste. ☺☺
Det är så intressant att läsa och lära utifrån en mans syn och synvinkel. Visst håller jag med om att vi i mångt och mycket agerar och reagerar utifrån oss själva som person och inte kön, men tror någonstans ändå att det finns en skillnad mellan könen hur vi bemöter och reagerar i tex bekräftelse, närhet, hur vi pratar. Som kvinna tycker jag det är lärorikt och vill lära mig och förstå hur en man tänker (även om det förståss är högst indivuellt). Jag hoppas du skriver mer utifrån en mans ”behov”/syn i en relation! För att ett par ska få relationen att fungera måste man kunna se både sig själv och den andres behov och rädslor.