När jag läser era kommentarer känns det ofta som om det är vänner som skriver. Öppenheten, behoven av att få uttrycka sig, få och ge feedback, känna igen sig i en annan (kraftfullt), se att vi inte är ensamma i vår verklighet…
Just nu vaknar någon med en klump i halsen och undrar: ”hur skall jag orka?” En ensamstående mamma/pappa går in och väcker barnen (efter att själv ha legat sömnlös). Någon sitter i en bil med känslan och vetskapen om att relationen är död. Samtidigt en förlamning av att inte orka och våga. Någon som på egen hand utkämpar striden: ”om jag bara gör så här, kommer han (ibland en hon) se och förstå.”
Tänker inte strö positiva förhoppningar över er och säga att ”allt ordnar sig” (även om jag vet att det en dag blir oändligt mycket lättare).
För ett antal år sedan vaknade jag mitt i natten med näsblod över stressen att inte fixa det. Mina då små tvillingtjejer sovande bredvid och gissa om jag orolig över att inte räcka till. Det kändes hopplöst!
Men…
Det blir uthärdligt. Omständigheterna ljusnar. De unga växer och hittar sin mening och riktning. Sikten blir bättre och hjärtslagen lugnare. En dag i taget – nya horisonter kommer att le mot dig.
Michael Larsen – separation.se
Ensamheten skrämmer mig. Jag vill älska o bli älskad tillbaka.
Jag undrar en sak…när en relation tagit slut rent faktiskt för två år sedan..finns ett barn med i bilden..den andre parten, pappan vill inte släppa taget, han tar inte med sig det han äger härifrån, mycket tillbehör till bilar…kommer regelbundet och tillbringar mer än gärna sin tid här hos mig, gärna i samband med att det serveras mat..mitt problem är att jag inte kan säga nej..å ibland tänker jag att jag kanske inte heller vill eller om det handlar om att jag inte vågar..han har aldrig varit fysisk mot mig men det är mer det psykiska, han säger alltid de rätta sakerna för att jag ska få känna skam och skuld. Ingen av oss kommer vidare i livet, jag känner ingen lust och glädje för något..det är en kamp varje dag att orka leva, nu existerar jag mest och får vardagen att rulla så gott d går. Men jag vill ju leva, känna lust, känna glädje…nu sitter jag bara fast..i något som jag inte vet va d är..(ville bara skriva av mig lite )
Jag är djupt tacksam av hela mitt hjärta att människor här delar med sig, och att du fint slussar människor genom deras sorg, stress, panik och ångest.
Fy fan jävla skit helvete (ursäkta språket) rent ut sagt. Att bli lämnad och att lämna, båda sakerna kan vara så svårt. Jag har varit med om båda saker i livet, jag har sårat och blivit sårad, jag har kämpat och sett andra kämpa men trots det så kan man känna sig ensammast i världen med sina problem och man kan trots ålder, lärdomar och visdomar känna sig helt novis och handfallen.
Jag har känt mig dum, undrat om jag är korkad, blind, egotrippad, för enkelspårig, hur kan jag inte nå fram till en man jag levt med i ett decennium och har barn med?? Man följer alla råd om att låta personen vara, prata uppmuntrande om deras nya partner, acceptera att du blivit lämnad och finn en ny roll som föräldrar ihop ….
Det hjälper inte alltid … då känner man sig dum. Hur gör andra.
Nu har det gått snart ett år sedan han flyttade ut på min inrådan. Det har varit ett år jag bara försökt överleva med hjälp av terapi, meditation, bedövande medel, jobb, mina intressen och oändligt många timmars ältande med vänner. Hur har jag låtit den jag älskade behandla mig så oerhört illa under så lång tid? Varför gav jag allt och hela min själ till han som inte värdesatte mig? Hur kunde jag leva under sådan press och stress att jag fick fysiska symptom? Nu när jag byggt upp mig lite igen och vissa dagar känns lite lättare så önskar jag att vi inte haft barn ihop. Jag kommer aldrig mer att umgås med honom. Jag har hållt god min bredvid honom tillräckligt och kommer inte fortsätta med det, ens för barnen. Det är en bottenlös sorg att det blev så här, tycker så synd om barnen..
Efter sommaren var det två år sedan jag blev lämnad. Jag sitter fast i en bottenlös sorg och jag ser inte ljuset. Jag rabblar mantran ”det är bara just nu och det kommer snart att bli bättre, jag kommer inte alltid att känna såhär”. Jag har gått i terapi, jag har legat hemma och gråtit, jag har fokuserat på jobb, jag har rest. Jag har gjort allt jag kan för att hitta min livsgnista igen, men det är bara så nattsvart.
Veckorna med barnen får mig att överleva och ger mig mening att fortsätta och resa mig upp varje morgon. Men fortfarande efter två år är jag så trasig och alldeles söndersliten inombords.
Jag är så trött på att må dåligt och vill inte behöva kämpa mer.
Jag känner precis som du, kram Maria
Jag försöker förstå, acceptera. Andra klarar ju detta. Så det borde jag med men det känns inte så. Det är svårt att vilja börja om. Jag hade ju ingen aning om och kunde inte se detta komma. Och nu står jag här ensam med tre barn, hus, hund, häst och alla kostnader och allt ansvar. Han har inte råd och inte lust. Jag ville inte detta. Mina drömmar är krossade liksom min historia. 16 år känns bortspolade. Som om de inte var värda någonting. Jag är så ledsen. Sorgen släpper inte taget och jag blir livrädd när jag hör hur ni andra känpat i år. Jag orkar inte år…
Det har tagit mig 5 år att hitta tillbaka till mig själv efter ett 15 årigt destruktivt förhållande. 5 år att hitta till vem jag är och vad jag vill, 5 år av terapi, gråt och fruktan, 5 år där ensamheten har varit outhärdlig emellanåt. Men det har också varit fem år av lärdom, där jag lärt mig otroligt mycket om mig själv och min omgivning. Idag mår jag mycket bättre, jag har vågat möta mina demoner utan att fly in i något, såsom förhållanden med risk att falla in i ett nytt medberoende och samma mönster, samma typ av man. Idag är jag mycket snällare mot mig själv och vet mitt värde. Det blir bättre.
Hej! Jag vill inte bli alltför personlig så här offentligt gällande mig själv och det jag går och har gått igenom, men känner att jag skulle vilja ge mig till känna och bara skriva något. Jag hittade nyligen din sida och blogg och måste säga att det jag hittat här är nog ungefär den enda sanna tröst jag funnit på många år (och då har folk försökt hjälpa, vara förstående och ge råd). SÅ många människor har försökt ge mig råd men jag känner inte att någon på riktigt förstått vidden av vad jag gått igenom och vad jag kämpar med. Vilket är rätt konstigt för alla har väl älskat och förlorat, kämpat för en människa som man borde släppa, eller åtminstone upplevt obesvarad kärlek? Det du skriver om går att applicera på alla tänkbara situationer som rör någon form av kärlek, och kärlek är väl ändå en av människans främsta drivkrafter? Jag vill som sagt inte prata om just mitt fall så här öppet, men jag vill åtminstone uttrycka min tacksamhet för att du skriver öppet proffesionellt och personligt om detta allmänmänskliga mångfacetterade ämne. Tack!
Hej!
Kl är över midnatt och jag känner mig ledsen. Jag har just gått igenom en separation och smärtan är djupt i mitt hjärta. Jag känner mig så ensamt och rädd.