Jag vet liksom jag tror att många av er vet; hur det är att ligga och vrida och vända på sig av rastlöshet och vånda. Tankar som far genom kropp och huvud och skapar ångest. Allt det där som vi av hela vårt väsen önskade att vi gjort annorlunda. En hand som sträcker sig efter vattenglaset samtidigt som grubblandet maler:

”Hade hon/han stannat kvar om jag inte sa och gjorde det där?”

”Varför såg jag inte det tidigare?”

”Varför!?”

Jag vet den avgrundsdjupa känslan när hoppets stearinljus är genomblött av tårar, ensamhet, förtvivlan och smärta. Tändaren som har slut på bränsle eller tändstickan som enbart består av förkolnat trä. Vi kan bara inte tända det där ljuset som känns som skillnaden mellan liv och död.

”Kommer jag någonsin att träffa någon?”

”Vem vill ha mig?”

”Gud – ekonomin!”

”Jag är så fruktansvärt misslyckad!”

Jag vet hur hopplösa de där orden från dem som vill oss väl låter:

”Du är värd bättre!”

”Släpp taget!”

”Allt kommer att ordna sig.”

Det enda som hörs där i mörkret är de alldeles för bekanta tankarna och den ensamma andetagen.

Misslyckande och ångest låg tätt intill mig på kudden. Jag vet hur fullständigt låst man kan känna sig i det eländiga nuet. Så tärande!

Klyschiga råd i böcker som man ändå inte förmår sig läsa p.g.a. parallell utmattning och stresspåslag i kropp och sinne.

I mörkret vilar ett stearinljus i tålmodig väntan. 

Ord av hopp som ytterst subtilt infiltrerar sinnet. Vi märker det inte först, men en puzzelbit hamnar på rätt ställe. Ett vänligt tonfall från någon och en blick av värme. Denna törstsläckande vänlighet.

Oro men även någonting annat.

En orörd tändsticka. En igenkännande och inspirerande podd, rader i ett textstycke, ett leende. Lite värme närmare kroppen. En natt som inte var lika traumatisk. En extra halvtimmes sömn.

En torr trästicka och ytterligare en som läggs nära vedträet. Varje tort grässtrå och flisa är små uppbyggande upplevelser. Ja, de må vara mikroskopiska, men när de multipliceras.

Ett nedstämt och depressivt tillstånd som utmanas av ytterligare en puzzelbit av hopp och förtröstan.

Där det samtalet, mötet eller den stilla insikten kan vara ljudet och lukten från svavel som tänder ljuset i det mörka rummet. Handen må darra men stadigheten kommer så småningom att ta vid.

Det är inte naivt utan realistiskt. Jag vet!

Önskar dig en fin dag min bloggvän.

Michael Thor Larsen – relationscoach