Den förlamande känslan är bekant. Vetskapen om att någonting måste göras, men frustrationen i att inte veta hur. En röst inombords som är medveten, men emotionella krafter som fastnat.
Det kliar i kroppen när jag minns hur jag själv hade det. ”Berget” kändes alldeles för högt och abstrakt! Var skulle jag börja?
Jag hade redskapen men förmådde mig inte att plocka fram dem ur ”flyttlådorna”. Jag sköt på det och hoppades på att turen skulle vända. För en dag skulle det väl vara jag som lyckades? Jag som hade utbildning och mentala tekniker i innerfickan. Varför stod jag kvar och stampade?
Uppskjutandet lindrade för stunden, men timmar senare ökade paniken i halsen. Rösten tystandes! Av mig! Kände mig i grunden misslyckad! Hela min person var fel!
Vi behöver inte klara av allt på en gång! Vi behöver inte älska oss själva. Vi behöver inte omgivningens godkännande för att börja med det som behöver packas upp.
Jag började måla om rummen. Vädrade ut! Fyllde frys och kyl med maten som skulle göra min bostad till ett hem. Små steg av handlingar som skänkte lugn och självrespekt. Känslor av inre tillfredsställelse slog rot.
Det går att komma loss! Det är fullt möjligt att förändra även om det känns hopplöst. Bryt en vana som drar nedåt, så att en upplyftande kan ta dess plats.
Inga quck fix, utan framåt även då känslorna vill hindra dig från att dra de mörka gardinerna åt sidan. Ett fönster som öppnas på glänt så att du kan känna hoppet i bröstkorgen. Gör! Gå! Ett leende av tillfredsställelse är kvittot på att du påbörjat processen. Att behandla sig själv som en person du älskar.
Förändra ditt liv på trettio dagar – webinar ikväll den 15/5 klockan 21.00. Du är varmt välkommen
Michael Larsen – relationscoach
Har tänkt att lämna i ett års tid nu men har inte varit mentalt förberedd, fören nu! De senaste dagarna har jag känt mig mer redo än någonsin men förmår mig inte att ”hoppa”. Nu gör jag det tänker jag och sen tänker jag ne snart gör jag det. Jag känner i hela min kropp att när sommaren är över så har jag redan ”hoppat”. Det är så nära nu! Jag har lite småsaker kvar jag måste bearbeta några varv till!
Tack…så välbehövligt just nu…snart där hoppas jag..
Jag har lämnat. Kämpar och försöker bygga upp ett nytt liv. Ett liv för mig. Det som drar ner mig är att han vägrar släppa taget. Ringer, skickar sms och gör allt för att vinna mig tillbaka. Trots att det här är fjärde gången vi flyttar isär. Det är han som kastar ut mig. Jag känner att jag inte orkar mer. Känns som om jag sitter fast i hans klor. Hur jag än gör kommer han aldrig släppa mig fri. Känns som jag kommer få ha det så här resten av mitt liv. Spelar ingen roll att jag säger ifrån. När han gråter och ber om förlåtelse, kan jag inte säga nej längre. Jag känner mig kraftlös.